Analyser

1 2 3 32

I väntan på en deklaration om Jerusalem

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu och USA:s president Donald Trump under ett möte i FN-skrapan den 2 oktober 2017 (foto: Vita Huset)

I måndags löpte tidsfristen ut för USA:s president Donald Trump att aktivera dispensklausulen i den amerikanska lag från 1995 som föreskriver att USA:s ambassad ska flyttas till Jerusalem. Klausulen ger presidenten rätt att skjuta upp implementeringen av lagen i sex månader om han bedömer att en ambassadflytt skulle skada nationens säkerhet. Denna bedömning gjorde Trump den 1 juni i år, men beslutet är alltså bara giltigt i sex månader. Därefter måste presidenten aktivera klausulen igen. Att så inte skedde under måndagen är mycket uppseendeväckande och har orsakat vilda spekulationer och farhågor om ett nytt palestinskt våldsutbrott.

Varje amerikansk president sedan 1995 har konsekvent utnyttjat sin laggivna rätt att avvakta med ambassadflytten, då man på goda grunder fruktat att en sådan flytt skulle orsaka våldsamma protester inte bara bland palestinier, utan över hela den muslimska världen. Var sjätte månad skrev alltså Bill Clinton, George W. Bush och Barack Obama under ett papper som sköt upp flytten ytterligare ett halvår, ett agerande som var så väntat att det i princip inte uppmärksammades i media. För ett halvår sedan skrev även Donald Trump under ett sådant papper, men den gången var det osäkert in i det sista om så skulle ske, eller om den oförutsägbare presidenten faktiskt skulle göra det han hade lovat under valkampanjen. När Trump ändå sköt på implementeringen var besvikelsen stor bland dem som hade hoppats på en förändring efter mer än 20 år av välregisserat politiskt hyckleri i frågan.

I Israel har det alltid rått bred politisk konsensus bland beslutsfattare att inte bara USA utan alla länder bör flytta sina ambassader från Tel Aviv till Jerusalem och därigenom markera att man accepterar staden som Israels huvudstad. Även i USA råder det bred konsensus i frågan, vilket inte minst reflekteras i den nu aktuella lagen från 1995 som föreskriver en ambassadflytt och som röstades igenom med röstsiffrorna 93-5 i senaten och 374-37 i representanthuset. Vidare brukar amerikanska presidentkandidater rutinmässigt lova att de kommer att flytta ambassaden så fort de klivit över tröskeln till Ovala Rummet. Att detta sedan inte har gjorts har varit lika förutsägbart som valkampanjernas dyra löften.

Och i måndags var det alltså dags igen för USA:s president att inte flytta ambassaden. I takt med att dagen närmade sig surrade intensiva rykten även denna gång om att Trump inte skulle aktivera dispensklausulen, alternativt att han skulle göra det men samtidigt erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och presentera en tidsplan för ambassadflytten. När tidsfristen löpte ut utan att någon dispensåtgärd vidtogs eller att saken ens kommenterades ökade förväntningarna/farhågorna på det tal som det har utannonserats att presidenten ska framföra idag onsdag. Under tisdagskvällen rapporterades det att Trump har varit i kontakt med den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas och Jordaniens kung Abdullah för att i förväg förklara sina avsikter för dem. En odramatisk återgång till status quo ante är alltså i nuläget inte trolig.

Det palestinska ledarskapet har varnat att en amerikansk ambassadflytt eller ett erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad kommer att innebära dödsstöten för fredsprocessen och resultera i våldsamma protester. Det är emellertid samma palestinska ledarskap, både Fatah och terroristorganisationen Hamas, som ligger bakom planeringen av dessa protester. “Varningen” är alltså i princip bara ett förtäckt hot: “Gör som vi säger, annars startar vi ett våldsamt upplopp”.

Den mest intressanta frågan i allt detta men som lätt hamnar i skymundan pga de dramatiska spekulationerna är frågan om vad USA i nuläget skulle tjäna på en ambassadflytt eller ett erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. I 22 långa år har amerikanska presidenter gjort en enkel kostnadsanalys och snabbt dragit slutsaten att man inte har något att vinna på att erkänna något som de facto redan är såsom erkännandet erkänner att det är. Hur har denna kostnadsanalys förändrats?

Paul Widen

Jerusalem

USA ökar pressen på PLO

Husam Zomlot, PLO:s diplomatiske representant i USA (foto: PLO delegation USA)

USA:s utrikesdepartement uppgav i fredags att man inte kan intyga att den palestinska myndigheten efterlever en amerikansk lag som föreskriver straffåtgärder mot PLO om det palestinska ledarskapet uppmanar den internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) att väcka åtal mot Israel för påstådda brott mot folkrätten. Den palestinska myndighetens ordförande Mahmoud Abbas har vid upprepade tillfällen anklagat Israel för folkrättsbrott, bland annat under sitt tal inför FN:s generalförsamling den 20 september i år, då han bland annat sa att han har uppmanat ICC ”att åtala israeliska tjänstemän för deras medverkan i bosättningsaktiviteter och aggressioner mot vårt folk”. Enligt den amerikanska lagtexten strider detta förfarande mot artikel XXXI, paragraf 7 av Osloavtalet (Oslo II), då det utgör ett försök att förändra Västbankens och Gazas status utan att invänta resultatet av slutförhandlingar mellan parterna. Då PLO:s diplomatiska beskickning i Washingtin D.C. i princip existerar på villkor att PLO aktivt deltar i fredsförhandlingar med Israel hotas nu denna beskickning av nedstängning. Det sista ordet har USA:s president Donald Trump, för vem det palestinska ledarskapet nu har tre månader på sig att visa att man med ärligt uppsåt förhandlar med Israel för att nå ett slutgiltigt fredsavtal. Om så inte sker föreskriver den amerikanska lagen att PLO:s beskickning i Washingtin D.C. stängs ner.

Nyheten om hotet mot PLO:s kontor i den amerikanska huvudstaden kom bara två dagar efter att utrikesutskottet i det amerikanska representanthuset enhälligt godkände ett lagförslag kallat Taylor Force Act, som är tänkt att strypa allt amerikanskt bistånd till den palestinska myndigheten tills den upphör att betala ut löner terroristdömda palestinier och deras anhöriga. Lagförslaget, som är uppkallat efter den amerikanske medborgaren Taylor Force som mördades av en palestinsk terrorist i Tel Aviv den 6 mars 2016, kommer att presenteras för omröstning i representanthuset i början av december. Det förväntas få ett i princip enhälligt stöd.

PLO/den palestinska myndigheten (som i princip är samma sak) har reagerat mycket starkt på både nedstängningshotet mot PLO:s kontor och det föreslagna biståndsstoppet. Taylor Force Act har bland annat kallats för ”ett brott mot palestiniernas mänskliga rättigheter”, samtidigt som man har hotat att bryta alla kontakter med USA om PLO:s kontor stängs ner. Reaktionen från Israels premiärminister Binyamin Netanyahu har däremot varit återhållsam. ”Det här handlar om amerikansk lagstiftning”, uppgav han i ett pressmeddelande igår kväll, i vad man får anta var en hänvisning till det amerikanska utrikesdepartementets utspel dagen innan. ”Vi respekterar beslutet och ser fram emot att fortsätta arbeta med USA för att främja fred och säkerhet i regionen”.

Även om den ökande pressen mot PLO/den palestinska myndigheten sker under president Trumps överinsyn är det viktigt att komma ihåg att den nu aktuella lagen röstades igenom av en bred majoritet i den amerikanska kongressen under president Barack Obama. Som redan konstaterats åtnjuter Taylor Force Act också ett mycket starkt stöd från både republikaner och demokrater. Amerikansk lagstiftning som rör säkerhetspolitiska ämnen brukar dock regelmässigt innehålla en klausul som ger presidenten rätt till tidsbegränsade undantag från lagens föreskrifter om presidenten gör bedömningen att en full implementering av lagen skulle skada landets säkerhet. Ett bra exempel på detta är Jerusalem Embassy Act, den lag som röstades igenom 1995 för att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem och som varje amerikansk president sedan dess har frångått genom att var sjätte månad skjuta fram dess implementering i ytterligare sex månader. Det är fullt möjligt att Donald Trump i likhet med sina föregångare kommer att välja att inte låta lagar träda i kraft som förändrar maktbalansen mellan Israel och palestinierna, vilket en nedstängning av PLO:s kontor i Washington D.C. och ett totalstopp på amerikanskt bistånd till den palestinska myndigheten onekligen skulle innebära. Den befintliga och föreslagna lagstiftningen som nu har aktualiserats ger emellertid Trump en unik chans att öka pressen på det palestinska ledarskapet i ett läge av kraftigt ökad motsättning mellan Saudiarabien och Iran, i vilket alla aktörer i Mellanöstern snabbt har tvingas välja vilken sida de står på. Det palestinska ledarskapet inser därför att det vore djupt ovist att börja bråka med USA när det råder samsyn mellan USA, Saudiarabien, Egypten och Israel beträffande hotet från Iran. Mahmoud Abbas riskerar alltså politisk irrelevans och indragen veckopeng om han inte rättar sig i ledet.

Paul Widen

Jerusalem

Revolution med smak av palatsintrig

Saad Hariri under sitt TV-sända avgångstal (foto: screenshot Al Arabiya)

”De våldsamma förändringar som orientalsk historia ofta har präglats av har i allmänhet varit resultatet, inte av revolution, utan av palatsintrig.” Denna anmärkning gjordes av Evelyn Baring, Greve av Cromer, i sin bok Modern Egypt som publicerades 1908. Citatet känns ständigt aktuellt när man försöker få grepp om händelseutvecklingen i Mellanöstern, inte minst de senaste dagarnas intensiva upptrappning mellan Saudiarabien och Libanon. En kort tillbakablick är på sin plats:

Fredagen den 3 november flög Libanons premiärminister Saad Hariri till Saudiarabien för ett möte med kung Salman. I ett TV-sänt tal dagen därpå chockade han omvärlden genom att avgå som premiärminister. Han beskyllde Iran för sitt beslut, som genom sitt stöd till den libanesiska terroristorganisationen Hizballah har skapat ”en stat inom staten”. Han uppgav även att han misstänkte att det förelåg planer på att mörda honom.

Samma dag, lördagen den 4 november, lät den saudiarabiske kronprinsen Mohammad bin Salman arrestera 11 prinsar och uppemot 200 av landets mäktigaste affärsmän, samtliga misstänkta för inblandning i en korruptionshärva.

Samma kväll avfyrades en raket från Jemen mot den internationella flygplatsen i Saudiarabiens huvudstad Riyadh. Den sköts ner av det saudiarabiska luftförsvaret med hjälp av en amerikansk Patriot-missil utan att orsaka några skador. Den jemenitiska rebellgruppen Ansar Allah (även känd som Houthi) tog på sig ansvaret för raketattacken, men på måndagen hävdade Saudiarabien att Hizballah hade avfyrat raketen på order av Iran och att attacken utgjorde en krigshandling.

På måndagen kom även en annan överraskning: den palestinska myndighetens ordförande Mahmoud Abbas avreste hastigt till Saudiarabien för ett nyinsatt möte med kungen och kronprinsen.

Sedan dess har Hizballahs ledare Hassan Nasrallah hävdat att Saad Hariri i själva verket har kidnappats av Saudiarabien och att Saudiarabien därmed har förklarat krig mot Libanon. Iran har för sin del hävdat att det är USA som ligger bakom Saudiarabiens agerande i Hariri-affären, specifikt president Donald Trumps svärson Jared Kushner. Saudiarabien och Kuwait har uppmanat sina medborgare att omedelbart lämna Libanon.

Det råder fortfarande oklarhet på flera punkter i den här intensiva och bitvis förbryllande händelseutvecklingen, men tre saker kan ändå slås fast med stor säkerhet. Det första är att Saudiarabiens kronprins har konsoliderat sin maktposition på hemmaplan genom att låta arrestera sina politiska motståndare inom hovet, samt många affärsmän med politiskt och ekonomiskt inflytande i landet, vilket har gett honom ett större utrikespolitiskt handlingsutrymme i Saudiarabiens maktkamp med Iran. Det andra är att kronprinsen har utnyttjat detta handlingsutrymme för att försöka framtvinga en politisk kris i Libanon och på så sätt försvaga Hizballah, och därmed i förlängningen även Iran. Det tredje är att det vi har sett hittills bara är början: kronprinsen har visat klart och tydligt att han inte tänker sitta och rulla tummarna medan Iran tar över land efter land i Saudiarabiens närområde.

Israel och Saudiarabien är fullt överens om att Iran utgör det allvarligaste hotet mot fred och stabilitet i Mellanöstern. Israel välkomnar därför alla ansträngningar att motverka Irans inflytande. Man är emellertid inte beredd att gå till frontalangrepp mot Hizballah i Libanon bara för att Saudiarabiens kronprins tycker att tiden nu är mogen. Hizballah har 100000 raketer riktade mot Israel och en vältränad armé som har fått blodad tand i den syriska inbördeskriget. Även om den israeliska försvarsmakten är förvissad om att man skulle gå segrande ur ett krig mot Hizballah beräknar man att tusentals israeliska civila skulle dödas av Hizballahs raketer. Saudiarabien skulle ha allt att vinna och nästan inget att förlora på en sådan sammandrabbning, medan situationen för Israel nästan är den omvända. Inget tyder därför på att Israel i nuläget överväger en konfrontation. Kronprins Mohammad bin Salman måste därför hitta andra sätt för att bibehålla pressen på Libanon.

Paul Widen

Jerusalem

”Israels slut är målet för vår kamp”

”Israels slut är målet för vår kamp, utan hänsyn till eftergift eller medling… Vi vill inte ha fred, vi vill ha krig, seger. – Yasser Arafat” – Från Twitter-kontot tillhörande den palestinska myndighetens diplomatiska beskickning i Colombia.

”Israels slut är målet för vår kamp, utan hänsyn till eftergift eller medling… Vi vill inte ha fred, vi vill ha krig, seger. – Yasser Arafat”

Så skrev den palestinska myndighetens diplomatiska beskickning i Colombia på Twitter i torsdags kväll, lokal tid. Tweeten, som var skriven på spanska, väckte starka reaktioner i Israel. ”Ett citat från ett av Arafats uttalanden illustrerar tydligt för oss det hat som alltid kännetecknade honom och det arv av hat han lämnade efter sig”, kommenterade en talesperson för det israeliska utrikesministeriet i nyhetsprogrammet Chadashot 10. ”I både liv och död var och är hela hans arv död, hat och avsky”. En kort stund efter det israeliska nyhetsinslaget togs den kontroversiella tweeten bort utan kommentar, för att senare samma kväll ersättas av ett annat citat av Arafat: ”Den viktigaste utmaningen för oss är att skapa en ny palestinsk myndighet som leder till en ny självständig stat, en ny demokratisk stat”.

Det ursprungliga uttalandet av Yasser Arafat som citerades av den palestinska myndighetens diplomatiska beskickning i Colombia har en kontroversiell bakgrund. Det yttrades av Arafat, som då var styrelseordförande i PLO, på Grand Hotel i Stockholm den 30 januari 1996 i ett tal inför arabiska diplomater bakom stängda dörrar. Arafat förklarade att PLO hade för avsikt att ägna sig åt psykologisk krigföring i syfte att ”splittra Israel i två läger”, ”göra livet outhärdligt för judarna” och framtvinga ”massemigration av judar från Israel”, med det ultimata målet att ”eliminera Staten Israel och etablera en renodlat palestinsk stat”. Detta sa han alltså mitt under pågående fredsförhandlingar med Israel och bara ett år efter att ha tilldelats Nobels fredspris tillsammans med Israels dåvarande premiärminister Yitzhak Rabin och utrikesminister Shimon Peres.

Trots att Yasser Arafats tal inför de arabiska diplomaterna hölls bakom stängda dörrar lyckades en person i den judiska församlingen i Stockholm dokumentera hans ord, vilket sedan vidarebefordades till israeliska Kanal 7. När Yasser Arafat så småningom konfronterades med uppgifterna om vad han hade sagt i Stockholm förnekade han alltsammans. Mötet med de arabiska diplomaterna hade visserligen ägt rum, men det skulle ha skett på deras initiativ med syfte att gratulera honom för ”hans djärvhet i att eftersträva fred med Israel och hans seger i det palestinska valet”. Det tal som den palestinska myndighetens diplomatiska beskickning i Colombia citerade i torsdags kväll är alltså ett tal som den palestinska myndigheten officiellt alltid har förnekat att Yasser Arafat någonsin ska ha framfört.

Nu är detta inte första (och förmodligen inte heller sista) gången som företrädare för den palestinska myndigheten hasplar ur sig något som går stick i stäv med den officiella palestinska linjen. Samma dag som de palestinska diplomaterna i Colombia citerade Arafats stockholmstal antydde Fatahs biträdande ordförande Mahmoud Aloul att Fatah aldrig har erkänt Staten Israel. ”USA och Israel kräver att Hamas ska erkänna Israel, men vem har sagt till dem att Fatah erkänner Israel?” frågade Aloul retoriskt enligt den palestinska nyhetsbyrån Shams.

Även om andemeningen i Mahmoud Alouls retoriska fråga är identisk med den i Yasser Arafats tal i Stockholm 1996 finns det en viktig skillnad mellan dessa båda uttalanden. Arafat höll sitt tal inför stängda dörrar, medan Aloul lät sig citeras av en palestinsk nyhetsbyrå. Det som bara kunde sägas i hemlighet 1996 (och sedan ihärdigt förnekas när det blev känt) uttrycks idag mer eller mindre öppet av palestinska företrädare.

Paul Widen

Jerusalem

1 2 3 32
Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 690713Läsningar totalt:
  • 33Läsningar idag:
  • 556292Besökare totalt:
  • 31Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen