Analyser

Urgamla politiska knep

"Jag vet: vi skyller på judarna!"

De tre svenska oppositionspartierna Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet skrev igår i en debattartikel i Svenska Dagbladet att Sverige bör erkänna en palestinsk stat. Artikeln består till lika delar av floskler och iögonfallande lögner. Kanske mest uppseendeväckande är artikelförfattarnas påstående att Israel ensidigt avvisar fredsförhandlingar. Låt oss helt kort nämna bara några få av de tillfällen de senaste tre åren som Israels premiärminister Binyamin Netanyahu har förklarat sig villig att förhandla villkorslöst med palestinierna.

Den 31 mars 2009, samma dag som Binyamin Netanyahu bildade den nu sittande regeringen, uppmanade han den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas att återuppta fredsförhandlingarna med Israel. Abbas ignorerade uppmaningen.

Den 4 juli 2010 sa Binyamin Netanyahu, ”Låt mig än en gång ta tillfället i akt och uppmana president Abbas att möta mig ansikte mot ansikte och inleda direkta fredsförhandlingar.” Abbas ignorerade uppmaningen.

Den 21 juli 2011 intervjuades Binyamin Netanyahu på TV-kanalen al-Arabiya och sa, ”Jag är villig att i detta ögonblick sätta mig ner med president Abbas och förhandla villkorslöst.” Abbas ignorerade inviten.

Den 26 juli 2011 laddade Binyamin Netanyahu upp en video på YouTube i vilken han önskade alla världens muslimer glad ramadan. Han tog även tillfället i akt att uppmana Mahmoud Abbas att ”sätta sig ner och förhandla med mig, villkorslöst, här och nu.” Abbas ignorerade inviten.

Den 5 september 2011, under en gemensam presskonferens med Belgiens premiärminister Yves Leterme, upprepade Binyamin Netanyahu sin uppmaning till Mahmoud Abbas att återvända till förhandlingsbordet. ”Han kan komma till Jerusalem, jag kan åka till Ramalla, eller också kan vi båda åka till Bryssel,” föreslog han. Abbas ignorerade Netanyahus inbjudan.

Den 23 september 2011, under sitt tal inför FN:s Generalkonferens, sa Netanyahu, ”President Abbas, jag sträcker ut min hand – Israels hand – i fred. Jag hoppas att du vill ta emot den handen.” Abbas tog inte emot den.

Den 18 januari 2012, i sitt tal i den portugisiska synagogan i Amsterdam, sa Binyamin Netanyahu, ”Jag har varit tydlig från dag ett att jag är beredd att möta president Abbas var som helst och när som helst för att förhandla om fred. Jag vill göra detta tydligt även idag: Jag välkomnar honom att sätta sig ner och förhandla om fred för våra två folk. President Abbas: gå inte bort från freden; fortsätt förhandlingarna.” Abbas gick bort från freden och slöt istället ännu ett försoningsavtal med den antisemitiska och öppet folkmordiska terroristorganisationen Hamas.

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu har alltså de senaste tre åren konsekvent och otvetydligt vid varje tillfälle som givits upprepat till leda att han är redo att träffa Mahmoud Abbas var som helst och när som helst för att villkorslöst förhandla om fred. När tre av Sveriges oppositionspartier får detta till att ”Israel ensidigt avvisar fredsförhandlingar” sprider de alltså medvetet rena lögner för att förgifta den svenska opinionen mot Israel. Resten av debattartikeln går i samma anda och är ett uttryck för ett urgammalt knep som politiker brukar ta till när de är desperata och vill elda upp massorna: skyll på judarna.

Paul Widen, Jerusalem

Tidsram för Irans kärnvapenprogram

James Woolsey: "Det är fråga om månader, inte år."

Irans förmodade kärnvapenprogram har de senaste månaderna av naturliga skäl kommit att dominera det offentliga samtalet Israel. Även på många andra håll i världen diskuterar politiker och opinionsbildare detta överhängande och mycket allvarliga hot mot världsfreden. Det krävs idag väldigt lite för att en rapport ska betraktas som nyhetsvärdig, vilket exempelvis kan ses i rubrikerna som skapades världen över när israelen Kobi Zvili skapade en Facebooksida som uppmanar Israels premiärminister Binyamin Netanyahu att inte attackera Iran förrän efter Madonnas konsert i Tel Aviv den 29 maj. Journalisterna söker alltså med ljus och lykta efter någonting, vad som helst, att skriva om.

Om man bortser från den smått osmakliga galghumorn i Kobi Zvilis Facebooksida säger den dock någonting om hur många resonerar i Israel: folk frågar sig inte om utan när man kommer att attackera Iran. Innan sommaren? Innan det amerikanska presidentvalet? Före eller efter ett eventuellt nyval i Israel, som många bedömare anser vara i antågande trots att Netanyahu sitter ganska säkert på premiärministerposten?

Även om amerikanska och israeliska inrikespolitiska hänsyn (dock förmodligen inte Madonnas planerade konsert) spelar en viss roll i i ekvationen är naturligtvis den centrala frågan hur lång tid det kommer att ta innan den islamiska republiken Iran har utvecklat en atombomb. Den förre CIA-chefen James Woolsey, som jag skrev om i förrgår, gav sin syn på saken under det föredrag han höll nyligen för internationella journalister i Jerusalem.

”Om man med atombomb menar någonting som exploderar och skapar ett svampmoln och lite radioaktiv strålning, likt det Nordkorea gjorde, så är detta relativt enkelt att göra och det kan göras relativt fort: det är fråga om månader, inte år,” säger han torrt. ”Om frågan är hur snart de kan tänkas framställa ett plutoniumvapen som får plats i spetsen av en Scud-missil är sannolikheten större att detta tar några år.”

James Woolsey gör alltså en viktig distinktion mellan olika sorters kärnvapen. Den enklaste sortens atombomb såg världens ljus i Hiroshima den sjätte augusti 1945. Dess design var så enkel att man ansåg det vara onödigt att testa bombmodellen i förväg: man var alltså övertygad om att den skulle fungera precis som förväntat, trots att man bara hade teoretiska modeller att utgå ifrån. Bomben som släpptes över Nagasaki tre dagar senare var dock en mycket mer avancerad plutoniumbomb, och denna bombmodell testades därför i New Mexicos öken den 16 juli 1945.

Medan Iran inom några få månader utan större svårigheter skulle kunna framställa en enkel atombomb, skulle en sådan bomb alltså inte kunna placeras i en stridsspets och avfyras mot exempelvis Israel. Bombmodellen är för stor och otymplig för detta, och skulle därför behöva placeras i ett bombplan, som sedan skulle behöva släppa den direkt över det tilltänkta målet. Risken för att Iran skulle lyckas göra detta är obefintlig, men James Woolsey påpekar att en enkel atombomb också skulle kunna placeras i en vanlig fiskebåt och sedan detoneras i en israelisk eller amerikansk hamn. (Gårdagens bombattack mot ett israeliskt diplomatfordon i New Delhi i Indien och försöket till en liknande attack i Tbilisi i Georgien fungerar som en påminnelse om just hur uppfinningsrik den islamiska republiken Iran är när det kommer till terrorism.)

”Det lär alltså dröja några år innan de lyckas placera en bomb i en missil, men om de skulle lyckas detonera en testbomb, även en väldigt enkel typ, så skulle den politiska situationen i den här delen av världen förändras väldigt mycket,” varnar James Woolsey. ”Ingen vet exakt hur Iran kommer att dra nytta av att ha ett kärnvapen. Vi vet bara att det kommer att vara extremt allvarligt för alla oss andra, precis som det visade sig vara extremt allvarligt när Hitler rustade till krig på 1930-talet, vilket i slutet av 1930-talet tog sig i uttryck i en självsäkerhet som sporrade honom att ta de steg han tog, inklusive anstiftandet av Förintelsen.”

Paul Widen, Jerusalem

”I ditt blod, lev.”

"I ditt blod, lev."

Det har inte precis varit brist på nyheter att rapportera från Israel de senaste veckorna, men eftersom min son föddes den 18 december har jag sett mig tvungen att ta lite ledigt för att hjälpa min fru. Jag hoppas snart komma igång igen med regelbundna rapporter om händelseutvecklingen i regionen, men jag tar mig friheten att redan nu dela med mig lite av den djupt personliga glädje som jag och min fru har förunnats genom födelsen av vårt första barn, Kaveh Yisrael.

Kaveh föddes alltså den 18 december, en söndag. Enligt judisk sed sker omskärelsen som bekant på den åttonde dagen, dvs samma veckodag som födelsen nästföljande vecka (födelsedagen räknas alltså som den första dagen). Kaveh omskars således söndagen den 25 december. Min kusin och gode vän borta i Sverige påpekade efteråt att Franz Kafka i en av sina dagböcker beskriver hur han bevittnade sin systersons omskärelse i Ryssland nästan exakt 100 år tidigare, den 24 december 1911:

”I eftermiddags min systersons omskärelse. En liten hjulbent man, som redan har tvåtusenåttahundra omskärelser bakom sig, utförde det hela mycket skickligt. Vad som försvårar operationen är att pojken ligger i sin farfaders knä i stället för på bordet och att operatören måste mumla böner i stället för att noga ge akt på vad han gör. Först lindar man pojken så att han inte kan röra sig och lämnar bara lemmen fri, sedan lägger man den på en genomborrad metallplatta med vars hjälp snittytan preciseras och med en nästan vanlig kniv, en slags fiskkniv, utförs så snittet. Nu ser man blod och rått kött, moulen gräver i såret med sina darrande fingrar och långa naglar och som ett handskfinger drar han över såret med hud som han hittat någonstans. Så är det hela över och barnet har knappt gråtit ens. Nu återstår bara en liten bön, under vilken moulen dricker vin, som han också för till barnets läppar med fingrar som ännu inte är rena från blod. De närvarande beder: ‘Såsom han nu är kommen till vårt förbund, så må han ock komma till kunskap om torah, till lyckligt äktenskap och till utövande av goda gärningar.'” (Anthropos förlag, 1986)

I Kafkas redogörelse får man intrycket att ceremonin delvis eller nästan i huvudsak var obegriplig för de närvarande släktingarna och vännerna. Fokus i hans beskrivning ligger på det fysiska ingreppet, medan liturgin beskrivs som ”mumlande böner”. Bara församlingens sista lyckönskan tycks ha varit begriplig för Kafka själv: det är bara den han översätter.

Det finns naturligtvis slående likheter mellan den ceremoni Kafka beskriver och den jag själv närvarade vid för lite mer än två veckor sedan, men för min del gjorde orden ett mycket starkare intryck än det lilla snittet. Eftersom Kaveh omskars i Israel inleddes ceremonin med att jag lyfte upp honom inför arken i synagogan och reciterade psalmistens ord: ”Om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst. Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje” (Psalm 137:5,6). Efter detta reciterade jag av trosbekännelsen, ”Hör Israel, HERREN vår Gud, HERREN är en” (5 Mosebok 6:4), följt av bönen, ”HERREN är kung, HERREN var kung, HERREN skall vara kung för alltid och i evig tid”. Till sist utropade jag den psaltarvers som var den första versen jag någonsin lärde mig på hebreiska: ”Ack HERRE, fräls! Ack HERRE, giv framgång!” (Psalm 118:25). Inget av detta mumlades, inte heller moulens (omskäraren) koncisa bön, som han reciterade med eftertryck medan han varsamt lade Kaveh tillrätta på gudfaderns knän: ”HERRE, jag bidar efter din frälsning. Jag väntar efter din frälsning, HERRE, och jag gör efter dina bud. Elia, du förbundets ängel, se din egen här inför ditt ansikte: stå vid min högra hand och var mig nära. Jag väntar efter din frälsning, HERRE. Jag fröjdar mig i Ditt ord likt den som funnit ett stort byte. De som älskar Din lag har stor frid och ingen stötesten finns framför dem. Lyckliga är de som Du utväljer och drar nära, som dväljas i dina gårdar.” Alla närvarade vänner svarade, ”Må vi mättas med godhet från Ditt hus, Ditt heliga tempel.” Därefter reciterade moulen välsignelsen för den som utför omskärelsen: ”Välsignad vare Du, HERRE, vår Gud, universums Konung, som har gjort oss heliga genom Sina bud och som har befallt oss beträffande omskärelsen.” Detta följdes av själva snittet och den välsignelse som jag i egenskap av pappa reciterade: ”Välsignad vare Du, HERRE, vår Gud, universums Konung, som har gjort oss heliga genom Sina bud och som har befallt oss att inbringa honom till vår fader Abrahams förbund.” Och eftersom vi befann oss i Israel reciterade jag ytterligare en välsignelse: ”Välsignad vare Du, HERRE, vår Gud, universums Konung, som har hållit oss vid liv, och bevarat oss och fört oss till denna tidpunkt.”

Välsignelsen över vinet, som i Kafkas fall lästes av moulen, reciterades istället av en rabbin, Raz Hartman, som har en liten församling inte långt från där jag bor. Sakta, med sin starka och djupa sjungande röst, läste han också den bön i vilken barnets namn först uttalades. Jag viskade namnet i rabbinens öra, varpå han uttalade det högt inför församlingen. Denna längre bön är i sig själv värd en hel utläggning, men ett bibelcitat i den ger en fingervisning om stundens allvar. Citatet är taget från det sextonde kapitlet i Hesekiels bok: ”Då gick jag förbi där du låg och fick se dig sprattla i ditt blod, och jag sade till dig: ‘Du skall få bliva vid liv, du som ligger där i ditt blod.’ Ja, jag sade till dig: ‘Du skall få bliva vid liv, du som ligger där i ditt blod.'” Församlingen stämde in i versens avslutande upprepning (”du skall få bliva vid liv, du som ligger där i ditt blod”), som på hebreiska bara består av två ord: Bedamaich chayi. ”I ditt blod, lev,” skulle en bokstavlig översättning lyda. Det kan tyckas märkligt, till och med makabert, att låta dessa ord få vara en uppmaning till ett spädbarn, men det är också signifikativt att de uttalas så tidigt i ett judiskt barns liv. Ordens ambivalens uttrycker den judiska existensens ambivalens och kan tolkas både som en sorts förbannelse och som ett slags betryggande löfte. De står skriva på ett vägg vid Förintelsemuseet Yad Vashem här i Jerusalem och har åtföljt det judiska folket i över 2600 år.

Det universellt oerhörda i att få bli förälder har för min del här i Israel en partikulär dimension som är minst lika oerhörd, nämligen att få vara en del av judisk kontinuitet. Sedan Kaveh föddes har jag återigen blivit påmind om de fundamentala faktum som nästan aldrig lyser igenom i nyhetsrapporter, analyser eller krönikor från Israel, de fundamentala faktum som utgör klangbotten i mitt och mina vänners liv, som gör varje dag meningsfull och varje motgång uthärdlig. Personer som jag på sin höjd har betraktat som bekanta har visat prov på gränslös generositet. Glädjen över min son har varit en kollektiv glädje, inte som en högtidlig princip, utan uttryckt handfast i hemlagad mat levererad dagligen till vår lilla lägenhet i över två veckor av personer som har fullt upp med jobb, studier och sina egna familjer.

Orden fattas mig när jag vill förmedla detta sammanhang, denna tillvaro av gemenskap som för mig utgör Israels själva essens och utan vilken hela det sionistiska projektet förblir helt obegripligt. I flera år har jag sökt efter ett uttryck som kan sammanfatta det och göra det rättvisa, men hittills har jag inte funnit något bättre än detta citat av Michel Houellebecq från hans bok Elementarpartiklarna: ”Mitt i sitt stora naturliga barbari hade människorna ibland (inte ofta) lyckats skapa sig små varma ställen, bestrålade av kärlek. Små slutna, reserverade rum, där intersubjektivitet och kärlek rådde.”

Paul Widen, Jerusalem

Förlegade tankemönster

Under det Kalla kriget utvecklades en militärdoktrin med det passande namnet MAD – Mutually Assured Destruction (ömsesidigt säkerställd förstörelse). Den postulerade att ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle resultera i en ömsesidigt säkerställd förstörelse av samtliga inblandade parter. I en sådan situation skulle det inte finnas några vinnare, bara förlorare, eller rättare sagt: bara döda förlorare. Under flera decennier under 1900-talet, trots massiv kärnvapenupprustning, användes därför inte kärnvapen i strid en enda gång. Kommunister och kapitalister hade detta gemensamt: de höll livet kärare än förintandet av fienden.

Historikern och mellanösternexperten Bernard Lewis var en av de första att påpeka att MAD-doktrinen bara fungerar om de inblandade aktörerna är rationella, dvs. att de föredrar livet framför döden. Den islamiska republiken Iran, vars kärnvapenambitioner ställdes bortom rimligt tvivel i IAEA:s rapport i förra veckan, är dock inte en rationell aktör. Och inte nog med att de inte uppfattar utsikten om en ömsesidigt säkerställd förstörelse som avskräckande: de uppfattar detta mardrömscenario som ett incitament.

Den teologiska grunden till denna irrationella ståndpunkt är de shi’itiska trossatser om Mahdi som genomsyrar Irans ledarskap. Mahdi var namnet på den tolfte imamen, som enligt shi’itisk islam gömdes av Gud vid fem års ålder för över 1200 år sedan och vars återkomst/uppenbarelse (tillsammans med ingen annan än Jesus) kommer att förebåda den yttersta tiden. Man tror vidare att man kan påskynda detta apokalyptiska skeende genom att orsaka det globala kaos som förväntas sammanfalla med Mahdis återkomst/uppenbarelse.

De röster som nu höjs internationellt med krav på skärpta sanktioner mot Iran för att tvinga ledarskapet att avbryta sitt kärnvapenprogram utgår från att ledarskapet kan pressas till en brytpunkt, en punkt där det skulle tjäna mer på att foga sig efter Säkerhetsrådets krav än på att envist vägra. En sådan punkt finns dock inte, eftersom den ekonomiska kalkylen är fundamentalt frånvarande i ledarskapets resonemang. Ekonomiska sanktioner inverkar inte på en teologisk ekvation.

Irans ledarskap och den civiliserade världen resonerar alltså enligt två helt skilda tankemönster. Irans ledarskap förbereder sig bokstavligt talat för tidens slut och de dödas uppståndelse, medan den civiliserade världen fortfarande inbillar sig att regimen i Teheran kan tvingas till underkastelse med hjälp av materiella påtryckningar.

Av samma anledning uppfattas det inte som avskräckande att Israel och flera NATO-länder nu av allt att döma förbereder sig för en attack mot Iran. Tvärtom har det noterats en skärpning av retoriken mot västvärlden och Israel bland regimens företrädare. En militär konfrontation, som nästan säkert skulle dra med sig Libanon, Syrien och Gaza (och kanske också Saudiarabien på västvärldens sida) och därmed potentiellt sätta hela regionen i brand, är ju precis det regimen hoppas åstadkomma.

Utmaningen som den civiliserade världen står inför är alltså inte ekonomisk eller militär till sin natur, utan moralisk och filosofisk. Hur bemöter man en ondska som inte fruktar den ömsesidigt säkerställda förstörelsen utan rentav eftersträvar den? Den frågan kan inte besvaras förrän man börjar bryta sönder det tankemönster som fortfarande präglar den civiliserade världens tafatta hantering av hotet från Iran.

Paul Widen, Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 700020Läsningar totalt:
  • 982Läsningar idag:
  • 564020Besökare totalt:
  • 893Besökare idag:
  • 5Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen