Analyser

Ett lagförslag utan framtidsutsikter

Vägskyltar på Västbanken.

Sent i måndags kväll röstade Knesset (Israels parlament) igenom ett lagförslag som retroaktivt legaliserar omkring 100 bosättningsutposter på Västbanken. Lagförslaget formulerades redan i höstas som ett sista desperat försök att förhindra utrymningen av bosättningsutposten Amona, men eftersom det redan förelåg ett domslut av Israels högsta domstol beträffande Amona tvingades man stryka den klausul som berörde den. Förslaget lades sedan på is för att inte väcka den avgående Obama-administrationens vrede, men efter att Donald Trump tillträdde som USA:s president och utrymningen av Amona genomfördes i förra veckan valde koalitionspartiet Habayit Hayehudi att presentera det för omröstning. Efter en stormig debatt i Knesset röstades det igenom med snäv marginal, 60-52.

Som alltid när det gäller juridiskt finlir är det få journalister som har brytt sig om att sätta sig in i exakt vad lagförslaget stipulerar. Rapporteringen har naturligtvis blivit därefter: ”Israel godkänner ny lag som konfiskerar privalägd palestinsk mark för bosättningar”, var en rubrik som med små variationer upprepades gång på gång i internationell press under tisdagen. Detta är en grov förenkling av vad den aktuella lagen faktiskt innebär, vilket får som konsekvens att den högst legitima kritiken av lagförslaget inte framkommer. Här följer därför en kort genomgång av vad den nya lagen stipulerar och vilka konsekvenser den kan komma att få.

Den absoluta majoriteten av Israels bosättningar på Västbanken är byggda på statligt ägd mark, dvs. mark som mellan 1949-1967 administrerades av den jordanska staten. Dessa bosättningar har uppförts i koordination med israeliska myndigheter och har nästan alltid militärstrategiska syften, exempelvis att befästa höglandet öster om Israels tätbefolkade kustland, eller att förhindra att palestinska städer expanderar i riktning mot Jerusalem. Det är mer än 25 år sedan Israel sist etablerade en sådan bosättning på Västbanken. Samtidigt har emellertid privatpersoner och organisationer etablerat bosättningar, så kallade bosättningsutposter, utan officiell koordination med israeliska myndigheter. Som nämndes ovan finns det idag omkring 100 sådana utposter, med i genomsnitt 40 bostäder/byggnader i varje. Enligt israelisk lag är dessa utposter olagliga: de är uppförda utan byggtillstånd. I vissa fall är de dessutom uppförda på privatägd palestinsk mark, som i fallet Amona. Lagförslaget som röstades igenom i måndags kväll legaliserar samtliga dessa utposter, på villkor att de uppfördes i god tro (dvs. utan vetskap om att marken var privatägd palestinsk mark, om så skulle vara fallet) eller att man kan påvisa att de uppfördes med statens implicita erkännande (exempelvis genom infrastruktursatsningar, uppmuntran till expansion osv.). Om ett av dessa två villkor är uppfyllda stipulerar den nya lagen att bosättningen retroaktivt ska erkännas som laglig. Om palestinier gör anspråk på marken åligger det staten att konfiskera marken och kompensera de palestinska markägarna med 125% av markvärdet eller motsvarande 20 års arrende.

I motsats till vad som nu hävdas på många håll ger den nya lagen inte några nya rättigheter till staten, som redan tidigare kunde konfiskera mark när det ansågs samhällsnyttigt. Det den gör är istället att omvandla denna rättighet till en skyldighet: från och med nu åligger det staten att betrakta judiska bosättningar som en samhällsnytta och, om så krävs, konfiskera privatägd mark för att möjliggöra deras fortsatta utveckling. Den tillåter dock inte israeliska medborgare att medvetet inkräkta på privatägd palestinsk mark och ta den i besittning. En sådan bosättning skulle också i fortsättningen betraktas som olaglig av Israel.

Det som gör den nya lagen anmärkningsvärd är att den innebär att israelisk civillagstiftning nu för första gången tillämpas på delar av Västbanken. Vissa palestinier kommer alltså att lyda under israelisk lagstiftning utan att omfattas av israelisk rösträtt. I praktiken innebär detta annektering, men till skillnad från när Israel annekterade östra Jerusalem och Golanhöjderna har man alltså inte erbjudit den berörda befolkningen israeliskt medborgarskap.

Israels högsta domstol kommer med största sannolikhet att ogiltigförklara den nya lagen, något som i princip alla som röstade för den tycks vara införstådda med. Förslaget syftar alltså egentligen inte till att faktiskt få till stånd en förändring av situationen på Västbanken, utan är främst en principmarkering för Habayit Hayehudis väljarkår.

Paul Widen

Jerusalem

Sanningens ögonblick för Netanyahu

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (foto: GPO)

Det första som Israels premiärminister Binyamin Netanyahu gjorde efter sabbatens utgång i lördags kväll var att lägga ut en video på sin YouTube-kanal med ett budskap till Irans befolkning: ”Vi är era vänner, inte era fiender”. I det drygt två och en halv minuter långa klippet betonade Netanyahu att Israel gör skillnad mellan Irans regim och dess befolkning. Hotet mot Israel kommer från Irans grymma och aggressiva regim. Israel tar detta hot på största allvar och kommer att samarbeta med den nya amerikanska administrationen för att bemöta det, men samtidigt har Israel inget otalt med vanliga iranier. Tvärtom önskar Israel att de kunde frigöra sig från regimens förtryck.

Det är med största sannolikhet ingen slump att detta var Netanyahus första uttalande efter att Donald Trump dagen innan svors in som USA:s 45:e president. Hotet från Iran har helt överskuggat alla andra angelägenheter för Netanyahu sedan han tillträdde som premiärminister i slutet av mars 2009. In i det längsta lät han sig övertygas om att president Barack Obama med alla till buds stående medel skulle stoppa Iran innan det var för sent. Efter att den syriska regimen i augusti 2013 började använda kemvapen mot sin egen civilbefolkning och USA inte ingrep trots Obamas tidigare försäkran om att en sådan utveckling vore en ”röd linje” för honom, stod det dock klart för Netanyahu att Obamas ord inte var att lita på. Detta bekräftades ytterligare i november samma år när världssamfundet med USA i spetsen och Iran skrev under interrimavtalet Joint Plan of Action, som lättade på sanktionerna mot Iran utan att kräva ett totalstopp på deras kärnenergiprogram. Slutavtalet Joint Comprehensive Plan of Action som nåddes i juli 2015 innebar enligt Netanyahu att världssamfundet nästan helt kapitulerade inför Irans krav. ”Avtalet som håller på att formuleras kommer att bana väg för Iran att producera väldigt många atombomber”, sa Netanyahu den 5 juli 2013. ”Det kommer också att leda till att Iran belönas med hundratals miljarder dollar som kommer att användas för att finansiera deras aggressioner och terroristkampanjer i vår region och runt om i världen. Detta är ett dåligt avtal. I min mening är det till och med värre än avtalet med Nordkorea som ledde till att Nordkorea utvecklade sin egen kärnvapenarsenal. Men hotet från Iran är både icke-konventionellt och ett mycket stort konventionellt hot mot Israel, mot länderna i regionen och mot resten av världen”.

Även om alla sansade bedömare i Israel är överens om att regimen i Teheran har folkmordsambitioner gentemot den judiska staten har en ständigt växande skara kritiker påpekat att Netanyahus konstanta alarmism i frågan innebär att angelägna inrikespolitiska frågor inte får den uppmärksamhet de förtjänar. De mest cyniska kritikerna har gått så långt som att hävda att Netanyahu har utnyttjat det reella hotet från Iran för sin egna politiska vinning. Från detta perspektiv spelade även den osympatiskt inställda Obama-administrationen Netanyahu i händerna, då den fick klä skott för att hotet från Iran kvarstod. Netanyahu har alltså aldrig haft för avsikt att faktiskt ta itu med problemet, menar dessa kritiker: hans yttersta mål har enbart varit att upprätthålla status quo för att på så sätt kunna hålla sig kvar vid makten.

Maktskiftet i USA innebär att Netanyahu nu för första gången på nästan åtta år har en sympatiskt inställd motpart i Washington. Därmed närmar sig nu sanningens ögonblick för Netanyahu. Hur kommer han att agera när Obama inte längre spelar någon roll i ekvationen? Var lördagskvällens videomeddelande till Irans folk bara menat att hålla ämnet levande, eller signalerade det början på en konfrontation mellan länderna?

Paul Widen

Jerusalem

En juridisk analys av UNSC 2334

FN:s säkerhetsråd (foto: un.org)

(Nyheter från Israels första gästskribent heter G. Tikotzinsky och är bosatt i Israel sedan 1983. Han har en BA-examen i internationella relationer samt en MBA-examen, och är verksam som styrelseledamot i flera börsnoterade företag. Här följer hans juridiska analys av FN:s Säkerhetsrådsresolution 2334.)

När FN:s Säkerhetsråd antog resolution UNSC 2334 häromveckan fastslog man att de israeliska bosättningarna på Västbanken är olagliga. Säkerhetsrådet bröt därmed mot gängse tolkning av internationell lag och folkrätten, satte sig över den privata äganderätten, samt bröt mot FN-stadgan. Resolutionen är de facto ett politiskt ställningstagande, förklätt till juridiskt utlåtande. Vid en närmare granskning av resolutionens text framträder en rad juridiska och logiska problem, som sammantagna omintetgör resolutionens tilltänkta syfte.      

Internationell lag och folkrätten

Internationell lag består av ett stort antal bilaterala och multilaterala traktat. Några av de multilaterala traktaten, till exempel FN-stadgan och Genevekonventionerna, anses så viktiga och universella att de också omfattar länder som inte ratificerat dem. Detta är den delen av internationell lag som kallas folkrätt eller internationell humanitär lag. Det  händer ofta att olika traktat står i motsatsförhållande till varandra, och man måste då avgöra vilket traktat som har tolkningsföreträde. Bilaterala traktat står högst upp i hierarkin och är överordnade multilaterala traktat, med få undantag. Ett sådant undantag är FN-stadgarnas artikel 103 som inte är applicerbar i det här fallet. Om två likvärdiga multilaterala traktat står i motsats till varandra blir tolkningsföreträdet en komplicerad fråga som ofta slutar med tvetydiga juridiska bedömningar och ett politiskt avgörande. Beträffande israeliska bosättningar på Västbanken gäller tre olika internationella juridiska ramverk: Oslo-traktaten, San Remo-konferensen genom Nationernas Förbund och FN-stadgans artikel 80, samt fjärde Geneve-konventionen.

Oslo-traktatens interimavtal från 1995 är ett bilateralt traktat mellan Israel och Palestinska Myndigheten (PM) som delar upp Västbanken i A, B och C-områden. I A-områden har PM full militär och civil kontroll, och i B-områden har PM ansvar för civil administration medan Israel har ansvar för militär säkerhet. I C-områden har Israel fullt ansvar både för militär säkerhet och civil administration. C-områdena omfattar ca 60% av Västbanken och alla israeliska bosättningar. Oslo-traktaten ger otvetydigt Israel obegränsad rätt att bygga och bosätta i C-områden under interimperioden fram tills det att  de permanenta avtalen undertecknas, vilket ännu inte skett. Även om interimavtalet var avsett för en begränsad tidsperiod fram till 1999 så innehåller det ingen klausul om vad som händer efter detta datum i avsaknad av ett permanent avtal, och därmed fortsätter interimavtalet att gälla. Så är det också i praktiken: PM och Israel följer fortfarande Oslo-avtalen i deras väsentliga huvuddrag trots att interrimavtalet löpte ut 1999. De bilaterala Oslo-traktaten står högst upp i hierarkin i internationell lag och folkrätt, och Säkerhetsrådet kan därför inte annullera de rättigheter traktaten förbehåller Israel (huvudavtalet kapitel 3 tillsammans med Appendix III).

San Remo-konferensen med de åtföljande  Sevre-traktaten (1922) delade upp det Ottomanska imperiets landområden i Mellanöstern. Här skapades den juridiska grundvalen för de nuvarande staterna Libanon, Syrien, Iraq, Jordanien, samt Palestinamandatet under brittisk förvaltning. Palestinamandatet gäller hela området från Jordanfloden till Medelhavet och ger det judiska folket ensamrätt till de politiska rättigheterna. Samtidigt påbjuder mandatet judisk bosättning i hela området. Palestinamandatet blev internationell lag genom ett enhälligt beslut av Nationernas Förbund 1923. FN-stadgan upprätthåller NF:s beslut, och artikel 80 i FN-stadgan fastställer både Palestinamandatet och det judiska folkets rättigheter. FN-stadgan är en viktig del av folkrätten och står naturligtvis över Säkerhetsrådets resolutioner.  

Fjärde Genevekonventionen, som också är en del av folkrätten och som UNSC 2334 åberopar, fastställer att ockuperande stater inte får flytta sin civilbefolkning till ockuperade områden. Syftet med klausulen var att förhindra den sortens folkomflyttningar som förekom under Andra Världskriget, men klausulen kan också också tolkas till att gälla Västbanken. Problemet är bara att Genevekonventionen är applicerbar endast vid mellanstatliga konflikter. När Israel tog militär kontroll över Västbanken 1967 var området ockuperat och sedermera annekterat av Jordanien. Områdets juridiska status var, och är fortfarande, terra nullius, dvs ett område som inte tillhör något land. Hela konflikten kring bosättningarna är således inte en mellanstatlig konflikt, och Genevekonventionen är därför inte applicerbar.

Sammanfattningsvis står alltså Oslo-traktaten överst i hierarkin i internationell lag och folkrätt och ger Israel otvetydiga rättigheter att bosätta område C. Vidare fastställer artikel 80 i FN-stadgan det judiska folkets politiska rättigheter till hela Palestinamandatet samt dess rättigheter att bosätta sig i hela mandatområdet. FN-stadgan har tolkningsföreträde framför Genevekonventionen i detta fall, eftersom Genevekonventionen endast gäller mellanstatliga konflikter. I UNSC 2334 vänder alltså Säkerhetsrådet upp-och-ner på hierarkin och sätter Genevekonventionen överst, medan man uttryckligen ignorerar San Remo-konferensen och Oslo-traktaten.

Den privata egendomsrätten

En stor del av bosättningarnas landområden och framför allt fastigheterna i Jerusalem och Hebron är privatägd egendom, som antingen ärvts eller köpts i frivilliga transaktioner mellan köpare och säljare till ett gemensamt överenskommet pris. Varken Säkerhetsrådet eller internationella traktat kan konfiskera eller expropriera privat egendom. Den rätten är förbehållen nationella eller regionala myndigheter. Trots det fastställer Säkerhetsrådet att judisk äganderätt i Västbanken är olaglig. Följande tre exempel visar hur orimligt detta är:

  • Jerusalems Gamla Stad — Det har bott judar i Jerusalem i 3000 år. I den kvadratkilometer som idag utgör Gamla Stan har det alltid funnits ett judiskt kvarter med judisk befolkning i privatägda fastigheter. Under kriget 1948 anföll jordanska styrkor Gamla Stan, besegrade de judiska försvarsstyrkorna och fördrev den judiska civilbefolkningen, ca 1700 personer. Därefter rev jordanierna delvis kvarteret, som så småningom kom att förvandlades till ett arabiskt flyktingläger. Jordanien tömde sedan området och tvångsförflyttade de arabiska flyktingarna under åren 1965-66. Israel återerövrade Gamla Stan i sexdagarskriget 1967, och ett år senare exproprierade landet de 13 hektar som utgör det judiska kvarteret. Återuppbyggnaden började kring 1969-70 efter en grundlig arkeologisk undersökning, och från 1971 började man registrera äganderättigheterna och den judiska befolkningen flyttade tillbaka. UNSC 2334 nämner specifikt Östra Jerusalem där Gamla Stan ingår, och hävdar att det judiska kvarteret är en illegal bosättning. Bland Gamla Stans ”illegala bosättare” finns också familjer som flyttade tillbaka 20 år efter att de fördrivits, eller deras ättlingar.
  • Bosättarblocket Gush Etzion söder om Betlehem — Dessa landområden köptes av judar och bebyggdes redan på 1920-talet under den brittiska mandatperioden. Den judiska befolkningen i Gush Etzion fördrevs av arabiska trupper 1948, och återvände efter Sexdagarskriget 1967. Anser Säkerhetsrådets medlemsländer verkligen att det är ett brott mot folkrätten att judar tar sin privata egendom i besittning 20 år efter att de fördrivits med vapenmakt?
  • Israeliska araber bosatta i områden A och B på Västbanken — Det bor ett okänt antal israeliska araber i de områden som kontrolleras av PM. Några har flyttat dit som följd av giftermål (oftast kvinnor), andra har familjeegendomar som de har tagit i besittning, och ytterligare andra har köpt fast egendom i de palestinska städerna. Det finns uppskattningar om allt från några få tusen personer, till några tiotusentals. Enligt UNSC 2334 har dessa människor nu förvandlats till folkrättsförbrytare och ett hinder för freden. Kan vi då förvänta oss att PM snarast förverkar dessa israeliska medborgares privata egendom, splittrar familjer och sätter människorna på första buss tillbaka till Israel? Eftersom PM har full kontroll över de palestinska städerna, och därmed också rätten att expropriera fast egendom, så vore det ju enkelt att verkställa ett sådant beslut. Men så kommer naturligtvis inte att ske, då det verkar som om Säkerhetsrådet och palestinierna anser att bara judiskägd egendom är olaglig.

FN-stadgan

FN-stadgan (artikel 34) ger Säkerhetsrådet befogenhet att undersöka tvister för att fastställa om det föreligger ett hot mot internationell fred och säkerhet. För att avgöra juridiska tvister skapade FN-stadgan ett annat organ, nämligen Internationella Domstolen i Haag. Detta är den enda FN-instans som har befogenhet att fastställa bosättningarnas juridiska status som ”laglig” eller “olaglig”.  När Säkerhetsrådet fastställde att bosättningarna är olagliga överskred rådet alltså sina befogenheter. Säkerhetsrådet har naturligtvis rätt att göra en politisk bedömning om bosättningarna utgör ett hot mot freden, utan att ge sig in på deras juridiska status. Men så gjorde man inte, utan huvudtemat i UNSC 2334 är att bosättningarna skulle vara ”olagliga”. Det är oklart vilken juridisk status en resolution som strider mot stadgan har, och vi lär inte heller få något klart avgörande i den frågan eftersom FN inte har någon författningsdomstol.

Slutligen är det värt att nämna en av de konsekvenser som UNSC 2334 får för det internationella rättssystemet. Genom att ge sig själv tolkningsföreträde över de bilaterala Oslo-traktaten åtar sig Säkerhetsrådet rollen som ratificerande instans för alla bilaterala traktat. Detta var naturligtvis inte syftet när FN-stadgan skrevs: det ligger långt utanför Säkerhetsrådets befogenheter och kan inte accepteras av något medlemsland. Därmed utgör resolutionens juridiska utformning ett stort problem för alla länder, oavsett deras åsikt om den aktuella konflikten.

En resolution som saknar juridisk grund främjar varken israeler eller palestinier och urholkar det redan begränsade förtroendet för FN:s Säkerhetsråd. I stället för att främja fred har Säkerhetsrådet skapat en politisk och diplomatisk brandfackla, vars verkliga resultat förmodligen blir att försvåra fredsförhandlingarna. Resolutionen skapar också prejudikat som antingen kräver stora omställningar inom internationell lag och diplomati, eller som helt enkelt kommer att ignoreras. Rätt tillvägagångssätt för FN efter denna olyckliga resolution vore att snarast möjligt anta en ny resolution som upphäver UNSC 2334.

G. Tikotzinsky

Dagen efter Wallströms besök

Najat Abu Bakr

När Margot Wallström besökte den palestinska myndigheten (PA) på Västbanken i förra veckan ska hon ha understrukit att fler kvinnor måste få släppas in i styrande organ, samt att PA respekterar rättsstatens principer. Detta enligt en intervju med utrikesministern som Dagens Nyheter publicerade i samband med hennes besök. Redan dagen efter att Wallström hade rest tillbaka till Sverige arresterades emellertid tre palestinska parlamentsledamöter på order av PA:s ordförande Mahmoud Abbas. De tre ledamöterna, Najat Abu Bakr, Shami Shami och Jamal Tirawi, har varken fått prata med sina advokater, människorättsorganisationer, eller med media.

Najat Abu Bakr är kanske den i Sverige mest namnkunniga av de tre arresterade ledamöterna, eftersom Dagens Nyheter uppmärksammade henne i en stor intervju i mars. Hon hade då i över en vecka tvingats bo på sin arbetsplats för att undvika att gripas av Mahmoud Abbas specialstyrkor. ”Ett åtal ligger färdigt mot henne; brottet är förtal av en Abbas närmaste män, ministern Husein al-Araj”, berättade DN. Det Najat Abu Bakr hade gjort var emellertid bara att uppmärksamma omfattande korruption i PA:s högsta ledning. Specifikt utpekade hon Husein al-Araj som ansvarig för att ha förskingrat flera miljoner kronor, pengar som skulle ha använts för att betala en sedan flera år tillbaka utlovad lönehöjning till den palestinska lärarkåren. Genom DN vädjade hon till Sveriges regering: ”Jag vet att Sverige vill stödja palestinsk demokrati, men att stödja Abbas regim är motsatsen, det är ett stöd för en medeltida diktatur. Han förföljer sina kritiker därför att omvärlden tillåter det”.

Så länge Najat Abu Bakr stannade på sin arbetsplats omfattades hon av den immunitet som parlamentsledamöter är garanterade enligt palestinsk grundlag, vilket innebar att Mahmoud Abbas inte kunde arrestera henne. På eget bevåg tillsatte därför Abbas en grundlagsdomstol, som genast fick i uppgift att undersöka om Abbas i egenskap av ordförande i PA har rätt att upphäva immuniteten för parlamentsledamöter. Inte helt oväntat nådde grundlagsdomstolen slutsatsen att han har det, och i förra veckan fråntog han därför Najat Abu Bakr och ytterligare fyra andra ledamöter deras immunitet. Samtidigt som Margot Wallström besökte Ramalla och pratade sig varm för att öka kvinnors inflytande i politiken och respektera rättsstatens principer satt alltså Mahmoud Abbas och planerade hur han skulle låta gripa en kvinnlig parlamentsledamot i strid mot rättsstatens principer. Det är inte utan att man får det omisskännliga intrycket att Abbas inte alls tog Wallström på allvar.

I ett sista desperat försök att undvika arrestering flydde Najat Abu Bakr, Shami Shami och Jamal Tirawi i söndags morse till Internationella Röda Korsets kontor i Ramalla, där de vädjade till världssamfundet att ingripa. Mahmoud Abbas specialstyrkor lät sig dock inte hindras av detta utan följde helt enkelt efter och grep de tre parlamentsledamöterna inne på kontoret. Najat Abu Bakr och hennes kollegor ska nu ställas inför rätta för förtal. De övriga åtalspunkterna – förskingring och vapensmugglig – har förmodlingen ingen verklighetsförankring alls. Så går det alltså när en palestinsk kvinna engagerar sig politiskt för att försvara rättsstatens principer.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 650370Läsningar totalt:
  • 126Läsningar idag:
  • 521936Besökare totalt:
  • 119Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen