När mördade palestinier blir en ickenyhet

Palestinian flagHundratals palestinier demonstrerade under tisdagen i Nablus på Västbanken och krävde bland annat att stadens guvernör Akram Rajoub skulle avgå. Protesterna utbröt efter att det blivit känt att en man som arresterats under föregående natt av palestinska säkerhetsstyrkor hade misshandlats till döds av sina fångvaktare. Den dödade mannen, Ahmed Halawa, ingick i ledarskiktet av den internationellt terroriststämplade organisationen al-Aksamartyrernas brigader och misstänktes för inblandning i dödsskjutningen av två palestinska polismän i Nablus i förra veckan. Tisdagens demonstration bröts så småningom upp med tårgas av palestinska säkerhetsstyrkor.

Dödsmisshandeln av Ahmed Halawa utgör ett led i en pågående maktkamp inom Fatah, som sedan slutet av juni har krävt minst 10 dödsoffer. al-Aksamartyrernas brigader, som alltså Halawa ingick i, är det styrande Fatah-partiets väpnade gren. Inför höstens planerade kommunalval har kampen hårdnat ytterligare och politiska motståndare har rutinmässigt anklagat varandra för allt ifrån förräderi till inblandning i kriminella nätverk. De inre stridigheterna i Fatah har i sin tur utnyttjats av den palestinska terroristorganisationen Hamas, som under tisdagen publicerade en bild på Ahmed Halawas sönderslagna kropp. ”Detta brott är ett uttryck för de palestinska säkerhetsstyrkornas blodiga natur”, sa Hamas talesperson Sami Abu Zuhri.

Två saker känns relevanta att nämna i sammanhanget:

1. Den statsapparat som ligger bakom mordet på Ahmed Halawa tar under innevarande femårsperiod (2015-19) emot 1.5 miljarder kronor i bistånd från Sverige. Ord som ”demokrati”, ”mänskliga rättigheter” och ”statsbyggande” duggar tätt på det svenska regeringskansliets hemsida som förklarar syftet med miljarregnet. Att den Palestinska myndigheten präglas av nepotism och brutal förföljelse av politiska motståndare har varit känt sedan mitten av 1990-talet. Trots detta fortsätter de svenska biståndsmiljarderna att betalas ut.

2. När palestinier dödas av Israel brukar det som regel betraktas som nyhetsvärdigt på svenska nyhetsredaktioner. Bilder på döda palestinier har vid åtskilliga tillfällen till och med hamnat på svenska dagstidningars förstasidor – när Israel kan utpekas som skyldig. Ahmad Halawas öde lär dock inte ens föräras en notis i Sverige, eftersom han mördades av den Palestinska myndigheten. En sådan nyhet passar inte in i den förenklade bild av konflikten som man vill förmedla, i vilken Israel är förtryckare och palestinierna förtryckta. Nyheten ignoreras alltså: dödsmisshandeln blir en ickenyhet, istället för en bild på förstasidan.

Paul Widen

Jerusalem


Hård israelisk markering mot Hamas

Ett israeliskt stridsflygplan under en övning tidigare i år (foto: IDF)

Ett israeliskt stridsflygplan under en övning tidigare i år (foto: IDF)

Klockan 14:25 lokal tid på söndagen ljöd raketlarmet på flera håll i sydvästra Israel. En kort stund därefter exploderade en raket mellan två bostadshus i staden Sderot, belägen två kilometer från gränsen till Gaza. Inga människor kom dock till skada.

Israel besvarade omedelbart elden genom att angripa två militära installationer i norra Gaza tillhörande den palestinska terroristorganisationen Hamas. Enligt palestinska källor skadades två människor lindrigt i motattacken.

Senare under eftermiddagen tog två separata terroristorganisationer på sig ansvaret för raketattacken mot Sderot, dels den marxist-leninistiska PFLP, dels en salafistisk grupp som har svurit trohet till den islamiska staten (IS, Daesh). Som vanligt håller dock Israel Hamas ansvarig för all terrorism som utgår från Gaza.

Den här sortens våldsutbrott har inträffat med ojämna mellanrum i över nio år och följer i princip alltid samma mönster: en eller flera raketer avfyras mot Israel, varefter Israel besvarar elden genom att bomba installationer tillhörande Hamas. Det är ovanligt att någon skadas i Israel, dels pga den goda tillgängligheten till skyddsrum, dels pga raketförsvarssystemet Järnkupolen som med hög träfffsäkerhet kan skjuta ner inkommande raketer, och dels pga att raketerna som avfyras har dålig träffsäkerhet och därför ofta slår ner på öppna fält, långt bort från bebodda områden. Det är nästan lika ovanligt att någon skadas i Gaza, men detta beror enbart på att Israel till skillnad från terroristorganisationerna i Gaza som avfyrar raketer faktiskt försöker undvika att döda eller skada människor: de israeliska motattackerna är alltså knappt att betrakta som vedergällning, utan snarare som formella markeringar att ingen attack mot Israel kommer att gå obesvarad. Om Israel hade velat döda palestinier hade detta kunnat göras utan ansträngning, eftersom Gaza är ett av världens mest tätbefolkade områden. En enda välplacerad israelisk flygbomb hade kunnat döda tiotals eller till och med hundratals människor där. Att detta inte sker efter varje raketattack mot Israel beror således på att Israel försöker att undvika en upptrappning av våldet, samtidigt som man alltså vill markera att inga raketattacker kommer att gå obesvarade. Så länge inga människor dör i de palestinska raketattackerna eller de israeliska motattackerna brukar därför det spända lugnet återinfinna sig nästan omedelbart.

Söndagseftermiddagens plötsliga våldsutbrott följde inledningsvis samma inarbetade rutin, men sent på kvällen återupptog Israel plötsligt attackerna mot Hamas-installationer på flera håll i Gaza. Enligt palestinska källor ska så många som 30 olika mål ha bombats, med fem skadade palestinier som följd. Flygbombningarna beskrivs som de mest intensiva sedan sommaren 2014, då de båda sidorna utkämpade ett 50 dagar långt krig. Israels försvarsstyrkor bekräftade att man hade gått till förnyad attack mot Hamas, dock utan att specificera hur många mål som hade attackerats. Hamas förklarade sig officiellt vara redo för ytterligare ett fullfjädrat krig mot Israel, men avfyrade inga raketer och lyckades även förhindra andra terroristorganisationer från att avfyra raketer, vilket talade sitt eget tydliga språk: Hamas är inte intresserad av en upptrappning.

Förvåningen över Israels ovanliga agerande är stor bland journalister och experter som följer utveckligen. Det återstår att se om det spända lugnet kommer att återinfinna sig lika snabbt som det brukar, eller om söndagens händelser markerar en början på en större sammandrabbning mellan Israel och Hamas.

Paul Widen

Jerusalem


”En naivitet som gränsar till det groteska”

Mohammed El-Halabi misstänks ha förskingrat tiotals miljoner dollar för Hamas räkning (foto: Shin Bet)

Mohammed El-Halabi misstänks ha förskingrat tiotals miljoner dollar för Hamas räkning (foto: Shin Bet)

Den 15 juni grep israelisk polis Mohammed El-Halabi, chef för den internationella kristna biståndsorganisationen World Vision i Gaza. Israel hade under en längre tid haft ögonen på El-Halabi, som man misstänkte för omfattande samröre med den palestinska terroristorganisationen Hamas. Under förhör har dessa misstankar bekräftats: El-Halabi har erkänt att han har varit medlem i Hamas i över 20 år och att terroristorganisationen 2005 gav honom i uppdrag att infiltrera World Vision. Han avancerade sedan snabbt organisationens hierarki och blev till slut dess högsta chef i Gaza. Denna höga position innebar att han kontrollerade organisationens budget på tiotals miljoner dollar årligen. Enligt El-Halabi själv ska uppemot 60% av World Visions pengar ha skickats direkt till Hamas militära gren, som investerade pengarna i vapeninköp och grävning av attacktunnlar under gränsen mellan Gaza och Israel.

Gripandet av Mohammed El-Halabi offentliggjordes den 4 augusti i samband med att Israel väckte åtal mot honom. I det omfattande åtalet impliceras även en medarbetare till biståndsorganisationen Rädda Barnen i Gaza, som 2014 ska ha värvats till Hamas av El-Halabi. Den personen befinner sig dock i Gaza och har därför inte kunnat gripas av israelisk polis.

Igår tisdag offentliggjordes sedan ytterligare ett fall av Hamas-infiltration i en biståndsorganisation, då åtal väcktes mot Waheed Borsh, som är anställd av FN-organet UNDP. Borsh greps den 16 juli och har i förhör erkänt att han på olika sätt har utnyttjat sin position på UNDP för att ge materiellt och militärt stöd till Hamas. Borsh ska även ha namngivit flera anställda inom biståndsorganisationer i Gaza som också arbetar för Hamas.

”Detta fall – tillsammans med förra veckans fall med Hamas-agenten Mohammed El-Halabi som infiltrerade den humanitära biståndsorganisationen World Vision för att avleda resurser till Hamas terroristansträngningar – visar hur Hamas utnyttjar resurser från internationella biståndsorganisationer på bekostnad av civilbefolkningen i Gaza”, avslutade den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet sitt uttalande i samband med åtalet mot Waheed Borsh.

Samtliga inblandade biståndsorganisationer säger sig ta anklagelserna mot deras medarbetare på största allvar, även om det är tydligt att det finns en stark ovilja att acceptera att Israel har rätt. World Vision har ställt in all sin verksamhet i Gaza i väntan på att en extern revisionsfirma ska titta igenom räkenskaperna. Även UNDP utlovade en grundlig revision, men vidhöll samtidigt att man litade på de säkerhetsrutiner som man redan har på plats och som är ämnade att förhindra korruption. Rädda Barnen ska också ha inlett en internrevision, men eftersom den huvudmisstänkte medarbetaren är på fri fot i Gaza och förnekar brott lär det bli svårare att nå fram till sanningen i det fallet.

Hamas har i sin tur förnekat all inblandning i samtliga fall och sagt att syftet med åtalen bara är att sätta ytterligare press på Gazas utsatta befolkning. Enligt ordföranden i Knessets utrikes- och försvarsutskott och tillika förre Shin Bet-chefen Avi Dichter är de senaste dagarnas avslöjanden dock bara toppen av ett isberg. Han anklagade internationella bidragsgivare för ”en naivitet som gränsar till det groteska”, då de vägrar att inse att deras pengar inte kommer Gazas civilbefolkning till del, utan istället hamnar i Hamas fickor.

Paul Widen

Jerusalem


…och begreppsförvirringen fortsätter…

charicatureMin krönika “Sekulär Muslim”? Ain’t no such animal har delats och diskuterats ganska flitigt på sociala medier de senaste dagarna. Många som har delat och kommenterat har även framfört invändningar mot mitt resonemang, medan andra helt enkelt har missförstått det jag försökte uttrycka. En diskussionstråd som jag såg på Facebook innehöll exempel på nästan alla dessa invändningar och missförstånd. Här följer ett (redigerat) urval, samt mina egna repliker på dessa.

1. “Precis som begreppen kristen och jude inte bara handlar om tro, utan också om identitet, gäller samma sak många muslimer. Då tycker jag inte att man skall trycka det kortet i ansiktet på dem, att de inte kan identifiera sig som muslimer och leva sekulärt.”

Replik: Låt mig börja från slutet. Ingenstans skriver jag att människor inte kan definiera sig som muslimer och samtidigt leva sekulärt, dvs. inte bekänna sig till muslimsk tro och sed. Bevisligen både kan och gör en massa människor det. Det jag påpekar är att “sekulär muslim” är en självmotsägelse: en person som kallar sig muslim utan att bekänna sig till muslimsk tro och sed är inte en muslim. Det står emellertid en sådan person helt fritt att fortsätta kalla sig för muslim, eftersom vi lever i ett fritt samhälle där man får kalla sig vad man vill. Det står mig därför också helt fritt att konstatera att en sådan självbeskrivning är en självmotsägelse. Att konstatera ett sakförhållande borde inte beskrivas som att jag “trycker ett kort i ansiktet på dem”. Och återigen, jag särbehandlar inte muslimer i den här frågan, utan betonar att samma sak gäller människor som kallar sig för kristna utan att bekänna sig till den kristna tron. Alltså: jag reserverar begreppen “kristen” och “muslim” för människor som bekänner sig till kristendomen respektive islam. Om ickebekännande människor ändå väljer att identifiera sig som kristna eller muslimer har jag alltså invändningar, precis som jag skulle ha invändningar om en person skulle kalla sig för miljöpartist men samtidigt förespråka utbyggd kärnkraft och oreglerad kapitalism. “Men det är ju min identitet! Jag växte upp i en miljöpartistisk familj!” Än sen? Begreppet “miljöpartist” skulle helt förlora sin mening om det även skulle omfatta en sådan person.

2. “Har jag helt och hållet missuppfatrat innebörden av ordet ‘sekulär’? Att man anser att religion och stat ska vara åtskilda står väl inte nödvändigtvis i något dikotomiskt förhållande till grader av fromhet?”

Replik: Det stämmer att ordet “sekulär” kan användas i bemärkelsen åtskillnad av stat och religion, men ofta används det för att beskriva just grader av fromhet, och det är i den bemärkelsen jag själv använder ordet i mitt resonemang. Det är också oftast så ordet används när folk i allmänhet pratar om “sekulära muslimer”: man syftar inte på strängt privatreligiösa muslimer som håller benhårt på principen om åtskillnad av stat och religion, utan istället på människor som kallar sig för muslimer men som exempelvis inte fastar under Ramadan eller som tar ett glas vin till maten.

3. “Kan man inte istället för ‘sekulärt troende’ som är en oxymoron, säga ‘kulturellt troende’? Jag tillhör också dem som vuxit upp med kyrkan och kristendomen, men som aldrig tagit del av den eller aktivt omfamnat den. Jag valde bort konfirmationen som en av få på min skola, och jag har gått ur svenska kyrkan. Måste jag svara på frågan, så är jag logiskt sett ateist. Ändå fylls jag av vördnad när jag kliver in i en gammal kyrka, ändå finns det nåt djupt inne i mig som väcks av kyrkklockans ringning. Ändå vill jag upprätthålla traditionen med skolavslutning i kyrkan, med valda psalmer. Och ändå ser jag kristendomen som en naturlig del av det svenska arvet, på ett sätt jag aldrig kommer att göra rörande andra religioner.”

Replik: Många svenskar skulle nog kunna sammanfatta sin inställning till kristendomen med dessa ord. Vördnad, nostalgi och kärlek till traditioner är det helt naturligt att man känner inför det man växte upp med, och många sekulära människor med en muslimsk uppväxt känner rimligtvis samma sak inför exempelvis iftar-måltiden när man bryter fastan under fastemånaden Ramadan. Men är det nödvändigt att hitta på nya och otympliga begrepp som “kulturellt troende” för att beskriva detta? Kan man inte bara säga att man är en ateist som känner en viss vördnad inför kristna traditioner, alternativt en ateist som gillar maten och gemenskapen under en iftar-måltid? Det är liksom helt OK att vara det.

4. “Jag är den jag är.”

this-is-special-8ehsvc

 

5: “Man kan vara både religiös jude och sekulär och muslim och sekulär.”

were-you-listening-uuy440

6.“Det är väldigt hårt idealiserat att påstå att dels kristendom och islam skulle vara etnicitetsfria (även om budskapet möjligen kan ses som göra universella anspråk) och dels lika problematiskt idealiserat att tänka på judendom som EN etnicitet helt frånkopplad en (eller flera) religiös(a) tradition(er). För mig låter det lite underligt att som artikelförfattaren, utifrån fälla omdömen om vad människor får lov att göra med sina religiösa, etniska och övriga kulturella identiteter. Inga av dessa är ju eviga och oföränderliga kategorier utan förändras i tid och rum. Dessutom är det väldigt elastiska begrepp, särskilt etnicitet och religion…”

Replik: Jag använder inte ordet “etnicitet” en enda gång i min krönika, men låt mig först gå tillrätta med det så motvilliga tillståendet att kristendom och islam bara “möjligen” gör universella anspråk. Matteusevangeliet 28:18,19 lyder som bekant, “Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn”. Och den muslimska trosbekännelsen lyder, “Det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är Guds sändebud”. Här har alltså någon bevisligen missat dessa båda religioners mest operativa idéer. Hur personen som skrev kommentaren lyckas knyta etnicitet till dessa båda universella religioner är lika obegripligt, men det värsta kommer sist: “För mig låter det lite underligt att som artikelförfattaren, utifrån fälla omdömen om vad människor får lov att göra med sina religiösa, etniska och övriga kulturella identiteter”. Har jag föreslagit spöstraff och fängelse för människor som kallar sig för muslimer utan att bekänna sig till muslimsk tro och sed? Nej. Jag varken kan eller vill ge eller förvägra människor rätten att kalla sig vad de vill. Men jag har all rätt att påpeka självmotsägelser, och det är alltså det jag gör.

7. “Det är väl inte så märkligt att skilja på statliga och religiösa frågor. Enbart en diktatur hävdar att ett styrelsesätt ska råda. Kommunismen förbjöd religion. En teokratisk stat som Iran eller Saudiarabien styr baserat på religionen. I en demokrati är det den sekulära lagen som råder i det offentliga medan du har rätt utöva vilken religion du vill privat och inom lagens gränser. Redan Jesus skilde på det som angick Caesar å ena sidan och Gud den andra.”

Replik: Det här resonemanget förutsätter att religion kan reduceras till en människas privata åsikter om Gud. Men tänk om en religion gör politiska anspråk? Islam är ju i allra högsta grad en politisk ideologi som har konkreta föreställningar om det ideala samhället, vilket en grupp muslimer i skrivande stund försöker implementera i delar av Syrien och Irak. Kristendomen har också synpunkter på det ideala samhället, vilket per definition får politiska konsekvenser. Folk som inte kan sin Bibel brukar ofta sammanfatta kristendomens syn på den världsliga makten med denna enda vers från Matteusevangeliet 22:21, men faktum är att man kan urskönja minst åtta olika politiska förhållningssätt i Nya testamentet, från uppfattningen att all politisk makt är given av Gud i Romarbrevet 13:1, till den rakt motsatta uppfattningen i Uppenbarelseboken, där den politiska makten är ond och därför måste bekämpas.

De som i västvärlden idag ivrar för de så kallade ”sekulära muslimerna” inbillar sig alltså att muslimer kan och vill suspendera den politiska vision som är själva syftet och målet med deras religion, till förmån för idén om en sekulär västerländsk stat där de får tycka och tänka vad de vill om Gud i hemmets lunga vrå. De ”muslimer” som tilltalas av denna idé är per definition inte muslimer, eftersom detta inte är syftet med islam. Det många i västvärlden egentligen hoppas på är alltså att muslimer ska upphöra att vara muslimer, precis som man själv har upphört att vara kristen, vilket alltså är helt OK eftersom det råder religionsfrihet i vårt samhälle, men man kan väl åtminstone vara ärlig och tillstå detta istället för att hitta på oxymoroner som ”sekulär muslim” och ”sekulär kristen” när man egentligen menar ”ickereligiös västerlänning”?

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 463852Läsningar totalt:
  • 159Läsningar idag:
  • 365727Besökare totalt:
  • 147Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen