Analyser

1 2 3 30

Hamas nära brytpunkten?

Terroristorganisationen Hamas flagga.

Den israeliska regeringens säkerhetskabinett beslutade igår söndag att ytterligare reducera elleveransen till Gaza. För närvarande levererar Israel 125 megawatt per dygn till Gaza, vilket motsvarar 30% av områdets elbehov. Den nivån kommer nu att sänkas till 75 megawatt per dygn, vilket innebär att befolkningen i Gaza bara kommer att ha tillgång till elekrticitet mellan två och fyra timmar per dygn.

Bakgrunden till säkerhetskabinettets beslut är den pågående maktkampen mellan den palestinska myndigheten (PA) på Västbanken och den islamistiska terroristorganisationen Hamas i Gaza, som har hårdnat markant under våren. PA, med styrelseordförande Mahmoud Abbas i spetsen, beslutade i slutet av april att upphöra att betala för den elektricitet som Israels statliga elbolag levererar till Gaza. PA hade fram tills dess bekostat Gazas elförsörjning, trots att PA:s kontroll över Gaza upphörde efter Hamas våldsamma maktövertagande sommaren 2007. Syftet med PA:s beslut var att tvinga Hamas att lämna ifrån sig makten i Gaza eller att annars själva betala för områdets elförsörjning. Eftersom det är Israel som kontrollerar elnätet föll det emellertid på Israel att implementera PA:s beslut. Under maj månad valde man att inte hörsamma PA:s begäran och fortsatte alltså att leverera elektricitet till Gaza, dels för att man befarade en våldsupptrappning om den humanitära situationen i Gaxa förvärrades ytterligare, och dels för att man helt enkelt inte ville ta order från PA. På rekommendation av Israels försvarsstyrkor valde dock säkerhetskabinettet igår att gå PA till mötes och reducera elleveransen, trots att det föreligger en risk att detta kan leda till ett nytt våldsutbrott.

På måndagen kallade Hamas mycket riktigt beslutet för ”katastrofalt och farligt” och varnade att det kommer att leda till ”en explosion av situationen i Gaza”. Skulden för detta lade Hamas på Israel och PA, som i sin tur menar att Hamas utan svårigheter hade kunnat bekosta hela Gazas elförsörjning om terroristorganisationen inte lade alla sina resurser på militär upprustning.

Som vanligt kommer de absolut svagaste och utsatta att vara de som drabbas hårdast när energikrisen i Gaza nu förvärras ytterligare. Redan innan den nu aktuella elreduktionen gick Gazas sjukhus på knäna, medan områdets enda reningsverk inte längre fungerar och avlopp från två miljoner människor därför pumpas direkt ut i Medelhavet. Detta medför akuta hälsorisker inte bara för Gazas befolkning utan för alla som bor i närområdet. Man ska dock komma ihåg att situationen helt och hållet är självförvållad av Hamas, vars främsta mål är förintelsen av Staten Israel. Allt annat, vare sig det är elförsörjning eller rengöring av avloppsvatten, underkastas detta mål.

Eftersom Israel kontrollerar elnätet kommer den folkliga vreden i Gaza i första hand förmodligen att riktas mot Israel. Som jag har påpekat tidigare är dock Gazas invånare inte dummare än att de förstår att det är Hamas som bär det yttersta ansvaret för situationen, och sannolikheten är därför stor att vreden så småningom också börjar riktas mot dem. Eftersom Hamas ofta väljer att gå till angrepp mot Israel för att avleda uppmärksamheten från sitt eget vanstyre ökar därför krigsrisken när Hamas känner sig pressade av den egna befolkningen.

Paul Widen

Jerusalem

Trump klampar in i Mellanösterns minfält

Israeliska soldater svär trohetseden vid Västra Muren (foto: IDF)

En högt uppsatt person i den amerikanska delegationen som förbereder USA:s president Donald Trumps stundande Israel-besök utlöste på måndagskvällen en diplomatisk kris efter att ha påstått att Västra Muren inte tillhör Israel. Händelsen inträffade under ett planeringsmöte mellan den amerikanska delegationen och representanter för Israels premiärminister Binyamin Netanyahu. Eftersom Trump har för avsikt att besöka Västra Muren frågade den israeliska sidan om det vore möjligt för de båda ledarna att besöka platsen tillsammans. Förslaget avvisades av den amerikanska sidan med hänvisning till besökets ”privata” karaktär. När den israeliska sidan då undrade om ett israeliskt TV-team kunde filma Trumps besök vid Västra Muren blev en person i den amerikanska delegationen arg, och fräste tillbaka, ”Vad pratar ni om? Det där har ni inget med att göra. Det är inte ens ert ansvarsområde. Det är inte ert territorium. Det är en del av Västbanken”.

Efter detta odiplomatiska utbrott uppges planeringsmötet helt ha urartat i skrik och ömsesidiga förebråelser. Den israeliska sidan kontaktade genast Vita Huset för ett förtydligande. Svaret kom kort därefter: kommentarerna om Västra Muren hade inte auktoriserats av Vita Huset och representerade varken USA:s eller president Trumps ståndpunkt i frågan.

Uttalandet från Vita Huset var förstås menat att dämpa de upprörda känslorna men ökade egentligen bara förvirringen ytterligare, eftersom påståendet att Västra Muren är en del av Västbanken i princip ligger i linje med USA:s policy i frågan sedan 1967. Det var förstås onödigt av den amerikanska representanten att häva ur sig detta i affekt, men bortsett från det var det i princip en korrekt återgivning av USA:s hållning. Tidigare amerikanska presidenter har undvikit denna kontrovers genom att helt enkelt inte besöka Västra Muren; sådana besök har bara gjorts före eller efter deras respektive ämbetsperioder. När nu Trump som första sittande amerikanska president någonsin har bestämt sig för att besöka Västra Muren blir den här typen av kontroverser oundvikliga och varje uppföljande förtydligande gör bara situationen ännu mer komplicerad.

Den palestinska sidan lär för sin del inte sitta tyst när USA:s president nu ger sken av att ha ändrat USA:s policy beträffande Jerusalem. Om Trump inbillar sig att han i egenskap av USA:s president kan unna sig ett ”privat” besök till Mellanösterns mest omstridda heliga plats står han inför ett mycket smärtsamt uppvaknande.

Paul Widen

Jerusalem

Simsons rävar

Givatibrigadens insignier

En militärtribunal i Tel Aviv tillkännagav på tisdagen straffet för soldaten Elor Azaria, som den 4 januari dömdes för dråp på en oskadliggjord palestinsk terrorist. Det var den 24 mars förra året i Hebron på Västbanken som Azaria sköt ihjäl Abdel Fattah al-Sharif, som några minuter tidigare hade gått till attack mot en grupp israeliska soldater med kniv. Åklagarsidan hade begärt ett straff på mellan tre till fem år, medan försvaret hoppades på en villkorlig dom. Det uppmärksammade fallet har väckt mycket starka känslor i Israel och tillkännagivandet av straffet dominerade därför tisdagens nyhetsrapportering.

Straffet, 18 månaders fängelse, gjorde nästan ingen glad. Abdel Fattah al-Sharifs familj i Hebron menar att straffet är löjligt lågt och beskriver rättegången som en fars. De får medhåll från bland annat den Palestinska myndigheten, som i ett uttalande hävdade att domen ”ger ockupationsarmén grönt ljus att fortsätta sina brott”. Azarias familj, som uppfattar honom som en hjälte, är också djupt besviken, men uppfattar alltså domen som alldeles för hård. Kritik mot själva straffet har varit begränsat bland israeliska politiker, men flera regeringsministrar förespråkar benådning. Azarias försvarsadvokater planerar för sin del att överklaga domen. Den dömde soldaten kommer tills vidare att fortsätta vara hänvisad till sin armébas, som han med undantag av ett fåtal hempermissioner har varit förbjuden från att lämna sedan den 24 mars 2016.

Många i Israel (och i omvärlden) har förfasat sig över de sympatiyttringar för Elor Azaria som utspelade sig i Israel under den utdragna rättegången. Hans supportrar bad inte bara om förståelse eller överseende med hans agerande: de försvarade och till och med lovordade det. Det drogs bibliska paralleller, bland annat till David och Goliat: var inte Goliat också medvetslös och oskadliggjord när David högg huvudet av honom? Varför var Azarias agerande fel, när Davids agerande okritiskt höjs till skyarna? Bör inte Azaria snarare hyllas på samma sätt som den bibliske David?

Sådana resonemang bevärdigas som regel inga kommentarer i debatten. ”Vi lever i en annan tid”, är det underförstådda svaret. ”Kom inte dragandes med Bibeln nu igen…”

Det mest slående med fallet Elor Azaria är dock att man inte behöver komma dragandes med någon Bibel, eftersom den bibliska symboliken redan är närvarande – i soldatens insignier som var fullt synliga i rättegångssalen. Azaria tillhör infanteribrigaden Givati, vars symbol är en räv, som åsyftar IDF-enheten Shualei Shimshon (”Simsons rävar”) som var verksam under Israels självständighetskrig, och som i sin tur alltså syftar på Simsons rävar i Domarboken 15: ”Och Simson gick bort och fångade tre hundra rävar; sedan tog han facklor, band så ihop två och två rävar med svansarna och satte in en fackla mitt emellan de två svansarna. Därefter tände han eld på facklorna och släppte djuren in på filistéernas sädesfält och antände så både sädesskylar och oskuren säd, vingårdar och olivplanteringar”. Samme Simson utförde senare i Domarboken som bekant historiens första nedtecknade självmordsattack: ”Men Simson ropade till HERREN och sade: ‘Herre, HERRE, tänk på mig och styrk mig allenast denna gång, o Gud, så att jag får taga hämnd på filistéerna för ett av mina båda ögon’. Därefter fattade Simson i de båda mittelpelare som huset vilade på, och tog fast tag mot dem; han fattade i den ena med högra handen och i den andra med vänstra. Och Simson sade: ‘Må jag nu själv dö med filistéerna’. Sedan böjde han sig framåt med sådan kraft, att huset föll omkull över hövdingarna och allt folket som fanns där. Och de som han så dödade vid sin död voro flera än de som han hade dödat medan han levde”.

Notera att vi här har att göra med två exempel på vad som idag skulle betraktas som otvetydiga krigsbrott, men ändå var symbolen för dessa gärningar fullt synlig på Elor Azarias axelklaff i rättegångssalen.

När Gershom Scholem, som senare blev en framstående professor i judisk mystik, immigrerade till det då brittiskstyrda Palestinamandatet 1923, slogs han av detta tanklösa språkliga flörtande, hur det sakrala hebreiska språket hade väckts ur sin tusenåriga slummer utan att någon tycktes ta de ofrånkomliga konsekvenserna av detta i beaktande. I ett brev till filosofen Franz Rosenzweig skrev han följande reflektion: ”Ett språk består av namn. Kraften i ett språk är gömt inuti namnet; dess avgrund är beseglat däri. Efter att ha åberopat de forntida namnen dag efter dag kommer vi inte längre att kunna värja oss från deras kraft. Vi har väckt dem och de kommer att framträda eftersom vi har frammanat dem med enorm kraft. Vi talar alltså oartikulerat, i ett spökspråk. Namn vandrar omkring i våra meningar som spöken. Journalister leker med dem, låtsas för sig själva eller för Gud att de egentligen är meningslösa. Men ibland hoppar vårt språks helighet ut och talar till oss inifrån dess spöklika förnedring. Namn har ett eget liv. Vore det inte så – ve våra barn, som har överlåtits till tomhet. Gud kan inte tiga på ett språk som han har åkallats på tusentals gånger för att återkomma till vårt liv”.

Elor Azaria stred alltså i en arméenhet vars symbol är hämtad från berättelsen om en biblisk hjälte som gjorde sig skyldig till långt värre saker än de Azaria nu har dömts för. Vad mer är: namnet på enheten anspelar alltså även på den ursprungliga IDF-enheten med samma namn som stred under självständighetskriget. Enhetens inofficiella kampsång blev en populär slagdänga i Israel i slutet av 1940-talet och kan ibland fortfarande höras på radio. Sångens sista vers känns extra relevant i sammanhanget:

Fyra och fyra kör vi med jeeparna in i den våldsamma striden

Till motorns sakta bullrande

Ja: ny är kulsprutan som spottar ut eld

Men elden i sig är uråldrig

Den här symboliken är en del av murbruket i det sionistiska projektet och kan därför ses och höras överallt i Israel. Bibeln gör sig ständigt påmind, uttalat och outtalat, i alla områden i det israeliska samhället. Oftast sker det på ett sätt som inte väcker anstöt i det som samtidigt är ett modernt och upplyst samhälle, men man censurerar inte bort de anstötliga bitarna. Istället finns det en sorts underförstådd förväntan att dessa bitar ska sublimeras. Man leker alltså med namnen och låtsas som att de egentligen är meningslösa, för att använda Scholems ord.

Men namn har, som Scholem också påpekar, ett eget liv, och det som hände i Hebron den 24 mars 2016 kan ses som ett exempel på detta: en ung israelisk soldat, vars infanteribrigad symboliskt var knuten till en annan tid med helt andra spelregler, började plötsligt agera enligt just dessa andra spelregler. ”Han förtjänar att dö”, sa Azaria till sin kamrat innan han sköt Abdel Fattah al-Sharif i huvudet.

Syftet med detta resonemang är inte på något sätt att försvara Elor Azarias agerande, utan att lyfta fram en fundamental och för många obekväm frågeställning som ligger och lurar under diskussionen om Azarias individuella skuld: Hur kan Staten Israel vara vad man önskar att vara när man samtidigt vädjar till minnet av något som är så väldigt annorlunda?

Paul Widen

Jerusalem

Margot Wallströms israelfixering

Margot Wallström (foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet)

När Sveriges utrikesminister Margot Wallström på onsdagen presenterade årets utrikesdeklaration riktade hon inte helt oväntat en del av strålkastarljuset mot konflikten mellan Israel och palestinierna. Så här löd utrikesministerns ord:

”I år har det gått 50 år sedan Palestina ockuperades. Sverige fortsätter verka för en lösning i Israel-Palestinakonflikten och tillsätter ett särskilt sändebud.

Att hopp kan övergå i förtvivlan märktes under mitt besök i Palestina i december, och det präglar de samråd som Sverige har med närmare 150 israeliska och palestinska civilsamhällesorganisationer.

Säkerhetsrådets resolution 2334 om de israeliska bosättningarna och den internationella konferensen i Paris i januari kan i bästa fall skapa förutsättningar för en förnyad fredsprocess och en tvåstatslösning.”

Israels sarkastiska reaktion på detta svenska utspel har fått stor uppmärksamhet både i Israel och i Sverige. ”Sveriges regering har gjort extraordinära framsteg i att bringa fred över hela världen”, sa utrikesministeriets talesman Emmanuel Nahshon till den israeliska nättidningen Times of Israel. ”Vi är djupt tacksamma för deras beslut att äntligen lösa regionens problem. Varför kunde de inte ha kommit tidigare?”

Förutom Israels regering ställer sig förmodligen också en stor del av oppositionen bakom Nahshons uttalande. Margot Wallström uppfattas allmänt i Israel som chockerande dum. Detta bekräftar hon nu själv genom att agera som om hon åtnjuter parternas respekt och tillit. Men om Wallström själv är persona non grata i Israel, varför skulle ett svenskt särskilt sändebud plötsligt välkomnas?

Problemet är inte bara Wallströms tidigare svamlerier om Israels skuld till islamistiska terrordåd, eller anklagerlserna om utomrättsliga avrättningar av terrorister. Hennes totala tondövhet i allt som rör konflikten mellan Israel och palestinierna framkommer i all sin bedrövlighet också i årets utrikesdeklaration. ”I år har det gått 50 år sedan Palestina ockuperades.” Inte nog med att Sveriges regering 2014 i en tom politisk markering erkände ”staten Palestina” i ett sorts barnsligt försök att förverkliga en fantasi genom att deklarera att den är sann; nu försöker man få denna fantasi att gälla retroaktivt. Men ”Palestina” existerade inte för 50 år sedan. Det område som Israel ockuperar sedan 1967 ockuperades dessförinnan av Jordanien. Att Margot Wallström inte ens är förmögen att beskriva historien korrekt gör att hennes obefintliga pondus i Israel befästs ytterligare. När hon sedan lyfter fram säkerhetsrådsresolution 2334 som en ledstjärna för framtida fredsförhandlingar, en resolution som fördömdes av en överväldigande majoritet av Israels politiska ledarskap från höger till vänster, visar hon än en gång att hon är hopplöst partisk för den palestinska sidan. Detta är naturligtvis hennes fulla rätt, men hon bör inte inbilla sig att hon då kan återvinna Israels förtroende.

Det finns emellertid en annan förklaring till Wallströms israelfixering, i vilken utrikesministern inte alls är pinsamt dum, utan istället djävulskt listig. I stora delar av den muslimska världen har hatet mot Israel spelat en viktig inrikespolitisk funktion sedan 1948. Genom att hänvisa till sitt engagemang i kampen mot Israel har auktoritära ledare kunnat avleda den egna befolkningens uppmärksamhet från inhemska missförhållanden. Sverige har idag en snabbt växande befolkning med rötter i denna politiska kultur. Även tomma och verkningslösa gester som onsdagens ”särskilda sändebud” har goda chanser att vinna respekt i dessa kretsar. ”Wallström sätter press på judarna – henne röstar vi på!”

Paul Widen

Jerusalem

1 2 3 30
Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 635013Läsningar totalt:
  • 91Läsningar idag:
  • 508520Besökare totalt:
  • 62Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen