Fredskonferensen i Paris

Israels utrikesministerium sammanfattade sin inställning till fredskonferensen i Paris med den här bilden.

Den internationella fredskonferensen i Paris avlöpte på söndagen utan större dramatik. 70 länder hade skickat representanter till konferensen, vars syfte enligt Frankrikes utrikesminister Jean-Marc Ayrault var ”att förmedla en känsla av angelägenhet om hotet mot en tvåstatslösning”. Denna diffusa formulering, i kombination med att varken Israel eller den palestinska myndigheten var representerade vid toppmötet, gjorde att förväntningarna på konferensen var mycket låga. Detta förhindrade emellertid inte Sveriges utrikesminister Margot Wallström att på Twitter hävda att deltagarna hade samlats för att ”rädda tvåstatslösningen”. Hur en internationell sammankomst utan de två närmast berörda parterna skulle kunna effektuera denna räddning förklarade hon inte.

Israels regering har motsatt sig planerna på en internationell fredskonferens sedan det så kallade franska initiativet offentliggjordes för snart ett år sedan. ”Israel står fast vid sin ståndpunkt att det bästa sättet att lösa konflikten mellan Israel och palestinierna är genom direkta, bilaterala förhandlingar”, förklarade man då. ”Israel är redo att starta dem omedelbart utan förhandsvillkor. Alla andra diplomatiska initiativ distanserar palestinierna från direkta förhandlingar”. Det palestinska ledarskapet ställde sig emellertid mer positivt till det franska initiativet, just eftersom det erbjöd en ny anledning att undvika direkta förhandlingar. Efter att FN:s säkerhetsråd röstade igenom resolution 2334 den 23 december ökade det palestinska ledarskapets entusiasm inför den franska fredskonferensen, då man hoppades att ett internationellt toppmöte under rådande maktförhållanden (dvs innan Donald Trump flyttar in i Vita Huset den 20 januari) skulle kunna sätta ytterligare press på Israel.

Efter att USA lade ner sin röst i FN:s säkerhetsråd den 23 december och därmed möjliggjorde godkännandet av resolution 2334 befarande många i Israel att USA:s president Barack Obama skulle ägna sina sista dagar vid makten åt att definiera parametrar för framtida fredsförhandlingar mellan Israel och palestinierna och få dessa godkända av säkerhetsrådet. Oron ökade efter att USA:s utrikesminister John Kerry den 28 december försvarade USA:s agerande i säkerhetsrådet och sedan presenterade just ett antal parametrar för framtida fredsförhandlingar. Fredskonferensen i Paris skulle erbjuda USA ett ypperligt tillfälle att få internationellt gehör för parametrarna, som sedan snabbt skulle kunna presenteras för FN:s säkerhetsråd och röstas igenom i god tid innan den 20 januari. Trots USA:s upprepade försäkringar att inga sådana planer förelåg var nervositeten i Israel fortsatt hög dagarna innan toppmötet, då misstron mot den amerikanska administrationen sjunkit till rekordlåg nivå.

Israels farhågor besannades dock inte. Fredskonferensens slutdokument erbjöd inga överraskningar och John Kerry ska ha utövat påtryckningar för att texten skulle vara relativt balanserad. Den presenterade inga nya förslag, utan var i princip bara en sammanfattning av tidigare fredsansträngningar. Även om Israel har starka invändningar mot flera punkter i texten, exempelvis dess välkomnande av resolution 2334, noterade man att resolutionens för Israel mest problematiska stycken inte citerades, samtidigt som dokumentet uttryckligen fördömde uppvigling och våld. Viktigast för Israel var att dokumentet inte är bindande och att inget i nuläget tyder på att det kommer att få något omedelbart efterspel i säkerhetsrådet.

Det palestinska ledarskapet har för sin del välkomnat fredskonferensens slutdokument, men till skillnad från Israel gör man en stor grej av att dokumentet ens nämner resolution 2334. ”Det är ett budskap till ockupationsmakten Israel att respektera internationell rätt och internationell humanitär rätt och att upphäva sin militära ockupation av Palestina för att uppnå fred och stabilitet i regionen och i världen”, sa palestiniernas chefsförhandlare Saeb Erekat i ett uttalande på söndagskvällen. Vidare uppmanade han konferensens deltagarländer ”att omedelbart erkänna staten Palestina enligt 1967 års gränser med östra Jerusalem som huvudstad”.

Det palestinska ledarskapets bombastiska uttalanden bekräftade de farhågor som Storbritannien uttryckte tidigare på söndagskvällen när man förklarade att man inte ställer sig bakom fredskonferensens slutdokument. ”Det föreligger en risk att konferensen kommer att förhärda palestiniernas förhandlingspositioner vid en tidpunkt när vi snarare borde uppmuntra förutsättningarna för fred”, sa en talesman för det brittiska utrikesdepartementet. Även Australien har uttryckt reservationer inför slutdokumentet, även om det är oklart om man därmed i likhet med Storbritannien helt kommer att avstå från att skriva under dokumentet.

Paul Widen

Jerusalem


Verklighetsinvertering i Svenska Dagbladet

Nu är jag framme med den röda pennan igen!

Svenska Dagbladet publicerade i lördags ett reportage från Västbanken med fokus på vattenfördelningen mellan Israel och den palestinska myndigheten. I det återger journalisten Jenny Stiernstedt helt okritiskt påståenden från en palestinsk aktivist, som inte helt oväntat är djupt kritisk mot Israel. Ingen representant för den israeliska sidan får ens komma till tals, och den enda gången som Israels perspektiv överhuvudtaget återges i reportaget är Stienstedt snabb med att ifrågasätta det. Israel framstår därför som en skurkstat som cyniskt roffar åt sig andras vatten och sedan till råga på allt säljer tillbaka det till ockerpris.

Just vattenfrågan är ett tacksamt ämne när Israel ska svartmålas och palestinierna ömkas, eftersom en bild av en palestinier som säger ”Israel tar vårt vatten” väcker omedelbar empati bland många nyhetskonsumenter. Nästan genast upphör alltså fakta att spela någon roll i ekvationen: det man ser är en människa som lider, en människa som är törstig. Utöver empati med den lidande palestiniern väcker givetvis vattenfördelningen i Mellanöstern inget större intresse bland gemene man i Sverige, vilket gör att journalister som Jenny Stiernstedt kan påstå nästan vad de vill i sina vattenreportage utan att ifrågasättas: allmänhetens kunskapsnivå i frågan är lika låg som deras intresse. Den propalestinska aktivismen kan därför utan större svårigheter döljas under en journalistisk täckmantel.

För knappt ett år sedan inledde Kyrkornas världsråd en kampanj kallad Sju veckor för vatten som riktade samma anklagelser mot Israel som det nu aktuella reportaget i SvD. När jag med anledning av detta kontaktade Israels vattenmyndighet för att få deras perspektiv på saken fick jag ett utförligt svar ganska omgående. Varför Jenny Stiernstedt inte brydde sig om att göra detsamma innan hon skrev sitt reportage kan vi förstås bara spekulera i, men en inte helt vild gissning vore att hon helt enkelt inte var intresserad av detta perspektiv, eftersom det då inte hade blivit någon empatitiggande artikel om lidande palestinier.

Innan Israel erövrade Västbanken 1967 hade bara 10 procent av palestinierna tillgång till rinnande vatten. Idag är den siffran 96 procent. Vem byggde vattennätet som gjorde detta möjligt? Israel. Israels ockupation av Västbanken, oavsett vad man anser om den, medförde alltså en drastisk förbättring av levnadsstandarden för områdets palestinier vad gäller vattenförsörjningen. Stiernstedts reportage handlar emellertid om en palestinier från den fyraprocentiga andelen av befolkningen som inte har tillgång till rinnande vatten. Att börja berättelsen där innebär inte bara att hon vinklar verkligheten, utan att hon helt inverterar den. När hon sedan påstår att dessa palestinier som inte har tillgång till rinnande vatten på sommaren måste åka till Jeriko flera gånger om dagen för att där köpa vatten av israeler inser man att hon saknar de mest grundläggande kunskaperna om konflikten: Jeriko styrs av den palestinska myndigheten och vid alla dess infarter informerar stora skyltar israeliska medborgare att de utsätter sig för livsfara om de åker dit. I Stiernstedts fantasier kanske det står en girig kroknäsa på Jerikos torg och säljer vatten till ockerpris, men inte i verkligheten.

Det skulle krävas en längre uppsats för att vederlägga samtliga falsarier i Stiernstedts alster, men den kanske mest illvilliga får inte lämnas utan kommentar. I en kort sidoartikel/faktaruta nämner Stiernstedt en kontrovers som uppstod i juni förra sommaren när den brittiska nättidningen The Independent påstod att Israel helt ströp vattentillförseln till stora delar av Västbanken under självaste Ramadan. ”Detta tillbakavisades dock av Israel”, skriver Stiernstedt pliktskyldigt, vilket naturligtvis inte låter så värst övertygande för en oinsatt nyhetskonsument: förbrytare brukar som bekant förneka sina brott. I själva verket visade Israel att man av hänsyn till den torra sommarens vattenbrist hade minskat vattentillförseln under dagtid, när fastande muslimer ändå inte använder vatten, för att sedan öka vattentillförseln under kvällar och nätter, då vattenförbrukningen i muslimska områden under ramadan är extra hög. På så sätt lyckades man både spara vatten och underlätta det muslimska firandet. Den palestinska myndigheten var dock inte sen med att basunera ut halva sanningen till ivriga västerländska journalister: Israel har strypt vattentillförseln till Västbanken under Ramadan! Den andra hälften av sanningen, att vattentillförseln i själva verket ökade under kvällar och nätter när det faktiskt användes, utelämnades. Denna illvilliga invertering av Israels goda avsikter spreds sedan av The Independent, för att ett halvår senare återanvändas i Jenny Stiernstedts reportage.

Paul Widen

Jerusalem


Fyra döda i terroristattack i Jerusalem

Dödsoffren i dagens terroristattack: Yael Yekutiel הי״ד, Shira Tzur הי״ד, Erez Orbach הי״ד, Shir Hajaj הי״ד.

Fyra människor dödades och minst 16 skadades tidigt på söndagseftermiddagen i Jerusalem när en terrorist körde in i en folkmassa med en lastbil. Attacken inträffade vid ett promenadstråk söder om gamla stan med utsikt över stadsmuren och Tempelberget. Dödsoffren, tre kvinnor och en man, var officerskadetter på besök i Jerusalem som en del av sin utbildning. De hade precis stigit av sin buss när terroristen trampade på gasen och styrde in sin lastbil i folkmassan. Han stannade sedan sitt fordon, lade in backen och körde tillbaka över offren som låg på marken. En beväpnad turistguide uppges ha varit först att öppna eld mot lastbilen med sin pistol, varefter minst tre soldater också öppnade eld. Terroristen dödförklarades senare på platsen.

Israels försvarsstyrkor (IDF) offentliggjorde under söndagskvällen namnen på de fyra dödsoffren: Shir Hajaj (22), Erez Orbach (20), Shira Tzur (20) och Yael Yekutiel (20). Som brukligt efter terroristattacker kunde palestinier på Västbanken och i Gaza ses dela ut sötsaker till förbipasserande för att fira det inträffade.

Ingen terroristorganisation har ännu tagit på sig ansvaret för attacken, men en talesman för Hamas i Gaza beskrev den som ”hjältemodig” på Facebook. Det styrande palestinska Fatah-partiet kallade i sin tur terroristen för ”martyr”. Polisen tror i nuläget att terroristen, Fadi al-Qanbar (28) från det intilliggande arabiska bostadsområdet Jabel Mukaber, agerade på eget bevåg och inte på order från någon organisation. När Israels premiärminister Binyamin Netanyahu sent på söndagseftermiddagen besökte platsen där attacken utfördes uppgav han dock att det finns uppgifter som tyder på att förövaren sympatiserade med terroriststaten IS. Han kopplade därför samman attacken med liknande attacker i Nice och Berlin, där IS-sympatisörer använde just lastbilar som dödliga vapen mot folkmassor.

Under ett extrainkallat sammanträde tidigare på dagen beslutade Israels säkerhetskabinett att från och med idag arrestera personer som uttrycker sympati för IS på sociala medier. I enlighet med ett beslut som togs av säkerhetskabinettet i förra veckan tillkännagav man även att terroristens kvarlevor inte kommer att överlämnas till hans anhöriga för begravning, utan istället begravas på hemlig plats utan ceremonier. Beslutet är tänkt att sätta press på terroristorganisationen Hamas, som i över två och ett halvt år har vägrat att överlämna kvarlevorna av två israeliska soldater som stupade i kriget mellan Israel och Hamas sommaren 2014.

Terroristattacker brukar ha en starkt enande effekt i Israel, men strax efter dagens attack utbröt en kontrovers som har splittrat landets befolkning och redan har skapat stor förbittring. Den beväpnade turistguiden som först öppnade eld mot terroristen har nämligen i israelisk media uppgett att soldaterna som befann sig på platsen tycktes tveka innan de också öppnade eld.

– Varför var det en 30-årig civilperson som först öppnade eld och inte någon av de många välbeväpnade officerarna? frågade han retoriskt, innan han erbjöd sin egen förklaring: den nyligen dråpdömde israeliske soldaten Elor Azarias öde. Rädsla att de i likhet med Azaria skulle kunna komma att ställas inför rätta för dråp var enligt turistguiden definitivt en faktor bakom soldaternas tvekan. Hans påstående har bestämt tillbakavisats av IDF, som ovanligt snabbt offentliggjorde en videointervju med en av de soldater som öppnade eld mot terroristen och som hade en annan version av händelsen. På Facebook delas även flitigt ett inlägg skrivet av ytterligare en soldat, som anklagar turistguiden för förtal och kallar honom för ”en skam för nationen”. Enligt ett annat ögonvittne som citeras i israelisk media ska det dock ha dröjt över en minut från det att attacken inleddes till dess att terroristen var neutraliserad. Även om ingen betvivlar att ett antal soldater så småningom öppnade eld och dödade terroristen är det många som undrar varför det tog över en minut för de tiotals närvarande beväpnade soldaterna att reagera.

Paul Widen

Jerusalem


Israelisk soldat dömd för dråp

Screenshot från B’tselems omtalade filmklipp.

Den israeliske soldaten Elor Azaria, som den 24 mars 2016 sköt ihjäl en avväpnad och medvetslös palestinsk terrorist i Hebron på Västbanken, dömdes idag av en militärtribunal i Tel Aviv för dråp. Rättegången mot Azaria inleddes för nästan åtta månader sedan och har fått stor uppmärksamhet i israelisk media. Fallet har väckt mycket starka känslor bland många israeler eftersom det har ställt två viktiga principer mot varandra: å ena sidan upprätthållandet av IDF:s (de israeliska försvarsstyrkornas) etiska riktlinjer, och å andra sidan lojalitet och stöd till de unga män och kvinnor som tjänstgör i IDF och som dagligen utsätts för livsfara. Den aktuella händelsen inträffade mitt under den våg av palestinska knivöverfall som plågade landet under hösten 2015 och de första månaderna under 2016. Att i det läget skärskåda en israelisk soldats beteende i samband med just ett palestinskt knivöverfall uppfattades därför av många israeler som höjden av självbedrägeri. Soldatens eventuella missgärning betraktades som irrelevant i jämförelse med den ihjälskjutne palestinske terroristens skuld.

Händelseförloppet innan dödsskjutningen morgonen den 24 mars 2016 bestrids inte av någon: två knivbeväpnade palestinska män till attack mot israeliska soldater i Hebron på Västbanken. En soldat skadades lindrigt i attacken. Soldaterna öppnade värneld som omedelbart dödade en av terroristerna och allvarligt skadade den andre. Flera minuter senare, när terroristen som fortfarande var vid liv hade avväpnats låg medvetslös på marken, avlossade en av de närvarande soldaterna, Elor Azaria ett dödande skott mot hans huvud. Varför Azaria agerade som han gjorde råder det dock delade meningar om. I sitt försvar har Azaria själv dels hävdat att han misstänkte att terroristen hade en bombväst gömd under sin jacka, dels att han uppfattade det som att terroristen sträckte ut sin hand mot en kniv som låg på marken en bit från honom. Åklagaren avfärdade emellertid dessa förklaringar och hävdade istället att Azaria inte hade anledning att frukta för sin egen eller sina kamraters säkerhet och att han istället agerade med berått mod. ”Han förtjänar att dö”, ska Azaria ha sagt sekunderna innan han avlossade den dödande skottet enligt ett vittne.

Dödsskjutningen (dock utan den föregående knivattacken) filmades av en palestinsk frilansreporter för den israeliska människorättsorganisationen B’tselem och lades upp på YouTube senare samma dag (varning för mycket starka bilder). Redan innan filmklippet blev känt för allmänheten inledde emellertid IDF sin egen utredning av händelsen. Azaria avstängdes från aktiv tjänstgöring av sitt befäl och häktades av militärpolis samma eftermiddag.

Den fällande domen mot Elor Azaria har väckt mycket starka känslor bland hans familj och supportrar. En demonstration utanför rättssalen i Tel Aviv urartade när domen blev känd och två personer arresterades. Flera demonstranter uttryckte vad som kunde tolkas som dödshot mot IDF:s stabschef Gadi Eisenkot, som anklagades för att ha övergivit Azaria. Dödshot har även riktats mot militärtribunalens tre domare.

Straffpåföljden väntas tillkännages först om en månad. Maxstraffet för dråp i Israel är 20 års fängelse, men det finns inget minimistraff. Elor Azarias försvarsadvokater har för sin del redan beslutat att överklaga domen, vilket gör att slutet på den här utdragna historien lär dröja ytterligare flera månader. Flera ledande politiker, däribland premiärminister Binyamin Netanyahu, har under dagen förespråkat att Azaria benådas. En nådeansökan måste dock komma från Azaria själv och riktas till Israels president Reuven Rivlin.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 531957Läsningar totalt:
  • 48Läsningar idag:
  • 423330Besökare totalt:
  • 48Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen