Paul Widén

Utvecklingen på sydfronten

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu välkomnade igår den egyptiska militärens uttalade stöd för fredsavtalet med Israel efter Hosni Mubaraks hastiga avgång. Fredsavtalet mellan Israel och Egypten beskrevs av Netanyahu som ”grundstenen för fred och stabilitet, inte bara för de två länderna, utan också för hela Mellanöstern.” I Israel kan man nu andas ut till hälften medan den egyptiska armén säkrar makten i landet, även om det ännu är långt ifrån klart om befolkningen kommer att acceptera övergångsstyret fram tills en ny regering väljs och tillsätts i fria, demokratiska val, som militären lovat.

Rapporter från Sinai tyder dock på att situationen där har blivit ohållbar för egyptisk polis, efter att flera polisstationer attackerats av beduiner beväpnade med automatvapen och raketgevär. För två veckor sedan skickades 800 egyptiska soldater till Sharm e-Sheikh för att ge understöd åt de hårt pressade polisstyrkorna, en truppförflyttning som skedde i strid mot fredsavtalet med Israel från 1979. I Israel noterade man förbluffat utvecklingen, för att sedan snabbt godkänna den, efter fullbordat faktum, för att inte orsaka en diplomatisk kris. Man motsätter sig dock ytterligare truppförsändelser, eftersom fredsavtalet garanterar att Sinaihalvön i princip ska vara demilitariserad och därmed fungera som en buffertzon mellan de båda ländernas arméer. Egyptisk polis har därför tvingats överge flera underbemannade positioner de senaste dagarna, positioner som helt enkelt inte kunde försvaras längre.

I spåren av polisens tillbakadragande breder laglösheten ut sig och Israel uppmanar nu sina semestrande medborgare i Sinai att snabbt bege sig hem. Farhågor har också uttryckts om att Hamas och de andra terroristorganisationerna i Gazaremsan kan komma att utnyttja den laglösa situationen i Sinai för att utföra attacker mot Israel därifrån. Detta skedde exempelvis den 2 augusti förra året, då fem katyusharaketer avfyrades mot Eilat, som ligger alldeles intill gränsen till Sinai vid Israels sydspets. Inga skador rapporterades den gången i Israel, men en av raketerna slog av misstag ner i staden Aqaba på den jordanska sidan av gränsen och dödade en person.

Attacken mot Eilat har hittills visat sig ha varit en isolerad händelse, men de israeler som bor intill gränsen till Gazaremsan har de senaste 10 åren tvingats vänja sig vid denna sortens lågintensiva terrorkrig. Senast i onsdags i förra veckan avfyrades fem granater mot södra Israel. Sedan årsskiftet har över 40 granater, kassam- och katyusharaketer avfyrats mot gränssamhällen och kibbutzer: Vissa har nått så långt norrut som Ashkelon. Idag bor ungefär en miljon människor inom räckhåll för denna raketterror.

Israels policy är att besvara elden tämligen omedelbart, oftast genom att flygvapnet (IAF) attackerar terroristorganisationernas infrastruktur i Gazaremsan. I onsdags bombades tre mål, bland annat en smugglingstunnel under gränsen till Egypten. Vid två av målen noterade IAF något som kallas för ”sekundära explosioner”, dvs. att de israeliska bomberna utlöste ytterligare explosioner på marken, förmodligen bombfabriker eller raketlager. Åtta palestinier skadades lindrigt.

Paul Widen

Jerusalem

Det Muslimska Brödraskapet

Den största och bäst organiserade oppositionsrörelsen i Egypten är det Muslimska Brödraskapet (MB). Organisationen grundades 1928 men förklarades olaglig 20 år senare, då den uppfattades som ett hot mot den egyptiska monarkin. Sedan 1950-talet har den i varierande grad tolererats av myndigheterna, men den är fortfarande olaglig.

MB spelar en avgörande roll i de pågående förhandlingarna mellan regeringen och representanter för folkmassorna som de senaste två veckorna har protesterat mot president Hosni Mubarak och den nu rådande regimen. Det är rimligt att anta att organisationen därför kommer att få en mer inflytelserik roll i Egyptens politik framöver. Således vore det på sin plats att ta sig en närmare titt på MB och vad organisationen står för.

Det ottomanska rikets kollaps efter Första världskriget innebar slutet på det muslimska kalifatet. Kalifatet hade existerat på olika håll och i olika skepnader sedan islams begynnelse på 600-talet men kan sammanfattas som ett politiskt välde bestående av alla muslimska länder styrt av sharia (muslimsk lag). MB grundades som en reaktion på förlusten av kalifatet, med syfte att återetablera det. ”Allah är vårt mål, Koranen är vår konstitution, Profeten är vår ledare, Jihad är vår väg, och död för Allahs skull är vårt hösta strävan,” hette det i organisationens manifest.

Mellan 1928 och 1948 växte organisationen explosionsartat i Egypten. Grenar etablerades också i det britiskstyrda Palestinamandatet, liksom i Transjordanien, Libanon och Syrien. Kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike behärskade då hela Mellanöstern, vilket gjorde att MB slöt sig samman med Nazityskland under Andra världskriget för att bekämpa de Allierade makterna. Ledaren för MB i det britiskstyrda Palestinamandatet, Amin al-Husseini, tillbringade krigsåren i Berlin som Adolf Hitlers personliga gäst. Mein Kampf översattes till arabiska, liksom Sions Vises protokoll, och skrifterna spreds över den muslimska världen.

Efter Andra världskriget höjdes krav på självständighet på flera håll i Mellanöstern. I Egypten spelade MB en viktig roll i störtandet av monarkin (som hade starka band till Storbritannien) under militärkuppen 1952, men organisationen hamnade snabbt i onåd hos den nya regimen. MB ville ju återetablera kalifatet och förena den muslimska världen, medan de Fria Officerarna som hade tagit makten i Egypten istället förespråkade en sekulär republik. Organisationens ledarskap fängslades därför och medlemskap i organisationen har tidvis varit förenat med livsfara sedan dess.

I Tunisien, Algeriet, Lybien, Syrien och Irak har MB förföljts, ofta brutalt, av de sekulära militärregimerna sedan 1950-talet. Med samma iver som organisationen hade bekämpat kolonialmakterna bekämpades nämligen också de sekulära regimerna, allt för att nå det slutgiltiga målet, återupprättandet av kalifatet. I Syrien utförde organisationen exempelvis terroraktioner mot ledande politiker och militärer. President Hafez Assad utsattes för ett mordförsök 1980, varpå han beordrade avrättning på hundratals fängslade organisationsmedlemmar. Våldet kulminerade i februari 1982 i staden Hama, där organisationen hade sitt starkaste fäste, då mellan 20 000 och 40 000 människor massakrerades av den syriska militären under några veckor.

Ironiskt nog är Israel är det enda landet i Mellanöstern där MB inte är olagligt och där organisationen tillåts bedriva politisk verksamhet. (Undantaget är Jordanien, där organisationens parti är i majoritet i parlamentet, men parlamentet kan upplösas när som helst av den enväldige kungen och har därför ingen egentlig makt.) Den Islamiska Rörelsen, som organisationen heter här i Israel, är splittrad i en radikal nordlig gren som bojkottar israeliska val och en mer moderat sydlig gren som deltar i valen och som är representerad i Knesset (det israeliska parlamentet) genom Förenade Arabpartiet.

Bland palestinaaraberna i de områden som kom att kallas Västbanken och Gazaremsan marginaliserades organisationen under 1950- och 1960-talen, från att tidigare ha åtnjutit ledarskapet. Det sekulära PLO utnämnde sig till alla palestinaarabers officiella företrädare 1964 och uppfattades därför av Israel som huvudmotståndaren. MB tycktes främst ägna sig åt välgörenhet och skolbyggen, vilket gjorde att Israel kom att betrakta organisationen som ett positivt alternativ till PLO:s kompromisslösa terrorism. När organisationen Hamas grundades av MB-medlemmar i slutet av 1987 dröjde det därför några månader innan Israel förstod att man nu hade att göra med en ännu mer kompromisslös fiende: PLO tedde sig i jämförelse som ganska medgörliga.

Hamas inflytande i den palestinska samhället ökade stadigt under 1990-talet. Organisationen motsatte sig våldsamt alla kompromisser med Israel och hamnade därmed i konflikt med PLO när officiella fredssamtal mellan Israel och PLO inleddes 1993. Denna konflikt nådde sin kulmen i juni 2007, när Hamas tog kontroll över Gazaremsan i en blodig kupp. Över 100 människor fick sätta livet till, framförallt ledande PLO-företrädare.

När det nu runt om i världen höjs röster för demokrati i Egypten är det också många som vill göra gällande att MB är en legitim demokratisk aktör, en nästan pacifistisk organisation som har utsatts för ett orättvist förtryckt i årtionden. I själva verket är dock organisationen kompromisslöst islamistisk, vilket dess företrädare är helt öppna med att förkunna för alla som är intresserade att lyssna. Organisationens företrädare kräver konsekvent att fredsavtalet mellan Egypten och Israel ska upphävas och att ”Palestina” (dvs. Israel) ska befrias från ”den sionistiska fienden”. ”Vi älskar döden som fienden älskar livet,” är en fras som har upprepats av dess ledare sedan 1940-talet.

Det är svårt att hitta rätt superlativ för att beskriva det Muslimska Brödraskapets fundamentala ointresse av de värderingar som Västvärlden tar för givet, såsom demokrati, religionsfrihet och jämställdhet. Organisationen är en folkmordisk, pronazistisk dödskult, rätt och slätt, och säger det helt öppet. Att många i omvärlden väljer att ignorera detta uppenbara faktum för att inte uppfattas som medlöpare till Hosni Mubaraks korrupta militärregim visar att de inte förstår att man i Mellanösterns sällan har att välja mellan ett bra och ett dåligt alternativ; oftast kan man bara välja mellan ett dåligt och ett sämre alternativ. När Ayatollah Khomeini dog 1989 kablades bilder ut över världen som visade hur Irans judar grät förtvivlat. Grät de av sorg, denna minoritet som skoningslöst hade förtrycks av honom? Nej, de grät av rädsla för att hans efterträdare skulle visa sig vara ännu värre.

Paul Widen

Jerusalem

Israels perspektiv på situationen i Egypten

Häromdagen lyssnade jag på ett föredrag av Raphael Israeli, professor i islams, Mellanösterns och Kinas historia vid Hebrew University här i Jerusalem. Föredraget hade temat ”Regeringskrisen i Egypten och arabvärlden” och hade lockat drygt 20 journalister, som efter föredraget ställde en rad initierade frågor. Svaret på många av frågorna var kort och gott, ”Jag vet inte.”

Ingen vet nämligen vad som kommer att hända i Egypten. En helt ny situation har uppstått, och många aktörer beter sig på ett obegripligt och oförutsägbart sätt, vilket gör att alla expertutlåtanden egentligen bara är vilda gissningar. Vem hade till exempel för bara två veckor sedan kunnat ana att USA:s president Barack Obama skulle vända ryggen åt Egyptens president Hosni Mubarak, som har varit USA:s främsta bundsförvant i arabvärlden i över 30 år?

För Israels del är det väldigt mycket som står på spel: Fredsavtalet med Egypten från 1979 säkerställde Israels södra front och var det första steget i normaliseringsprocessen med arabvärlden. Väldigt mycket återstår naturligtvis i den processen, men om en ny regering i Egypten skulle dra sig ur fredsavtalet med Israel vore det likvärdigt med att vrida tillbaka klockan till oktober 1973. Skillnaden är bara att Egypens armé idag inte längre är beväpnad med ryskt överskottsmateriel, utan toppmoderna amerikanska vapenplattformar.

När Israels premiärminister Binyamin Netanyahu uttalade sig i veckan som gick var han därför väldigt försiktig. Han betonade hur viktig freden med Egypten är för Israel och uppmanade världssamfundet att kräva att en eventuell ny regering i Egypten ska respektera ingångna avtal. Vidare påpekade han det uppenbara att Israel är en demokrati och att Israel därför stöder demokratiska och liberala framsteg i arabvärlden. Han avslutade dock uttalandet med att varna för en situation i vilken extremistiska krafter utnyttjar demokratiska processer för att främja antidemokratiska mål. Resultatet av en sådan utveckling vore ”dåligt för freden och dåligt för demokratin,” sa Netanyahu. Veckans underdrift.

Spänningarna mellan Egypten och Israel ökade natten mellan fredagen och lördagen, då naturgasledningen mellan Egypten och Israel exploderade några kilometer väster om gränsen. Från officiellt Egyptiskt håll påstods det vara fråga om en olycka, men en anonym källa på den drabbade pumpstationen hävdade att explosionen hade orsakats av sabotage. Egypten förser Israel med 40% av landets naturgasbehov. Incidenten kommer dock inte direkt att påverka Israels elproduktion i nuläget, enligt israeliska myndigheter.

Mer oroväckande är storgrälet mellan Israels försvarsminister Ehud Barak och den avgående stabschefen för Israels försvarsstyrkor (IDF) Gabi Ashkenazi. Grälet har pågått i flera månader, men fick nytt liv då det blev känt att den tilltänkte efterträdaren Yoav Galant i strid mot lagen hade lagt beslag på mark i anslutning till sin villatomt. Generalmajor Benny Gantz kommer istället att tillträda som tillförordnad stabschef då Ashkenazi avgår den 14 februari, men många kritiker menar att försvarsminister Barak sätter landets säkerhet på spel genom att inte förlänga Ashkenazis mandat med ett halvår tills en efterträdare har utsetts. Med tanke på den ytterst känsliga situation som nu råder i Egypten önskar man att Israels militära ledarskap betedde sig mer ansvarsfullt.

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 634996Läsningar totalt:
  • 74Läsningar idag:
  • 508518Besökare totalt:
  • 60Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen