Paul Widén

Thomas Gür och teodicéproblemet

”Tzedaka tatzil mimavet – välgörenhet räddar från döden” står det på en insamlingslåda utanför en synagoga i Jerusalem.

Samhällsdebattören Thomas Gür, känd för sina skarpa politiska analyser, förkärlek för turkiska ordspråk och nolltolerans mot svordomar, startade nyligen en diskussion om teodicéproblemet på sin Facebooksida genom att kommentera på en krönika i tidningen Dagen skriven av Frida Park. ”En allsmäktig och god Gud som bestraffar de onda begriper jag – människans fria vilja och allt det där”, skriver Gür. ”Det jag inte lyckats med är att få ett enda tillfredsställande svar på rationell nivå och med den interna logiken som förutsätter en allsmäktig och god Gud, är varför han i så fall inte stoppar att sjuåringar dör i cancer” osv osv.

Om Gud är god, hur kan det då finnas ondska? Denna fråga, som filosofen Gottfried Leibniz i början av 1700-talet började kalla för teodicéproblemet, har sysselsatt människor i tusentals år. Man kan ägna ett helt liv åt att läsa det som har skrivits i ämnet, allt från Jobs bok i Bibeln till The blessing of a broken heart  av Sherri Mandell, vars 13-årige son Kobi stenades till döds av palestinska terrorister 2002. I sin Facebookkommentar undanber sig dock Thomas Gür boktips – ”Svara inte med: ‘Läs den här boken, den fick mig att förstå’ – svara i så fall med vad det är du har förstått, som inte jag begriper” – men syftet med litteraturen (och det som gör den tilltalande för många) är inte alltid att ge den sortens enkla svar som Thomas Gür tycks efterlysa, utan snarare att helt enkelt beskriva hur enskilda människor har brottats med ”rättvisans öde och ödets rättvisa”, för att citera Jonathan Sacks, Storbritanniens före detta chefsrabbin.

Men okej, det går att besvara Thomas Gürs frågeställning på två sätt, ett kort och ett lite längre. Först det korta svaret. Den amerikanske författaren Jonathan Safran Foer (just det, en jude) berör helt kort teodicéproblemet i sin roman Everything is illuminated. ”ONDSKANS PROBLEM: VARFÖR VILLKORSLÖST ONDA SAKER DRABBAR VILLKORSLÖST GODA MÄNNISKOR – Det gör det aldrig”. Sådärja, problemet löst.

Det lite längre svaret (också judiskt, naturligtvis) är en berättelse som min egen rabbin Shlomo Riskin brukar berätta. För en massa år sedan levde det en fattig judisk familj på the Lower East Side i New York, man, hustru och deras ende son. Hustrun var sjuk, läkarna förstod inte vad det var, och hon tynade sakta bort i sin säng medan fadern och sonen hjälplöst såg på. En fredagskväll i synagogan blev fadern uppmärksam på en äldre man i slitna kläder som han aldrig sett förut. Efter kvällsbönen frågade han mannen om han hade någonstans att gå för att äta sabbatsmåltiden. Mannen skakade på huvudet. ”Då är du välkommen hem till oss”, förklarade fadern utan att tveka.

Högst motvilligt delade sonen med sig av den redan skrala mängden mat familjen hade att erbjuda. ”Har vi inte nog med elände i vår familj?” tänkte han för sig själv. ”Varför måste vi också ge det lilla vi har till andra?” Men så plötsligt kom han ihåg något som han hade hört sedan han var en liten pojke: tzedaka tatzil mimavet, välgörenhet räddar från döden. Nu förstod han! Hans far hade visat välgörenhet till trashanken i synagogan för att på så sätt rädda livet på hans mor! Efter måltiden, när deras gäst var mätt och belåten och hade tagit farväl, delade sonen ivrigt med sig av sin insikt till sin far. ”Tzedaka tatzil mimavet: mamma kommer att bli frisk!” Fadern tittade sorgset på sin son och sa, ”Kära barn, när vi säger tzedaka tatzil mimavet är det inte människor vi syftar på, utan Gud. Det är Gud vi räddar från döden genom att visa välgörenhet”.

Misstaget som Thomas Gür gör är alltså att uppfattta ”barn med cancer” som att Gud antingen inte är god, eller inte är allsmäktig. Men ”barn med cancer” har exakt samma moraliska värde som ett gasellföl som slits i stycken av lejon på National Geographic TV. Lyssna, Thomas Gür: Gud. Är. Helt. Frånvarande. I. Den. Ekvationen. Livet, döden, själva tillvaron, alltings existens är moraliskt neutral. Det moraliska värdet uppstår först när vi människor reagerar och försöker skapa moralisk ordning genom att avhjälpa detta lidande, vare sig det är med donationer till Barncancerfonden eller tjänstgöring på ett hospis. Där, i människors konkreta handlingar som strävar efter helande och rättvisa, där förverkligas Guds existens: där görs Gud levande.

Detta kan uppfattas som ett medgivande att Gud inte är allsmäktig: Gud kan inte förhindra lidande och orättvisor. Men det går också att se saken från rakt motsatt perspektiv, att föreställa sig en god och allsmäktig Gud som ställer oss människor inför lidande och orättvisor och sedan tittar på oss, nyfiket och uppfordrande, medan han tålmodigt väntar på att vi ska göra något åt saken.

Paul Widen

Jerusalem

Anna-Karin Hammar och pinkwashing

Israels dåvarande sverigeambassadör Isaac Bachman under Stockholms Pridefestival i augusti (foto: Facebook)

Under sommarens Pridefestival i Stockholm deltog en israelisk delegation, vilket uppmärksammades på Twitter av Israels dåvarande sverigeambassadör Isaac Bachman. ”En fantastisk prideparad i år med högt vajande israeliska flaggor och ett varmt välkomnande från allmänheten”, skrev han i en kommentar. Israel är som bekant det enda landet i Mellanöstern där homosexualitet är lagligt och Pridefestivalen i Tel Aviv lockar årligen till sig tiotusentals besökare.

Anna-Karin Hammar, präst i Svenska Kyrkan och en drivande kraft bakom kyrkans israelfientliga hållning, kunde naturligtvis inte låta ambassadör Bachmans fryntliga tweet få gå oemotsagd. ”Pinkwashing kallas det”, kommenterade hon på knagglig engelska. Begreppet pinkwashing myntades för att ”beskriva olika sorters marknadsföringsstrategier som syftar till att främja företag, personer eller länder genom att utmåla dem som queervänliga [därav ”pink”, dvs. färgen rosa] och därigenom få dem att uppfattas som progressiva, moderna och toleranta”, enligt Wikipedia. Hammar ville alltså få det till att ambassadör Bachman och den israeliska delegationen bara deltog i Stockholm Pride för att få Israel att framstå i god dager och avleda uppmärksamheten från det Hammar kallar ”ockupationen av Palestina”.

Till och med när Israel gör rätt gör alltså Israel fel, enligt Hammar. Det finns gott om exempel på den här sortens parodiska israelhat. Min favorit är annars när israeliska soldater anklagas för rasism för att de inte våldtar palestinska kvinnor: ”Ni IDF-soldater våldtar inte palestinier för att israeler är så rasistiska och äcklade av dem att de vägrar att röra dem”, hävdade en professor när den före detta israeliske soldaten Hen Mazzig höll ett föredrag på ett amerikanskt universitet. På den nivån ligger alltså Hammars israelhat.

Under gårdagens SVT Agenda visade emellertid Hammar själv prov på pinkwashing när hon påstod ”att kyrkan har varit före politiken […] i HBTQ-frågor. Det var inte så att samhället kom först och släpade in kyrkan efteråt”, påstod hon under en diskussion om Svenska Kyrkans politisering och vänstervridning. Enligt Hammar hade Svenska Kyrkan en utredning 1975 som bejakade samkönade par. Vilken utredning hon syftar på är oklart, liksom vilka praktiska konsekvenser den hade för Svenska Kyrkans arbete. Faktum är dock att Sverige legaliserade samkönade sexuella aktiviteter redan 1944, dvs. mer än 30 år innan den utredning som Hammar syftar till. 1995 fick två personer av samma kön rätt att ingå registrerat partnerskap i Sverige – men inte i Svenska Kyrkan. 1 maj 2009 legaliserade Sverige vigsel mellan två personer av samma kön – men först fem månader senare kunde vigslarna ske i Svenska Kyrkan. Helt uppenbart är det alltså så att det svensk lagstiftning alltid har haft en mer liberal hållning till homosexuellas rättigheter än Svenska Kyrkan. Att som Anna-Karin Hammar påstå något annat är ren och skär (!) pinkwashing.

Paul Widen

Jerusalem

Bedrägeriåtal mot Sara Netanyahu

Sara och Binyamin Netanyahu (foto: Kobi Gideon GPO)

Israels justitiekansler Avichai Mandelblit uppgav på fredagen att han avser väcka åtal mot Sara Netanyahu, premiärminister Binyamin Netanyahus fru, för bedrägeri och trolöshet mot huvudman. Enligt ett utkast till åtalet ska Sara Netanyahu regelbundet ha beställt mat på skattebetalarnas bekostnad från lyxkrogar i Jerusalem till sig och sin familj, trots att premiärministerns residens har en heltidsanställd kock. De olagliga utgifterna ska sammanlagt ha uppgått till motsvarande 800 000 kr.

Innan åtal formellt väcks kommer justitiekanslern att förhöra Netanyahu, liksom även Ezra Saidoff, före detta vice generaldirektör för premiärministerns kansli, som misstänks vara medskydlig till förskingringen.

Samtidigt som åtalsplanerna offentliggjordes uppgav justitiekanslern att han hade beslutat att inte väcka åtal mot Sara Netanyahu i flera andra fall av misstänkt förskingring av statliga medel, bland annat för möbelinköp och för privat vård för hennes far. Beslutet togs med hänvisning till bristande bevisning.

Redan på torsdagskvällen, när rykten om åtalsplanerna började florera i israelisk media, tog Binyamin Netanyahu sin fru till försvar på Facebook, där han skyllde utgifterna på Menny Naftali, en före detta anställd vid premiärministerns residens som hade ansvar för hushållet 2011 och 2012. Enligt Netanyahu ska matutgifterna ha skjutit i höjden när Naftali tillträdde, för att sedan nästan halveras efter att han avgick/fick sparken. På fredagen fortsatte Netanyahu försvarstalet för sin fru och hävdade att det nu aktuella åtalet kommer att läggas ner så fort domstolen sätter sig in i det.

Samtidigt som Sara Netanyahus juridiska bekymmer nu eskalerar tyder mycket på att separata åtal även kommer att väckas mot hennes man innan de judiska högtiderna inleds om mindre än två veckor. Premiärminister Netanyahu figurerar i två brottsundersökningar, den första gällande misstankar att han mottagit gåvor värda motsvarande över en halv miljon svenska kronor från Hollywood-producenten Arnon Milchan, och den andra gällande hemliga förhandlingar mellan Netanyahu och Arnon Mozes, ägaren till Israels näst största dagstidning Yediot Acharonot. Förhandlingarna ska ha gått ut på att försöka minska den Netanyahu-vänliga tidningen Israel Hayoms marknadsandelar, i utbyte mot att Yediot Acharonot tonar ner sin hårda linje mot Netanyahu. Brottsundersökningarna inleddes redan i januari i år men har successivt ökat i omfattning och djup och därför ännu inte resulterat i åtal. Samtidigt pågår ytterligare en brottsundersökning i vilken Netanyahu formellt inte delgivits misstanke om brott, men där flera personer med mycket nära band till premiärministern figurerar. Denna undersökning gäller mutbrott i samband med inköp av militära ubåtar och sjöfarkoster, inköp som Israels försvarsmakt motsatte sig. Även i detta fall förväntas justitiekanslern väcka åtal inom två veckor, varefter det blir klart om och i så fall hur mycket Netanyahu kände till i den omfattande muthärvan.

Binyamin Netanyahu nekar bestämt till brott och hävdar att det intensiva mediaintresset för han och hans frus juridiska bekymmer är ett led i en koordinerad kampanj med syfte att avsätta honom. Han tillbakavisar även alla krav på avgång, trots att han själv uppmanade den dåvarandra premiärministern Ehud Olmert att avgå när denne var föremål för en brottsundersöning för 10 år sedan.

Paul Widen

Jerusalem

Israelisk bombräd mot syrisk kemvapenfabrik

Ett israeliskt F-35I stridsflygplan under en övning (foto: IAF)

Under natten till torsdagen gick israeliska stridflygplan till attack mot en syrisk militärbas nära staden Masyaf. Uppgifterna kommer från den syriska militären men har varken bekräftats eller dementerats av Israel. Attacken ska ha resulterat i minst två dödsoffer och orsakat omfattande materiella skador. Enligt oberoende källor var målet för attacken ett militärt forskningsinstitut där den syriska militären utvecklade och förvarade avancerade raketer och kemvapen.

Tidpunkten för attacken är mycket talande, då den skedde nästan på dagen tio år efter att Israel bombade Syriens kärnreaktor i Deir ez-Zor den 6 september 2007. Den attacken satte punkt för syriens kärnvapenprogram, som hade utvecklats i hemlighet med ekonomisk hjälp från Iran och teknisk hjälp från Nordkorea. Dagens attack bör också ses mot bakgrund av att FN igår offentliggjorde en rapport som utpekade den syriska regimen som ansvarig för kemvapenattacken i Khan Shaykhun den 4 april i år, då närmare 100 människor dödades och 500 skadades. Attacken väckte mycket starka reaktioner i Israel, där de fasansfulla bilderna på ihjälgasade människor fick många att dra paralleller till Förintelsen. Mycket tydde redan då på att det var den syriska regimen som låg bakom attacken, trots kategoriska förnekanden från det syriska ledarskapet. Att Israel valde att bomba den militärbas där den syriska regimen utvecklar och förvarar sina kemvapen dagen efter att FN-rapporten om Khan Shaykun offentliggjordes kan förstås vara en slump, men flera experter tolkar det som en moralisk markering, bland andra Amos Yadlin, före detta chef för Israels militära underrättelsetjänst. ”Om attacken genomfördes av Israel skulle det vara en prisvärd och moralisk handling av Israel mot slakten i Syrien”, skrev han på Twitter.

Torsdagens attack utmärker sig på flera sätt i jämförelse med andra preemptiva attacker mot Syrien som har tillskrivits Israel de senaste åren. Tidigare attacker har uteslutade riktats mot den libanesiska terroristorganisationen Hizballahs installationer i landet. Den nu aktuella attacken riktades istället mot en syrisk militärbas, något som ökar risken för en syrisk vedergällningsattack. Vidare utfördes attacken i ett område som omfattas av den vapenvila som nåddes mellan USA och Ryssland i mitten av juli, vilket visar att Israel inte uppfattar sig som bunden vid detta avtal. Slutligen visar attacken att det ryska luftvärnssystemet S-300 inte utgör något hinder för det israeliska flygvapnet. Den syriska regimen var noga med att poängtera att de israeliska flygplanen avfyrade sina missiler medan de befann sig över libanesiskt luftrum, mer än 40 kilometer från Masyaf, i ett illa dolt försök att förklara varför det avancerade ryska luftvärnssystemet inte utlöstes. Andra källor uppger dock att de israeliska flygplanen befann sig långt inne på syriskt territorium och helt obehindrat kunde bomba sönder den syriska kemvapenanläggningen.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 661756Läsningar totalt:
  • 187Läsningar idag:
  • 531341Besökare totalt:
  • 140Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen