…och begreppsförvirringen fortsätter…

charicatureMin krönika “Sekulär Muslim”? Ain’t no such animal har delats och diskuterats ganska flitigt på sociala medier de senaste dagarna. Många som har delat och kommenterat har även framfört invändningar mot mitt resonemang, medan andra helt enkelt har missförstått det jag försökte uttrycka. En diskussionstråd som jag såg på Facebook innehöll exempel på nästan alla dessa invändningar och missförstånd. Här följer ett (redigerat) urval, samt mina egna repliker på dessa.

1. “Precis som begreppen kristen och jude inte bara handlar om tro, utan också om identitet, gäller samma sak många muslimer. Då tycker jag inte att man skall trycka det kortet i ansiktet på dem, att de inte kan identifiera sig som muslimer och leva sekulärt.”

Replik: Låt mig börja från slutet. Ingenstans skriver jag att människor inte kan definiera sig som muslimer och samtidigt leva sekulärt, dvs. inte bekänna sig till muslimsk tro och sed. Bevisligen både kan och gör en massa människor det. Det jag påpekar är att “sekulär muslim” är en självmotsägelse: en person som kallar sig muslim utan att bekänna sig till muslimsk tro och sed är inte en muslim. Det står emellertid en sådan person helt fritt att fortsätta kalla sig för muslim, eftersom vi lever i ett fritt samhälle där man får kalla sig vad man vill. Det står mig därför också helt fritt att konstatera att en sådan självbeskrivning är en självmotsägelse. Att konstatera ett sakförhållande borde inte beskrivas som att jag “trycker ett kort i ansiktet på dem”. Och återigen, jag särbehandlar inte muslimer i den här frågan, utan betonar att samma sak gäller människor som kallar sig för kristna utan att bekänna sig till den kristna tron. Alltså: jag reserverar begreppen “kristen” och “muslim” för människor som bekänner sig till kristendomen respektive islam. Om ickebekännande människor ändå väljer att identifiera sig som kristna eller muslimer har jag alltså invändningar, precis som jag skulle ha invändningar om en person skulle kalla sig för miljöpartist men samtidigt förespråka utbyggd kärnkraft och oreglerad kapitalism. “Men det är ju min identitet! Jag växte upp i en miljöpartistisk familj!” Än sen? Begreppet “miljöpartist” skulle helt förlora sin mening om det även skulle omfatta en sådan person.

2. “Har jag helt och hållet missuppfatrat innebörden av ordet ‘sekulär’? Att man anser att religion och stat ska vara åtskilda står väl inte nödvändigtvis i något dikotomiskt förhållande till grader av fromhet?”

Replik: Det stämmer att ordet “sekulär” kan användas i bemärkelsen åtskillnad av stat och religion, men ofta används det för att beskriva just grader av fromhet, och det är i den bemärkelsen jag själv använder ordet i mitt resonemang. Det är också oftast så ordet används när folk i allmänhet pratar om “sekulära muslimer”: man syftar inte på strängt privatreligiösa muslimer som håller benhårt på principen om åtskillnad av stat och religion, utan istället på människor som kallar sig för muslimer men som exempelvis inte fastar under Ramadan eller som tar ett glas vin till maten.

3. “Kan man inte istället för ‘sekulärt troende’ som är en oxymoron, säga ‘kulturellt troende’? Jag tillhör också dem som vuxit upp med kyrkan och kristendomen, men som aldrig tagit del av den eller aktivt omfamnat den. Jag valde bort konfirmationen som en av få på min skola, och jag har gått ur svenska kyrkan. Måste jag svara på frågan, så är jag logiskt sett ateist. Ändå fylls jag av vördnad när jag kliver in i en gammal kyrka, ändå finns det nåt djupt inne i mig som väcks av kyrkklockans ringning. Ändå vill jag upprätthålla traditionen med skolavslutning i kyrkan, med valda psalmer. Och ändå ser jag kristendomen som en naturlig del av det svenska arvet, på ett sätt jag aldrig kommer att göra rörande andra religioner.”

Replik: Många svenskar skulle nog kunna sammanfatta sin inställning till kristendomen med dessa ord. Vördnad, nostalgi och kärlek till traditioner är det helt naturligt att man känner inför det man växte upp med, och många sekulära människor med en muslimsk uppväxt känner rimligtvis samma sak inför exempelvis iftar-måltiden när man bryter fastan under fastemånaden Ramadan. Men är det nödvändigt att hitta på nya och otympliga begrepp som “kulturellt troende” för att beskriva detta? Kan man inte bara säga att man är en ateist som känner en viss vördnad inför kristna traditioner, alternativt en ateist som gillar maten och gemenskapen under en iftar-måltid? Det är liksom helt OK att vara det.

4. “Jag är den jag är.”

this-is-special-8ehsvc

 

5: “Man kan vara både religiös jude och sekulär och muslim och sekulär.”

were-you-listening-uuy440

6.“Det är väldigt hårt idealiserat att påstå att dels kristendom och islam skulle vara etnicitetsfria (även om budskapet möjligen kan ses som göra universella anspråk) och dels lika problematiskt idealiserat att tänka på judendom som EN etnicitet helt frånkopplad en (eller flera) religiös(a) tradition(er). För mig låter det lite underligt att som artikelförfattaren, utifrån fälla omdömen om vad människor får lov att göra med sina religiösa, etniska och övriga kulturella identiteter. Inga av dessa är ju eviga och oföränderliga kategorier utan förändras i tid och rum. Dessutom är det väldigt elastiska begrepp, särskilt etnicitet och religion…”

Replik: Jag använder inte ordet “etnicitet” en enda gång i min krönika, men låt mig först gå tillrätta med det så motvilliga tillståendet att kristendom och islam bara “möjligen” gör universella anspråk. Matteusevangeliet 28:18,19 lyder som bekant, “Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn”. Och den muslimska trosbekännelsen lyder, “Det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är Guds sändebud”. Här har alltså någon bevisligen missat dessa båda religioners mest operativa idéer. Hur personen som skrev kommentaren lyckas knyta etnicitet till dessa båda universella religioner är lika obegripligt, men det värsta kommer sist: “För mig låter det lite underligt att som artikelförfattaren, utifrån fälla omdömen om vad människor får lov att göra med sina religiösa, etniska och övriga kulturella identiteter”. Har jag föreslagit spöstraff och fängelse för människor som kallar sig för muslimer utan att bekänna sig till muslimsk tro och sed? Nej. Jag varken kan eller vill ge eller förvägra människor rätten att kalla sig vad de vill. Men jag har all rätt att påpeka självmotsägelser, och det är alltså det jag gör.

7. “Det är väl inte så märkligt att skilja på statliga och religiösa frågor. Enbart en diktatur hävdar att ett styrelsesätt ska råda. Kommunismen förbjöd religion. En teokratisk stat som Iran eller Saudiarabien styr baserat på religionen. I en demokrati är det den sekulära lagen som råder i det offentliga medan du har rätt utöva vilken religion du vill privat och inom lagens gränser. Redan Jesus skilde på det som angick Caesar å ena sidan och Gud den andra.”

Replik: Det här resonemanget förutsätter att religion kan reduceras till en människas privata åsikter om Gud. Men tänk om en religion gör politiska anspråk? Islam är ju i allra högsta grad en politisk ideologi som har konkreta föreställningar om det ideala samhället, vilket en grupp muslimer i skrivande stund försöker implementera i delar av Syrien och Irak. Kristendomen har också synpunkter på det ideala samhället, vilket per definition får politiska konsekvenser. Folk som inte kan sin Bibel brukar ofta sammanfatta kristendomens syn på den världsliga makten med denna enda vers från Matteusevangeliet 22:21, men faktum är att man kan urskönja minst åtta olika politiska förhållningssätt i Nya testamentet, från uppfattningen att all politisk makt är given av Gud i Romarbrevet 13:1, till den rakt motsatta uppfattningen i Uppenbarelseboken, där den politiska makten är ond och därför måste bekämpas.

De som i västvärlden idag ivrar för de så kallade ”sekulära muslimerna” inbillar sig alltså att muslimer kan och vill suspendera den politiska vision som är själva syftet och målet med deras religion, till förmån för idén om en sekulär västerländsk stat där de får tycka och tänka vad de vill om Gud i hemmets lunga vrå. De ”muslimer” som tilltalas av denna idé är per definition inte muslimer, eftersom detta inte är syftet med islam. Det många i västvärlden egentligen hoppas på är alltså att muslimer ska upphöra att vara muslimer, precis som man själv har upphört att vara kristen, vilket alltså är helt OK eftersom det råder religionsfrihet i vårt samhälle, men man kan väl åtminstone vara ärlig och tillstå detta istället för att hitta på oxymoroner som ”sekulär muslim” och ”sekulär kristen” när man egentligen menar ”ickereligiös västerlänning”?

Paul Widen

Jerusalem


Självmordsbombning avvärjd i Jerusalem

"Allt är i sin ordning"

”Allt är i sin ordning”

En palestinsk terrorist med tre rörbomber i sin väska greps strax efter klockan 9:30 på morgonen igår söndag vid en spårvagnshållplats i centrala Jerusalem. En säkerhetsvakt som befann sig vid samma hållplats fattade misstankar när han såg mannen och bad honom därför öppna sin väska. När mannen vägrade trycktes han upp mot en vägg och blev fråntagen sin väska med våld, varpå de tre bomberna upptäcktes. Flera knivar ska också ha hittats i väskan.

Terroristen beskrivs som en man i 20-årsåldern från den palestinska byn Beit Ula på Västbanken.

Under en knapp timme lamslogs trafiken i centrala Jerusalem medan terroristen greps och polisens bombenhet oskadligggjorde bomberna. När jag själv gick förbi platsen klockan 11 hade dock allting återgått till det normala: bussar och spårvagnar gick som vanligt och det var fullt med folk längs med Jaffagatan. Det var som att ingenting hade hänt.

Om terroristen inte hade upptäckts i tid och istället hade lyckats detonera sina bomber i en fullpackad spårvagn skulle händelsen förmodligen ha blivit förstanyhet i stora delar av världen. Nu blev den istället knappt förstanyhet ens i Israel.

Avvärjda terroristattacker bör dock inte betraktas som ickenyheter, dels för att de i allra högsta grad påverkar den kollektiva sinnesstämningen, och dels för att själva avvärjandet säger någonting viktigt om våldsförebyggande beredskap och effektiva polisiära säkerhetsrutiner. Det som slog mig när jag gick genom stan bara lite mer än en timme efter incidenten var att människor inte visade några tecken på oro eller misstänksamhet. Stämningen var istället avslappnad och varm. Jaffagatans religiösa, etniska och kulturella mångfald är svåröverträffad och kändes extra slående mot bakgrund av den avvärjda terroristattacken: under fem korta minuter såg jag allt från koptiska präster och beslöjade muslimska kvinnor till chassider på elcyklar och en man med rosa läppstift och leopardtights.

Två saker möjliggör denna mångfald. Det ena är den massiva närvaron av polis, militär, säkerhetsvakter och beväpnade civila. Under min korta promenad genom staden igår förmiddag såg jag poliser till häst, i bilar, på motorcyclar och till fots, liksom säkerhetsvakter, värnpliktiga soldater och vanliga civila, samtliga beväpnade och beredda att försvara sig själva och sina medmänniskor. Det andra som möjliggör mångfalden är kanske inte lika uppenbart men förmodligen ännu viktigare, och det är just känslan av gemenskap och solidaritet, att människor på ett konkret sätt känner och visar att de har ett ansvar för varandra. Det finns en omsorg och en tillit som ständigt gör sig påmind och som jag själv får uppleva tiotals gånger om dagen, och jag tror att det är mot bakgrund av detta som man bör förstå säkerhetsvaktens agerande vid spårvagnshållplatsen på söndagsförmiddagen, när han utan att tveka riskerade sitt liv för att förhindra att andra skulle dödas eller skadas. I och med de senaste månadernas brutala terroristattentat i flera av Europas storstäder har diskussionen nästan alltid fokuserat på hur man kan minimera hotet och öka säkerheten, vilket givetvis är väldigt viktiga frågor och där Israels erfarenheter kan vara till stor gagn för omvärlden, men man får inte glömma bort att Israels största styrka inte är dess vapen, utan istället den kollektiva känslan av att man kämpar tillsammans, och att även om det ibland är nästan outhärdligt är kampen ändå värd att kämpas.

Paul Widen

Jerusalem


”Sekulär muslim”? Ain’t no such animal.

"Am I the only one that cares about the rules?!"

”Am I the only one that cares about the rules?!”

När Sadiq Khan nyligen vann borgmästarvalet i London var det många sekulära västerlänningar som uttryckte sig optimistisiskt. ”En muslim som borgmästare i London är ett steg i rätt riktning, men så är Khan inte bra jurist utan också till 100 procent sekulär”, skrev exempelvis den pensionerade svenske juristen Krister Thelin på Twitter. Min omedelbara reaktion på detta var att påpeka att en person som är 100% sekulär rimligtvis inte längre bör betraktas som en muslim. Detta triggade i sin tur en kort Twittertråd med den outtröttligt eminenta Malin Lundgren (@konsensuseliten), som invände att, ”Hmm, ser mig som kristen trots att jag är 100% icke troende. Har judiska vänner som känner likadant”. Då mina invändningar på detta resonemang inte riktigt kunde sammanfattas i 140 tecken ulovade jag en utveckling av mina egna argument i ett annat forum. Här följer alltså resultatet av mina funderingar.

Denna text är skriven med all tillbörlig respekt, även om jag inser att mitt resonemang ifrågasätter och kritiserar andra människors uppfattningar om sin egen identitet, vilket naturligtvis är känsligt. Personer som blir harmsna av detta resonemang bör dock inse att jag och många, många, många med mig blir minst lika harmsna när dessa personer approprierar begrepp utan hänsyn till vad dessa begrepp de facto betyder. Och inte går vi omkring och är surar för det: när någon har fel på internet släpper vi det helt enkelt och går och lägger oss. Nåja, inte alltid, men oftast.

Kristendom och islam är trosuppfattningar. Att kalla någon för ”sekulär kristen” eller ”sekulär muslim” är således en direkt självmotsägelse. Om man inte tror på och efterlever dessa religioners respektive trossatser upphör det att vara meningsfullt att identifiera sig med dem. Ändå finns med bevisligen en massa människor som kallar sig för sekulära kristna eller sekulära muslimer. Hur bör man förstå detta? Enkelt: personliga trosuppfattningar är i praktiken helt irrelevanta i västvärlden idag. Vi gör oss löjliga över att studenter på Södertörns högskola inte kan svara på om de egentligen är katter, men faktum är att detta bara är den yttersta och mest absurda konsekvensen av man idag kan kalla sig för vad man vill. Hur en människa identifierar sig själv medför inga som helst praktiska konsekvenser.

Detta upphör i samma ögonblick som de självmotsägande identitetskonstruktionerna konfronteras med verkligheten och därmed tvingas omsättas i någonting konkret. Om man idag exempelvis skulle transportera en ”sekulär kristen” till de delar av Syrien och Irak som kontrolleras av IS skulle personen i fråga med största sannolikhet inte gå i döden för att försvara sin ”sekulära kristna” identitet: han/hon [sic] skulle istället antingen söka sig tillbaka till kristendomen och försvara den, eller konvertera till islam. Eller som C.S. Lewis skulle ha sagt: ”Om kristendomen inte är sann är den helt irrelevat. Om den är sann är den oändligt relevant. Det enda den inte är är måttligt relevant”.

En muslimsk teolog skulle kunna säga exakt samma sak om islam som C.S. Lewis sa om kristendomen, då båda dessa religioner gör absoluta sanningsanspråk. I den mån det finns ett mittemellan beror det på att den historiska utvecklingen har tillåtit framväxten av ett postreligiöst samhälle i Västvärlden där oxymoroner som ”sekulär kristen” och ”sekulär muslim” kan existera, religioner utan trosuppfattningar i ett samhälle utan tro. Det man egentligen menar med dessa nonsensbegrepp är alltså ”postreligiös person uppvuxen i en familj som var kristen/muslimsk eller kallade sig kristen/muslimsk av nostalgiska eller traditionella skäl, men som idag saknar starka religiösa övertygelser”. Och eftersom människor i allmänhet följer det minsta motståndets lag bryr de sig oftast inte om att aktivt ta avstånd från den religion de mer eller mindre väl känner från sin uppväxt.

(En kort avstickare om sekulära judar: eftersom judendomen är en stamreligion definieras inte judar av sin tro, utan av sin nationstillhörighet, Am Israel, Israels folk. Grisätande judar är således fortfarande 100% judar, så även sabbatsbrytande judar och judar som flyttar till Tibet och blir buddhistmunkar.)

Att kalla sig för sekulär kristen höjer inte längre några ögonbryn. Däremot blir det stora rubriker när ”sekulära muslimer” kommer på tal. När exempelvis malmöbon Siavosh Derakhti 2010 grundade organisationen Unga muslimer mot antisemitism fick han nästan omedelbart internationell uppmärksamhet. Folk var eld och lågor: ”En muslim som inte hatar judar! Wow! Sekulär är han också. Mer sånt!” Han fick till och med träffa USA:s president Barack Obama. Bilderna på Derakhti visar en tatuerad kille med hål i örat. Eftersom både tatueringar och manlig piercing strider mot islam vore det dock mer korrekt att kalla Derakhti för en sekulär västerlänning. Det var inte Derakhtis muslimska bakgrund som gjorde att han började engagera sig i kampen mot antisemitism, utan det faktum att hans föräldrar är sekulära akademiker som från tidig ålder inskärpte liberala värderingar hos honom. Derakhtis organisation heter för övrigt numera kort och gott Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet: tydligen var för få muslimer i Malmö intresserade att gå med i en organisation mot antisemitism för att det skulle vara meningsfullt för organisationen att existstera. Namnbytet liksom bekräftar problemet som organisationen bekämpar. Håhå jaja.

Den västerländska fascinationen för personer som Sadiq Khan och Siavosh Derakhti grundar sig i en desperat förhoppning att de miljontals muslimer som flytt eller migrerat till Europa de senaste åren på något magiskt sätt ska förvandlas till ”sekulära muslimer”, dvs. postreligiösa västerlänningar. Man hoppas alltså att muslimer i allt väsentligt ska upphöra att vara muslimer (vilket för övrigt både Khan och Derakhti har anklagats, och dödshotats, för). Krister Thelin är inte ensam om att uppfatta detta som ”ett steg i rätt riktning”, men frågan är kanske om detta verkligen är en realistisk förhoppning.

Paul Widen

Jerusalem


”Diplomatisk seger”

Hallel Yaffa Ariel הי״ד

Hallel Yaffa Ariel הי״ד

Förra torsdagen knivhöggs en 13-årig israelisk flicka till döds av en palestinsk terrorist i sitt eget sovrum på bosättningen Kiryat Arba, som ligger intill staden Hebron på södra Västbanken. Även en 31-årig säkerhetsvakt knivhöggs svårt innan andra vakter lyckades neutralisera terroristen, som senare dödförklarades. Den mördade flickan hette Hallel Yaffa Ariel.

Samma kväll utförde ytterligare en palestinsk terrorist en knivattack mot israeliska civila, denna gång i kuststaden Netanya. En 40-årig man skadades svårt, medan en 62-årig kvinna skadades lindrigt innan en beväpnad civilperson lyckades avbryta attacken och skjuta ihjäl terroristen.

Våldsupptrappningen fortsatte dagen därpå, då palestinska terrorister öppnade eld mot en israelisk bil söder om Hebron. Den 48-årige tiobarnspappan Michael Mark dödades omedelbart i attacken, medan hans fru skadades svårt. Två av parets barn som också befann sig i bilen skadades lindrigt.

Sent på fredagskvällen avfyrades även två raketer från Gaza mot Israel. En raket slog ner intill ett dagis i samhället Sderot och orsakade omfattande materiella skador, men ingen människa skadades fysiskt i attacken. Den andra raketen slog ner på ett öppet fält.

Även om ingen palestinsk terroristorganisation ännu har tagit på sig ansvaret för någon av attackerna har våldsdåden i vanlig ordning välkomnats av flera palestinska grupperingar. Till och med det brutala mordet på den 13-åriga Hallel Yaffa Ariel lovordades av Fatah, det största och helt dominerande partiet i den palestinska myndigheten (PA). Trots starka internationella påtryckningar har PA:s styrelseordförande Mahmoud Abbas vägrat att fördöma dådet, vilket inte är helt förvånande eftersom han själv tillhör Fatah-partiet.

Våldsupptrappningen har än en gång aktualiserat den antiisraeliska uppviglingen som sprids av palestinska företrädare i tidningar, radio, TV och sociala medier. Denna gång har dock kritiken mot uppviglingen inte bara hörts från Israel och dess allierade, utan också från den så kallade mellanösternkvartetten (FN, USA, Ryssland och EU), som i fredags presenterade sin senaste rapport om fredsprocessen. I detalj beskriver den kritiskt hur palestinska terrorister glorifieras i det palestinska samhället och hur det palestinska ledarskapet antingen aktivt deltar i glorifieringen eller passivt accepterar den utan invändningar. Rapporten riktar visserligen även skarp kritik mot expansionen av israeliska bosättningar på Västbanken, men eftersom Mellanösternkvartetten aldrig tidigare har kritiserat den palestinska uppviglingen på ett så tydligt sätt tolkas rapporten av många bedömare som en diplomatisk seger för Israel. Uppfattningen styrks av att Israels premiärminister Binyamin Netanyahu trots flera reservationer välkomnade rapporten i ovanligt positiva ordalag, medan PA:s ansvarige för fredsförhandlingarna Saeb Erekat riktade hård kritik mot den.

Uttrycket ”diplomatisk seger” visar emellertid hur Netanyahu inte främst ser den palestinska uppviglingen som en akut moralisk skändlighet som kompromisslöst måste bekämpas med alla till buds stående medel, utan mer som en diplomatisk tillgång som kan uttnyttjas för att sätta press på den palestinska myndigheten utan att riskera dess överlevnad. När utbildningsminister Naftali Bennett under det israeliska säkerhetskabinettets extrainsatta möte i lördags kväll krävde drastiska åtgärder för att få ett slut på våldsvågen som nu pågått i över nio månader fick han därför utstå hård kritik. Trots att Bennett påpekade att de metoder som hittills har tillämpats för att stävja våldet bevisligen inte är tillräckligt effektiva var intresset i säkerhetskabinettet obefintligt för de nya åtgärder han föreslog, bland annat ett israeliskt återtagande av militär kontroll i de områden av Västbanken som nu kontrolleras av PA:s säkerhetsstyrkor. Detta skulle nämligen innebära dödsstöten för PA, som därmed helt skulle förlora det ytterst lilla anseende som den alltjämt åtnjuter bland den palestinska befolkningen. En sådan händelseutveckling skulle inte välkomnas av Netanyahu, som till varje pris vill upprätthålla status quo.

Netanyahus enträgna kritik mot PA:s antiisraeliska uppvigling är alltså kanske inte fullt så uppriktig som han försöker låta påskina. Faktum är att Netanyahus övergripande mål är att hålla PA vid liv. Om de åtgärder som krävs för att för att förhindra att fler israeliska barn mördas i sina egna sovrum skulle riskera detta övergripande mål är han således inte intresserad.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 444883Läsningar totalt:
  • 227Läsningar idag:
  • 348916Besökare totalt:
  • 192Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen