En ung man ber vid Västra Muren.

Idag firas Rosh Chodesh, nymånad, då det idag är den första dagen i månaden Sivan. Traditionellt är nymånaden en dag som uppmärksammas på ett speciellt sätt bland kvinnor, exempelvis genom gemensamma studiestunder, nymånadsfester och extra tid avsatt för bön. Vid Västra muren i Jerusalem brukar det vara mycket trångt på kvinnornas sida på Rosh Chodesh.

Inom ortodox judendom, som helt dominerar det religiösa landskapet i Israel, har kvinnor ingen formell förpliktelse att be. Således är de inte heller formellt förpliktigade att lägga tefilin (bönekapslar) eller bära tallit (bönesjal). Däremot finns det inget som förbjuder kvinnor att göra detta, förutom just den ortodoxa seden att inte göra det (som inte är oväsentlig i sammanhanget).

Utanför Israel ser situationen helt annorlunda ut. USA, där det bor nästan exakt lika många judar som i Israel, är det Reformrörelsen som helt dominerar, en liberal judisk inriktning som grundades i Tyskland på mitten av 1800-talet. Därefter utmärker sig den Konservativa rörelsen, som föddes som en reaktion på Reformrörelsen men som namnet till trots idag betraktas som en del av liberal judendom. De ortodoxa judarna utgör alltså bara en minoritet.

När liberala amerikanska judar kommer till Israel möter de således en verklighet som skiljer sig radikalt från den de känner till i USA. I Jerusalem finns det över 3000 synagogor: mindre än 10 av dem är ickeortodoxa. Vid Västra Muren, som tekniskt sätt fungerar som en stor synagoga, är män och kvinnor åtskilda av ett högt staket och kvinnor förväntas klä sig enligt ortodox sed (knäsid kjol/klänning, täckta axlar och inget décolletage).

De flesta liberala judar finner sig mer eller mindre motvilligt i att de inte tillåts följa sina religiösa seder vid judendomens heligaste plats. Vissa gör emellertid motstånd. Organisationen Women of the Wall (hebreiska: Nashot HaKotel) grundades 1988 för att främja kvinnors rätt att be högt och bära bönesjalar och bönekapslar vid Västra Muren. Gruppen började träffas vid varje nymånadsfirande men mötte omedelbart våldsamt motstånd från ultraortodoxa demonstranter. I flera år valde kvinnorna därför att istället samlas vid en del av muren som är avskild från det stora torget och som är speciellt avsedd för just ickeortodoxa gudstjänster. I början av 2000-talet återvände dock gruppen till kvinnornas del av det allmänna området. Gruppen attraherade till en början ganska liten uppmärksamhet, men 2010 smugglade en av kvinnorna med sig en Torah-rulle in till kvinnornas område och arresterades då av polisen (dock utan att åtal väcktes mot henne). Sedan dess har ytterligare ett antal kvinnor arresterats för att ha burit på Torah-rullar, klätt sig i bönesjalar eller helt enkelt uttalat den judiska trosbekännelsen (”Hör Israel, Herren vår Gud, Herren är en”) högt.

2003 togs saken upp av Israels högsta domstol. Där fann man att kvinnorna inte hade rätt att göra saker som stred mot ”platsens tradition”, exempelvis att läsa ur Toran eller att bära bönesjalar. Den 25 april dömde dock Jerusalems tingsrätt att HD-domen inte ger polisen rätt att arrestera någon som bryter mot det HD kallade ”platsens tradition”. Idag, den första nymånaden efter detta domslut, samlades därför ca. 500 kvinnor för att be vid Västra Muren, och denna gång arresterades ingen. Istället formade polisenmännen en mänsklig mur för att skydda kvinnorna från närmare 5000 ultraortodoxa demonstranter, både män och kvinnor, som kommit för att protestera mot de bedjande kvinnorna. Tre ultraortodoxa män arresterades för att ha stört friden när de försökte överrösta kvinnorna med arga tillrop.

Ett trendbrott tycks alltså ha skett i den israeliska opinionen. Idag är det inte bara en liten klick med hårdföra amerikanska liberala feminister som ansluter sig till Women of the Wall, utan även flera framstående Knesset-ledamöter. Långt ifrån alla detagare är anknutna till Reformrörelsen eller den Konservativa rörelsen: de är istället modernt ortodoxa kvinnor som ser det som sin självklara rätt att läsa högt ur Toran och bära bönesjal. Ortodoxin i Israel ser alltså ut att behöva finna sig i att dess religionsmonopol nu slutligen har brutits.

Paul Widen, Efrat

Nyligen utgrävt stenbrott i Jerusalem från Andra templets tid (bild: Israel Antiques Authority)

Enligt den hebreiska kalendern är det idag 46 år sedan israeliska styrkor intog östra Jerusalem och återförenade staden efter 19 år av jordansk ockupation. Dagen uppmärksammas och firas inte bara i Jerusalem, utan också i resten av Israel och bland många judar i diasporan. I många synagogor gör man tillägg i liturgin och läser exempelvis psaltarpsalmer som annars bara reciteras under bibliska högtider, vilket alltså innebär att dagens firande också får en religiös innebörd. Israels seger i Sexdagarskriget blir på så sätt teologiskt signifikativ. Reciteringen av psaltarpsalmerna ackompanjeras på vissa håll även av musikinstrument, vilket annars aldrig sker i ortodoxa synagogor. I den judiska liturgin tystnade nämligen musikinstrumenten när Templet förstördes för 2000 år sedan. Man gör alltså ett oerhört djärvt teologiskt anspråk när man nu åter låter dem höras i liturgin.

Israels antikvitetsmyndighet brukar offentliggöra arkeologiska fynd i samband med Jerusalemdagen. Viktiga upptäckter skulle annars lätt kunna försvinna i det intensiva nyhetsflödet. I år uppmärksammades upptäckten av ett stenbrott från det Andra templets tid i bostadsområdet Ramat Shlomo. Enorma stenblock bröts här för att sedan transporteras söderut till Gamla Stan.

Dylika arkeologiska upptäckter borde naturligtvis inte uppfattas som kontroversiella, men i Jerusalem är som bekant ingenting okontroversiellt. Den Palestinska myndigheten, exempelvis, erkänner officiellt inte att det judiska folket har någon historisk koppling till varken Israel eller Jerusalem. Arkeologiska utgrävningar uppfattas därför som mycket provokativa och har vid flera tillfällen till och med orsakat upplopp och våldsamma demonstrationer.

Det kan tyckas besynnerligt att det palestinska ledarskapet ödslar energi åt att förneka dokumenterad historia. Att erkänna den historiska judiska kopplingen till landet och samtidigt vidhålla palestiniernas anspråk skulle ju rimligtvis stärka snarare än försvaga den Palestinska myndighetens trovärdighet. Det är naturligtvis lätt att göra sig lustig över denna tjurskallighet, men om man vill förstå konfliktens dynamik tror jag att man kan nå en hel del intressanta insikter om man analyserar denna ovilja att erkänna fakta. Den märks inte bara i relation till arkeologiska upptäckter utan även till användandet av till termer som borde vara neutrala. Ett exempel: en god vän till mig anlitades nyligen av TV-kanalen Al Jazeera för att översätta material från hebreiska till engelska. När jobbet var färdigt skrev min vän en faktura inklusive moms. Stor förvirring uppstod på Al Jazeeras fakturaavdelning innan någon till slut skickade följande mail till den stackars frilansöversättaren: ”Al Jazeera har inga tillgångar i ”Israel” och du måste således skicka en faktura utan moms, eftersom dina tjänster tillhandahölls av ett utländskt företag.” Namnet Israel sätts alltså inom citationstecken. Det finns således en motvilja till att ens implicit bekräfta en oemotsäglig politisk verklighet när denna verklighet strider mot de egna idealen.

Paul Widen, Efrat (med magnifik utsikt över Jerusalem från balkongen)