Analyser

Det Muslimska Brödraskapet

Den största och bäst organiserade oppositionsrörelsen i Egypten är det Muslimska Brödraskapet (MB). Organisationen grundades 1928 men förklarades olaglig 20 år senare, då den uppfattades som ett hot mot den egyptiska monarkin. Sedan 1950-talet har den i varierande grad tolererats av myndigheterna, men den är fortfarande olaglig.

MB spelar en avgörande roll i de pågående förhandlingarna mellan regeringen och representanter för folkmassorna som de senaste två veckorna har protesterat mot president Hosni Mubarak och den nu rådande regimen. Det är rimligt att anta att organisationen därför kommer att få en mer inflytelserik roll i Egyptens politik framöver. Således vore det på sin plats att ta sig en närmare titt på MB och vad organisationen står för.

Det ottomanska rikets kollaps efter Första världskriget innebar slutet på det muslimska kalifatet. Kalifatet hade existerat på olika håll och i olika skepnader sedan islams begynnelse på 600-talet men kan sammanfattas som ett politiskt välde bestående av alla muslimska länder styrt av sharia (muslimsk lag). MB grundades som en reaktion på förlusten av kalifatet, med syfte att återetablera det. ”Allah är vårt mål, Koranen är vår konstitution, Profeten är vår ledare, Jihad är vår väg, och död för Allahs skull är vårt hösta strävan,” hette det i organisationens manifest.

Mellan 1928 och 1948 växte organisationen explosionsartat i Egypten. Grenar etablerades också i det britiskstyrda Palestinamandatet, liksom i Transjordanien, Libanon och Syrien. Kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike behärskade då hela Mellanöstern, vilket gjorde att MB slöt sig samman med Nazityskland under Andra världskriget för att bekämpa de Allierade makterna. Ledaren för MB i det britiskstyrda Palestinamandatet, Amin al-Husseini, tillbringade krigsåren i Berlin som Adolf Hitlers personliga gäst. Mein Kampf översattes till arabiska, liksom Sions Vises protokoll, och skrifterna spreds över den muslimska världen.

Efter Andra världskriget höjdes krav på självständighet på flera håll i Mellanöstern. I Egypten spelade MB en viktig roll i störtandet av monarkin (som hade starka band till Storbritannien) under militärkuppen 1952, men organisationen hamnade snabbt i onåd hos den nya regimen. MB ville ju återetablera kalifatet och förena den muslimska världen, medan de Fria Officerarna som hade tagit makten i Egypten istället förespråkade en sekulär republik. Organisationens ledarskap fängslades därför och medlemskap i organisationen har tidvis varit förenat med livsfara sedan dess.

I Tunisien, Algeriet, Lybien, Syrien och Irak har MB förföljts, ofta brutalt, av de sekulära militärregimerna sedan 1950-talet. Med samma iver som organisationen hade bekämpat kolonialmakterna bekämpades nämligen också de sekulära regimerna, allt för att nå det slutgiltiga målet, återupprättandet av kalifatet. I Syrien utförde organisationen exempelvis terroraktioner mot ledande politiker och militärer. President Hafez Assad utsattes för ett mordförsök 1980, varpå han beordrade avrättning på hundratals fängslade organisationsmedlemmar. Våldet kulminerade i februari 1982 i staden Hama, där organisationen hade sitt starkaste fäste, då mellan 20 000 och 40 000 människor massakrerades av den syriska militären under några veckor.

Ironiskt nog är Israel är det enda landet i Mellanöstern där MB inte är olagligt och där organisationen tillåts bedriva politisk verksamhet. (Undantaget är Jordanien, där organisationens parti är i majoritet i parlamentet, men parlamentet kan upplösas när som helst av den enväldige kungen och har därför ingen egentlig makt.) Den Islamiska Rörelsen, som organisationen heter här i Israel, är splittrad i en radikal nordlig gren som bojkottar israeliska val och en mer moderat sydlig gren som deltar i valen och som är representerad i Knesset (det israeliska parlamentet) genom Förenade Arabpartiet.

Bland palestinaaraberna i de områden som kom att kallas Västbanken och Gazaremsan marginaliserades organisationen under 1950- och 1960-talen, från att tidigare ha åtnjutit ledarskapet. Det sekulära PLO utnämnde sig till alla palestinaarabers officiella företrädare 1964 och uppfattades därför av Israel som huvudmotståndaren. MB tycktes främst ägna sig åt välgörenhet och skolbyggen, vilket gjorde att Israel kom att betrakta organisationen som ett positivt alternativ till PLO:s kompromisslösa terrorism. När organisationen Hamas grundades av MB-medlemmar i slutet av 1987 dröjde det därför några månader innan Israel förstod att man nu hade att göra med en ännu mer kompromisslös fiende: PLO tedde sig i jämförelse som ganska medgörliga.

Hamas inflytande i den palestinska samhället ökade stadigt under 1990-talet. Organisationen motsatte sig våldsamt alla kompromisser med Israel och hamnade därmed i konflikt med PLO när officiella fredssamtal mellan Israel och PLO inleddes 1993. Denna konflikt nådde sin kulmen i juni 2007, när Hamas tog kontroll över Gazaremsan i en blodig kupp. Över 100 människor fick sätta livet till, framförallt ledande PLO-företrädare.

När det nu runt om i världen höjs röster för demokrati i Egypten är det också många som vill göra gällande att MB är en legitim demokratisk aktör, en nästan pacifistisk organisation som har utsatts för ett orättvist förtryckt i årtionden. I själva verket är dock organisationen kompromisslöst islamistisk, vilket dess företrädare är helt öppna med att förkunna för alla som är intresserade att lyssna. Organisationens företrädare kräver konsekvent att fredsavtalet mellan Egypten och Israel ska upphävas och att ”Palestina” (dvs. Israel) ska befrias från ”den sionistiska fienden”. ”Vi älskar döden som fienden älskar livet,” är en fras som har upprepats av dess ledare sedan 1940-talet.

Det är svårt att hitta rätt superlativ för att beskriva det Muslimska Brödraskapets fundamentala ointresse av de värderingar som Västvärlden tar för givet, såsom demokrati, religionsfrihet och jämställdhet. Organisationen är en folkmordisk, pronazistisk dödskult, rätt och slätt, och säger det helt öppet. Att många i omvärlden väljer att ignorera detta uppenbara faktum för att inte uppfattas som medlöpare till Hosni Mubaraks korrupta militärregim visar att de inte förstår att man i Mellanösterns sällan har att välja mellan ett bra och ett dåligt alternativ; oftast kan man bara välja mellan ett dåligt och ett sämre alternativ. När Ayatollah Khomeini dog 1989 kablades bilder ut över världen som visade hur Irans judar grät förtvivlat. Grät de av sorg, denna minoritet som skoningslöst hade förtrycks av honom? Nej, de grät av rädsla för att hans efterträdare skulle visa sig vara ännu värre.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 661757Läsningar totalt:
  • 188Läsningar idag:
  • 531342Besökare totalt:
  • 141Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen