STI:s naturliga utveckling

Svenska teologiska institutet i Jerusalem.

Svenska teologiska institutet i Jerusalem.

Svenska teologiska institutet i Jerusalem (STI) grundades 1951 och har sedan starten haft en central roll i Svenska kyrkans arbete med judisk-kristna relationer. 2005 beslutade Kyrkomötet om förstärkt verksamhet vid STI och att STI:s uppdrag skulle vara oförändrat: ”STI skall vara en plats där Svenska kyrkan utvecklas och fördjupas i frågan om kristnas möte med människor av annan tro, särskilt mötet med judendomen”, hette det bland annat.

2006 inleddes emellertid en förändringsprocess av STI:s dåvarande styrelse, en process som enligt kritiker präglades av ”brist på transparens, brist på lyhördhet och med avsaknad av konsekvensanalys” och som ledde till att det första målet i STI:s ramprogram plockades bort och ersattes av en allmännare formulering om religionsmöten och ekumenik. Förändringen uppmärksammades av prästerna Johanna Andersson och Annika Borg, som i en motion till Kyrkomötet 2015 föreslog ”att tillse att det första målet för STI:s verksamhet [—] inte förändras till en mindre precis formulering om religionsmöten”. Andersson och Borg föreslog vidare att ” i den händelse en förändring av målskrivningen av ramprogrammets första mål för STI redan skett under 2015, att formuleringen återställs till den skrivning där judisk-kristna relationer är i fokus”, vilket åskådliggör den brist på transparens som präglade förändringsprocessen, då Andersson och Borg alltså inte ens kunde få klart för sig om ramprogrammet hade skrivits om. Vem som i så fall var ansvarig för omskrivningen framgick inte heller, varför de som en tredje punkt i sin motion föreslog ”att tillse att alla förändringar av målsättningarna för STI:s verksamhet beslutas av kyrkostyrelsen”.

Kyrkomötet beslutade att avslå motionen med motiveringen att ”ändringen av ramprogrammet inte är någon plötslig förändring av STI:s inriktning”. Hänger ni med? Den punkt i STI:s ramprogram som preciserar institutets själva kärnverksamhet har i det fördolda förlorat en hel världsreligion, men enligt Kyrkomötet är detta inget att hetsa upp sig över: det är i själva verket ”en bredare ansats” och utgör ”en naturlig utveckling”.

Denna ”naturliga utveckling” fann sig ett talande uttryck i programmet för morgondagens symposium på STI med anledning av institutets 65-årsjubileum. En av de fyra inbjudna föredragshållarna heter Razaq Raj och är lektor i bokföring vid Leeds Beckett University. Det bibliska uttrycket quid Saulus inter prophetas infinner sig osökt när man jämför Raj med övriga inbjudna föredragshållare, en impuls som bekräftas av rubriken på hans föredrag: Spiritual and Interior Pilgrimage Development of Muslims according to the Life of Prophet Muhammad (PBUH) [sic]. Bokstavskombinationen PBUH står för Peace Be Upon Him, den engelska översättningen av det arabiska uttrycket sallallahu alayhi wasallam som enligt islam måste åtfölja varje omnämnande av Muhammed. Uttrycket brukar inte förekomma i seriösa akademiska sammanhang och används normalt bara av ickemuslimer som lever i länder där det är straffbart att förolämpa islams profet (att inte önska frid över Muhammed kan uppfattas som en förolämpning). Det är därför ytterst anmärkningsvärt, men kanske inte så förvånande, att STI ansåg det vara lämpligt att inkludera uttrycket i programmet för morgondagens symposium. Mindre än ett år efter att STI officiellt raderade judendomen från sitt ramprogram önskar man nu frid över islams profet. Var detta den ”bredare ansats” som Kyrkomötet åsyftade?

Paul Widen

Jerusalem


Regeringsombildning i Israel

Avigdor Liberman och Binyamin Netanyahu (foto: Amos Ben Gershom, GPO)

Avigdor Liberman och Binyamin Netanyahu (foto: Amos Ben Gershom, GPO)

Efter mer än en vecka av intensiv politisk turbulens i Israel tillsattes idag måndag Avigdor Liberman som ny försvarsminister. Tillskottet av Libermans parti Yisrael Beitenu innebär att den sittande koalitionsregeringen ökar sin majoritet i Knesset (Israels parlament) från 61 till 66 mandat.

Turbulensen började för tio dagar sedan när premiärminister Binyamin Netanyahu inledde koalitionsförhandlingar med Avigdor Liberman. De båda partiledarna nådde snabbt en muntlig överenskommelse, men när det sedan kom till att sätta överenskommelsen på pränt blev det svårare. Bland Libermans förhandlingskrav fanns bland annat ett lagförslag om dödsstraff för terrorister och en genomgående reform av pensionssystemet som gäller för immigranter från forna sovjetstater. En av Yisrael Beitenus sex knessetledamöter, Orly Levy-Abekasis, bröt i protest med sitt parti och valde istället att bli en politisk vilde i oppositionen.

När ett skriftligt avtal till slut stod färdigt uppstod nästa kris: koalitionspartiet Habayit Hayehudi uppgav att man inte tänkte godkänna regeringsombildningen om Netanyahu inte först reformerade säkerhetskabinettet. Habayit Hayehudi krävde att en militärattaché skulle utses för att förbättra informationsflödet till säkerherskabinettets medlemmar. Utan stöd från partiets åtta ledamöter skulle regeringen förlora sin majoritet.

Krisen var så allvarlig att Netanyahu ställde in både söndagens regeringssammanträde och måndagens planerade omröstning i Knesset, vilket gjorde att det började ryktas om nyval. Först under natten mellan söndagen och måndagen lyckades Netanyahu nå en kompromisslösning med Habayit Hayehudis partiledare Naftali Bennett. Måndagens formella omröstningar i regeringen och Knesset avlöpte sedan helt odramatiskt. En ledamot för koalitionspartiet Likud, Benny Begin, vägrade dock att godkänna Liberman som ny försvarsminister och lade istället ner sin röst.

Med sina 66 mandat är Israels regering fortfarande mycket smal och beroende av samtliga partier (utom Yisrael Beitenu) för att inte kollapsa. Netanyahu fortsätter därför att mana till ytterligare expansion av regeringen. Utrikesministerposten är fortfarande inte tillsatt, då Netanyahu hoppas kunna erbjuda den posten till ett större parti än Yisrael Beitenu.

”Jag uppmanar alla som vill ge sitt stöd till freds- och säkerhetsutmaningarna att ansluta sig och ge regeringen en chans”, sa Netanyahu under måndagseftermiddagen. Betoningen av regeringens fredsfokus upprepades också under kvällen när regeringsombildningen godkändes av Knesset, då han förklarade sig vara fast besluten att uppnå fred med palestinierna. Även Liberman betonade sitt stöd för freden och en tvåstatslösning.

Oppositionens kritik mot den expanderade koalitionsregeringen har dock varit allt annat än försonlig. Tillsättningen av Liberman som försvarsminister har utmålats som en direkt fara för nationen. Det Sionistiska unionspartiets partiledare Isaac Herzog gick så långt som att direkt uppmana koalitionspartiet Kulanu att hoppa av och därigenom fälla regeringen. I nuläget tyder inget på att ett sådant avhopp vore aktuellt, men uppmaningen ger en fingervisning om det bittra tonläget som präglar oppositionen.

Paul Widen

Jerusalem


”Friends like these, huh Gary?”

"Friends like these, huh Gary?"

”Friends like these, huh Gary?”

Igår söndag publicerade ledarsidorna.se en artikel av Johan Westerholm med rubriken Antisemitisk utrikespolitik. I den riktar Westerholm hård kritik mot den svenska regeringens utrikespolitik, som han alltså anser vara antisemitisk. Beviset som anförs är att Sverige röstade för en UNESCO-resolution i april som fördömde Israel samtidigt som den genomgående använde muslimska beteckningar när den refererade till judedomens heligaste platser. ”Resolutionen förnekar det faktum att på samma berg som al Aqsa-moskén står idag stod en gång Kung Davids tempel”, konstaterar Westerholm. Västra muren, som Westerholm envist kallar för Klagomuren, beskrivs vidare som ”det enda som finns kvar av templet” och ”en av judendomens mest symbolladdade platser”. Det kanske mest anmärkningsvärda påståendet i artikeln är följande mening: ”Klagomuren har ingenting med Israel att göra men desto mer för världens judar och judendomen”.

Westerholms slutsats är alltså att det svenska stödet för UNESCO-resolutionen är ett uttryck för antisemitism. ”Israel kan, med goda skäl, kritiseras i skarpa ordalag för dess slappa handlag med bosättarnas framfart mot palestinierna”, medger han, ”men inte blandas samman med judarnas historiska band till Jerusalem. När vi gör den sammanblandningen blir vi antisemiter”.

Man skulle förstås kunna läsa den här artikeln och säga OK, bra att Sveriges skamliga stöd för UNESCO:s arabisksponsrade historieförfalskning uppmärksammas och kritiseras. Att stödet skulle signalera en antisemitisk utrikespolitik implicerar en systematik som regeringen inte riktigt har gjort sig förtjänt av, men å andra sidan är det uppenbart att Margot ”judarna-kampanjar-mot-mig” Wallström liksom flera av hennes kollegor i regeringen hyser antisemitiska åsikter, vilket gör att en nyansering av Westerholms centrala argument inte känns jättemotiverad. Det faktum att det var Kung Salomo och inte Kung David som byggde templet, eller att Västra muren inte var en del av själva templet, är kanske ännu mindre relevant att påpeka i sammanhanget. Han menar väl, Westerholm, han menar väl.

Och ändå: ”Klagomuren har ingenting med Israel att göra men desto mer för världens judar och judendomen”. Westerholm verkar inte ha fattat att Israel har med världens judar och judendomen att göra, och därmed har Västra muren (Klagomuren) allt med Israel att göra. Det var ju detta faktum som motiverade den historieförfalskande UNESCO-resolutionen: förneka judendomens koppling till Tempelberget, för att därigenom förneka Staten Israels anspråk på denna plats.

Westerholms pliktskyldiga känga mot ”bosättarnas framfart” bör inte heller gå oemotsagd, eftersom den visar vidden av hans okunskap. Den plats på Västbanken som är mest ökänd för ”bosättarnas framfart” är förmodligen Hebron, där Kung David, som ju Westerholm själv nämner, kröntes till kung och där dessutom patriarkerna Abraham, Isak och Jakob är begravda. Judarnas historiska band till Hebron är alltså minst lika starka som banden till Jerusalem, men Westerholm försöker alltså intala oss att det finns en sorts historisk koppling som det vore antisemitiskt att förneka, medan en annan historisk koppling lika självklart kan avfärdas med hänvisning till de förhatliga ”bosättarna”.

Vi bör kräva mer av människor som ger sig in i debatten om konflikten mellan Israel och palestinierna, även om de i övrigt hyser sansade åsikter och bevisligen vill väl. Personligen skulle jag också välkomna en nolltolerans mot floskler som ”symbolladdade platser”, but that’s just like, my opinion, man.

Paul Widen

Jerusalem


Stora omvälvningar i israelisk inrikespolitik

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (foto: GPO)

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (foto: GPO)

I flera veckor ryktades det att Israels premiärminister Binyamin Netanyahu förde hemliga förhandlingar med oppositionsledaren Isaac Herzog, med syfte att expandera regeringskoalitionen. Herzog, som delar partiledarskapet i det Sionistiska unionspartiet med Tzipi Livni, förnekade in i det längsta alla rapporter: stödet inom partiet för ett sådant steg är nämligen mycket svagt, då många anser att det skulle kräva alltför stora kompromisser i partiets hjärtefrågor. Även Netanyahu förnekade länge alla rykten, men den 4 maj lät det annorlunda: det hade visst förts koalitionsförhandligar, erkände Netanyahu plötsligt. Till slut tvinngades även Herzog att lägga korten på bordet. Den interna kritiken lät inte vänta på sig och har sedan ökat i intensitet allteftersom förhandlingarna har fortsatt.

Netanyahus främsta syfte med förhandlingarna ska ha varit att säkra en större majoritet i Knesset, Israels parlament, där den sittande koalitionen bara kontrollerar 61 av 120 mandat. Herzogs motiv var att säkra en rad eftergifter, framförallt i relation till fredsprocessen mellan Israel och palestinierna, en fråga som det Sionistiska enhetspartiet har profilerat sig i. Någonstans ska dock förhandlingarna ha kört fast, vilket gjorde att Netanyahu igår onsdag istället valde att gå till högerpartiet Yisrael Beitenus partiledare Avigdor Lieberman. De båda männen diskuterade saken i några timmar och nådde sedan en överenskommelse. En snopen Herzog visste knappt vad han skulle säga, snuvad som han var på koalitionssamarbete samtidigt som flera av hans partikamrater öppet krävde hans avgång.

Så tedde sig händelseförloppet fram tills skymningen på onsdagen, men då briserade nästa politiska bomb: enligt anonyma källor till israeliska kanal 10 hade Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair spelat en mycket central roll i förhandlingarna mellan Herzog och Netanyahu. Mellan 2007-2015 var Blair den så kallade Mellanösternkvartettens speciella sändebud och trots att hans uppdrag officiellt avslutades för nästan ett år sedan har han regelbundet fört samtal med beslutsfattare i regionen i förhoppningen att fredsprocessen mellan Israel och palestinierna ska kunna återupptas. Någon gång tidigt i våras kläckte Blair sin senaste plan, nämligen att uppmuntra Herzog att ansluta sig till Netanyahus koalitionsregering. I samtal med ledare i arabvärlden hade nämligen Blair noterat en stor villighet att närma sig Israel diplomatiskt, men bara om det förelåg konkreta framsteg i fredsprocessen, och vem vore bättre lämpad att leda Israel i fredsförhandlingarna än Herzog? Herzog nappade naturligtvis direkt på detta, trots att han i januari i år erkände att en tvåstatslösning i dagsläget inte vore genomförbar. Därefter behövde Blair kontakta Netanyahu för att försöka övertyga honom att bjuda in det Sionistiska unionspartiet i sin koalitionsregering, men nu uppstod frågan vad Netanyahu skulle kunna erbjudas (förutom en större majoritet i Knesset) för att göra förslaget mer attraktivt för hans del. Ungefär här ska USA:s utrikesminister John Kerry ha fått nys om Blairs plan. Kerry förklarade för Netanyahu att en Herzog i Netanyahus regering, förslagsvis på utrikesministerposten, skulle kunna belönas med att USA fördröjer nästa rapport från Mellanösternkvartetten, som förväntas rikta mycket hård kritik mot Israels påstådda expansionen av bosättningar på Västbanken. USA skulle också kunna gjuta olja på Frankrikes nyfunna entusiasm för fredsprocessen. Netanyahu visade sig vara mycket samarbetsvillig och började alltså förhandla med Herzog om vilka riktlinjer som skulle gälla för den expanderade koalitionsregeringen.

Bortsett från att Blair och Kerry alltså aktivt försökte dirigera Israels regeringsuppsättning, ett inkräktande och hisnande arrogant beteende som förmodligen saknar motstycke i Israels historia, var allt frid och fröjd: Netanyahu och Herzog förhandlade diskret och samtalen gick bra, även efter att de offentliggjordes. I början av innevarande vecka pekade alla tecken på att ett avtal var nära förestående. För att ändå skjuta till lite extra energi och en känsla av angelägenhet bad Blair den egyptiske presidenten Abdel Fattah el-Sisi att uttrycka sitt stöd för fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna. I ett mycket uppmärksammat uttalande förklarade då Sisi i tisdags att det i dagsläget finns mycket goda förutsättningar för ett fredsavtal och att relationerna mellan Israel och arabvärlden skulle förbättras markant om ett avtal nåddes.

Och då plötsligt förklarade Netanyahu att han drev parallella förhandlingar med Avigdor Lieberman, som aldrig hade visat minsta intresse av att sitta med i den nuvarande koalitionsregeringen. Det till synes nära förestående avtalet mellan Netanyahu och Herzog hade dock mycket hastigt gjort den tidigare så ointresserade Lieberman mycket samarbetsvillig och inom loppet av några få timmar nåddes en överenskommelse. Herzog lämnades ute i kylan. Än en gång bevisade alltså Netanyahu sin överlägsna skicklighet i den här sortens politiska fulspel, då han förmodligen aldrig hade för avsikt att nå ett avtal med Herzog utan bara utnyttjade dessa samtal (och därmed också Blair och Kerry, som ivrigt uppmuntrade samtalen) för att locka till sig Lieberman.

Avtalet mellan Netanyahu och Lieberman är fortfarande preliminärt, men enligt uppgifter i israelisk media ska Lieberman bland annat ha erbjudits försvarsministerposten. Detta har kritiseras mycket hårt av både oppositionen och några av Netanyahus egna partikollegor, då Lieberman allmänt anses sakna både erfarenhet och kvalifikationer för den tunga och viktiga posten. Oenighet i försvarsfrågor var för övrigt orsaken till att sammanslutningen mellan Likud och Yisrael Beitenu avbröts under upptakten till kriget mellan Israel och Hamas sommaren 2014. Lieberman, som då innehade utrikesministerposten, var mycket kritisk till Netanyahus uppenbara motvillighet att gå till motangrepp i Gaza trots att Hamas raketangrepp hade lamslagit stora delar av södra Israel. I samband med att partisamarbetet avbröts kallade Lieberman motsättningarna mellan sig själv och Netanyahu för ”fundamentala” och konstaterade att ”de omöjliggör ett framtida samarbete”.

Israels politiska kommentatorer har ännu inte hämtat sig från de senaste dygnens tvära kast och många oklarheter kvarstår fortfarande, vilket gör att man bör betrakta den här fascinerande episoden som pågående. Har Netanyahu ytterligare kort gömda i skjortärmen? Har han verkligen för avsikt att ersätta Israels nuvarande försvarsminister Moshe Ya’alon (fd generalmajor) med Avigdor Lieberman (fd korpral)? Hur kommer Blair och framförallt Kerry att reagera efter att till fullo ha internaliserat Netanyahus fulspel?

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 424734Läsningar totalt:
  • 219Läsningar idag:
  • 331509Besökare totalt:
  • 197Besökare idag:
  • 8Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen