Analyser

Dags för Wallström att besöka verkligheten

Margot Wallström (foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet)

Dags att besöka Palestina”, slog Margot Wallström fast i en debattartikel igår. Imorgon torsdag inleder nämligen Sveriges utrikesminister ett tredagarsbesök till den palestinska myndigheten i Ramalla på Västbanken. På schemat står möten med det palestinska ledarskapet och representanter för civilsamhället. Enligt egen utsago hade hon också gärna träffat israeliska företrädare, men där fick hon kalla handen. Ingen israelisk politiker, varken i regeringen eller i oppositionen, har något intresse av att träffa henne. ”Vi har dragit slutsatsen att det inte finns någon att prata med och inget att prata om”, förklarade en källa på Israels utrikesministerium för tidningen Ha’aretz.

Det är ett mycket hårt omdöme som dels grundar sig i den svenska regeringens beslut att hösten 2014 erkänna vad man kallade Staten Palestina, och dels Wallströms egna verbala klavertramp i allt som rör Israel. I sin debattartikel slår hon fast att hon ”tror på politisk dialog som ett sätt att skapa en djupare insikt om skilda angrepssätt och uppfattningar i viktiga frågor”, men hon tycks helt ha missat att en dialog bara kan uppstå om det först finns ett minimum av samförstånd mellan parterna. När hon i november 2015 insinuerade att Israel bar på en del av skulden för det islamistiska massmordet i Paris visade hon att detta minimum av samförstånd inte existerar. Slutsatsen befästes när hon månaden därpå anklagade Israel för utomrättsliga avrättningar under den våg av palestinska knivöverfall som drabbade landet.

I Ramalla är Wallström dock välkommen. Syftet med besöket är att diskutera demokratisk utveckling, respekt för mänskliga rättigheter och jämställdhet, ”samt vikten av att bekämpa korruption, stävja hatpropaganda och bidra till avspänning och våldsbekämpning”. Det svenska erkännandet av Staten Palestina innebär enligt Wallström att Sverige nu kan ställa tydligare krav på det palestinska ledarskapet att leva upp till sina internationella förpliktelser. Hennes besök sker emellertid bara tio dagar efter att det styrande Fatah-partiets sjunde kongress valde in Marwan Barghouti i sin centralkommitté. Barghouti avtjänar fem livstidsstraff i Israel för sin delaktighet i flera terroristattacker i början av 2000-talet som sammanlagt dödade fem israeliska medborgare. Trots (eller kanske snarare på grund av) att han är morddömd har han länge varit den mest populära ledargestalten i Fatah, vilket bekräftas av att han fick flest röster i valet till centralkommitén. Näst mest röster gick till Jibril Rajoub, ni vet han som anser att det är ett brott mot mänskligheten när israeliska och palestinska barn spelar fotboll tillsammans.

Att Margot Wallström vill diskutera demokrati och mänskliga rättigheter med företrädare för ett politiskt parti som just har valt in en massmördare i sin centralkommitté visar hur totalt frånkopplad hon är från verkligheten. Eftersom inte ens detta kunde få henne att ompröva sina reseplaner är det svårt att föreställa sig vad som måste till för att det palestinska ledarskapet ska göra sig förtjänt av de ”tydligare krav” som hon hotar med. Sveriges utrikespolitiska fars fortsätter alltså, och lär så göra tills Margot Wallström behagar besöka verkligheten.

Paul Widen

Jerusalem

Anna Kinberg Batra får en klapp på huvudet

Anna Kinberg Batra (foto: Sveriges Riksdag)

Anna Kinberg Batra (foto: Sveriges Riksdag)

”Här får Margot Wallström och regeringen hjälp av Anna Kinberg Batra”, skriver Expressen entusiastiskt om moderatledarens pågående fyradagarbesök i Israel. Resan beskrivs som en stor framgång. AKB får gå dit självaste Margot Wallström inte är välkommen – till premiärminister Binyamin Netanyahus kansli. Syftet med besöket är att förbättra relationerna mellan länderna, men hur AKB konkret har tänkt sig att få till stånd en förbättring förklarar hon inte, utöver sin påstådda ambition att ”lyssna på olika röster”. Hon hann dock inte ens checka in på sitt hotell på söndagkvällen innan hon nästan i förbigående förklarade att ”bosättningarna är helt oacceptabla”. 800 000 judars närvaro i sitt historiska hemland var också det enda AKB specifikt ville lyfta fram och kritisera. Margot Wallströms ansvar för de dåliga relationerna ville hon inte gå in på och när den palestinska myndigheten kom på tal hade hon inte heller något att anmärka. Korruptionen? Nej. Löneutbetalningarna till dömda terrorister? Nej igen. Våldsuppviglingen mot israeliska medborgare? Återigen nej. Konflikten är ju så komplicerad och har pågått så länge, förklarar AKB. Hon är bara här för att lyssna på de olika sidorna.

I svenska medier uppfattas alltså detta som ett stort framsteg. Hon vill förbättra relationerna! Hon pratar med Netanyahu!! Hurra!!! Netanyahu själv tycks dock inte uppfatta någon nämnvärd skillnad mellan AKB:s och Margot Wallströms förhållningssätt till Israel, bortsett från avsaknaden av antisemitiska övertoner i AKB:s svammel. För denna minimala anständighet belönades hon med en kort audiens, som slutade utan en gemensam presskonferens och utan att Netanyahus kansli ens tillkännagav att mötet hade ägt rum. Denna behandling är den diplomatiska motsvarigheten till en klapp på huvudet och ett kom-tillbaka-när-du-har-mer-på-fötterna-lilla-vän.

Att AKB inte lyckades slå hål på isen i relationerna mellan Sverige och Israel är en bedrift som bara överskuggas av att Sverige överhuvudtaget har lyckats tillskansa sig rollen som västvärldens mest israelfientliga land. Det enda som krävs för att ändra på detta är att Sveriges regering entydigt tar avstånd från de uttalanden som resulterade i att inte bara Margot Wallström utan också Carl Bildt kom att betraktas som personae non gratae i Israel: Wallströms anklagelser om utomrättsliga avrättningar och Bildts förlöjligande av Israels oro över hotet från Iran. (Som en bonus kan man lämpligtvis också ta avstånd från Carl Bildts likställande av Binyamin Netanyahu och den palestinska terroristorganisationen Hamas.) Vidare måste man inse att man inte inger förtroende om man först pliktskyldigt beskriver konflikten mellan Israel och palestinierna som komplicerad och sedan reservationslöst anammar den palestinska positionen att all judisk närvaro på Västbanken är ett brott mot internationell lag och därför oacceptabel. Denna position är nämligen inte komplicerad, utan skitenkel: palestinierna har rätt, Israel har fel, judarna måste bort så att allt blir bra igen. Ingen sansad bedömare av konflikten är av denna extrema åsikt och så länge svenska beslutsfattare i likhet med AKB ger uttryck för den som om den vore ett neutralt sakförhållande lär de iskalla relationerna mellan Sverige och Israel bestå.

Paul Widen

Jerusalem

När mördade palestinier blir en ickenyhet

Palestinian flagHundratals palestinier demonstrerade under tisdagen i Nablus på Västbanken och krävde bland annat att stadens guvernör Akram Rajoub skulle avgå. Protesterna utbröt efter att det blivit känt att en man som arresterats under föregående natt av palestinska säkerhetsstyrkor hade misshandlats till döds av sina fångvaktare. Den dödade mannen, Ahmed Halawa, ingick i ledarskiktet av den internationellt terroriststämplade organisationen al-Aksamartyrernas brigader och misstänktes för inblandning i dödsskjutningen av två palestinska polismän i Nablus i förra veckan. Tisdagens demonstration bröts så småningom upp med tårgas av palestinska säkerhetsstyrkor.

Dödsmisshandeln av Ahmed Halawa utgör ett led i en pågående maktkamp inom Fatah, som sedan slutet av juni har krävt minst 10 dödsoffer. al-Aksamartyrernas brigader, som alltså Halawa ingick i, är det styrande Fatah-partiets väpnade gren. Inför höstens planerade kommunalval har kampen hårdnat ytterligare och politiska motståndare har rutinmässigt anklagat varandra för allt ifrån förräderi till inblandning i kriminella nätverk. De inre stridigheterna i Fatah har i sin tur utnyttjats av den palestinska terroristorganisationen Hamas, som under tisdagen publicerade en bild på Ahmed Halawas sönderslagna kropp. ”Detta brott är ett uttryck för de palestinska säkerhetsstyrkornas blodiga natur”, sa Hamas talesperson Sami Abu Zuhri.

Två saker känns relevanta att nämna i sammanhanget:

1. Den statsapparat som ligger bakom mordet på Ahmed Halawa tar under innevarande femårsperiod (2015-19) emot 1.5 miljarder kronor i bistånd från Sverige. Ord som ”demokrati”, ”mänskliga rättigheter” och ”statsbyggande” duggar tätt på det svenska regeringskansliets hemsida som förklarar syftet med miljarregnet. Att den Palestinska myndigheten präglas av nepotism och brutal förföljelse av politiska motståndare har varit känt sedan mitten av 1990-talet. Trots detta fortsätter de svenska biståndsmiljarderna att betalas ut.

2. När palestinier dödas av Israel brukar det som regel betraktas som nyhetsvärdigt på svenska nyhetsredaktioner. Bilder på döda palestinier har vid åtskilliga tillfällen till och med hamnat på svenska dagstidningars förstasidor – när Israel kan utpekas som skyldig. Ahmad Halawas öde lär dock inte ens föräras en notis i Sverige, eftersom han mördades av den Palestinska myndigheten. En sådan nyhet passar inte in i den förenklade bild av konflikten som man vill förmedla, i vilken Israel är förtryckare och palestinierna förtryckta. Nyheten ignoreras alltså: dödsmisshandeln blir en ickenyhet, istället för en bild på förstasidan.

Paul Widen

Jerusalem

Hård israelisk markering mot Hamas

Ett israeliskt stridsflygplan under en övning tidigare i år (foto: IDF)

Ett israeliskt stridsflygplan under en övning tidigare i år (foto: IDF)

Klockan 14:25 lokal tid på söndagen ljöd raketlarmet på flera håll i sydvästra Israel. En kort stund därefter exploderade en raket mellan två bostadshus i staden Sderot, belägen två kilometer från gränsen till Gaza. Inga människor kom dock till skada.

Israel besvarade omedelbart elden genom att angripa två militära installationer i norra Gaza tillhörande den palestinska terroristorganisationen Hamas. Enligt palestinska källor skadades två människor lindrigt i motattacken.

Senare under eftermiddagen tog två separata terroristorganisationer på sig ansvaret för raketattacken mot Sderot, dels den marxist-leninistiska PFLP, dels en salafistisk grupp som har svurit trohet till den islamiska staten (IS, Daesh). Som vanligt håller dock Israel Hamas ansvarig för all terrorism som utgår från Gaza.

Den här sortens våldsutbrott har inträffat med ojämna mellanrum i över nio år och följer i princip alltid samma mönster: en eller flera raketer avfyras mot Israel, varefter Israel besvarar elden genom att bomba installationer tillhörande Hamas. Det är ovanligt att någon skadas i Israel, dels pga den goda tillgängligheten till skyddsrum, dels pga raketförsvarssystemet Järnkupolen som med hög träfffsäkerhet kan skjuta ner inkommande raketer, och dels pga att raketerna som avfyras har dålig träffsäkerhet och därför ofta slår ner på öppna fält, långt bort från bebodda områden. Det är nästan lika ovanligt att någon skadas i Gaza, men detta beror enbart på att Israel till skillnad från terroristorganisationerna i Gaza som avfyrar raketer faktiskt försöker undvika att döda eller skada människor: de israeliska motattackerna är alltså knappt att betrakta som vedergällning, utan snarare som formella markeringar att ingen attack mot Israel kommer att gå obesvarad. Om Israel hade velat döda palestinier hade detta kunnat göras utan ansträngning, eftersom Gaza är ett av världens mest tätbefolkade områden. En enda välplacerad israelisk flygbomb hade kunnat döda tiotals eller till och med hundratals människor där. Att detta inte sker efter varje raketattack mot Israel beror således på att Israel försöker att undvika en upptrappning av våldet, samtidigt som man alltså vill markera att inga raketattacker kommer att gå obesvarade. Så länge inga människor dör i de palestinska raketattackerna eller de israeliska motattackerna brukar därför det spända lugnet återinfinna sig nästan omedelbart.

Söndagseftermiddagens plötsliga våldsutbrott följde inledningsvis samma inarbetade rutin, men sent på kvällen återupptog Israel plötsligt attackerna mot Hamas-installationer på flera håll i Gaza. Enligt palestinska källor ska så många som 30 olika mål ha bombats, med fem skadade palestinier som följd. Flygbombningarna beskrivs som de mest intensiva sedan sommaren 2014, då de båda sidorna utkämpade ett 50 dagar långt krig. Israels försvarsstyrkor bekräftade att man hade gått till förnyad attack mot Hamas, dock utan att specificera hur många mål som hade attackerats. Hamas förklarade sig officiellt vara redo för ytterligare ett fullfjädrat krig mot Israel, men avfyrade inga raketer och lyckades även förhindra andra terroristorganisationer från att avfyra raketer, vilket talade sitt eget tydliga språk: Hamas är inte intresserad av en upptrappning.

Förvåningen över Israels ovanliga agerande är stor bland journalister och experter som följer utveckligen. Det återstår att se om det spända lugnet kommer att återinfinna sig lika snabbt som det brukar, eller om söndagens händelser markerar en början på en större sammandrabbning mellan Israel och Hamas.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 650371Läsningar totalt:
  • 127Läsningar idag:
  • 521937Besökare totalt:
  • 120Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen