Krönikor

1 2 3 12

Ett välregisserat mediajippo under uppsegling

Igår publicerade det israeliska försvarsdepartementet statistik över hur mycket gods som transporterades från Israel till Gaza genom gränsövergången Kerem Shalom under 2017. Sammanlagt 160000 lastbilslaster med byggmaterial, livsmedel, kläder, medicin och andra detaljhandelsprodukter nådde Gaza, med en topp i april månad då mer än 1000 lastbilslaster överfördes dagligen. Kerem Shalom är den enda gränsövergången till Gaza som är byggd för godstraffik och är därför livsviktig för Gazas över två miljoner invånare.

Det israeliska försvarsdepartementets pressmeddelande informerade även om att hundratals smugglingsförsök hade avslöjats vid Kerem Shalom under föregående år. Gaza styrs som bekant av terroristorganisationen Hamas, som outtröttligt försöker föra in krigsmateriel till området. Bland de beslagtagna produkterna kan bland annat nämnas lasersikten, militäruniformer, militärstövlar och dykarutrustningar. Produkterna hade ofta inhandlats på internet, bland annat på den populära nätaffären Ali Express. Flera ton material som bedömdes som farligt och som skulle kunna användas för vapentillverkning beslagtogs också.

Två saker som redan är välkända framgår tydligt i pressmeddelandet: att det finns en fungerande gränsövergång för godstraffik till Gaza som opererar sex dagar i veckan och som har möjlighet att tillgodose Gazas befolkning med allt den behöver, samt att Israels kontroll över denna gränsövergång förhindrar Hamas från att importera krigsmateriel menad att användas i dess kamp mot Israel.

Den som vill skicka humanitärt stöd till någon av den uppsjö av hjälporganisationer som är aktiva i Gaza kan alltså utan svårighet göra det. Försändelsen kommer att undersökas av säkerhetspersonalen vid Kerem Shalom och sedan placeras på det nya transportband som Israel förra året lät installera till en kostnad av flera miljoner kronor, och därefter föras in i Gaza för vidare transport till dess slutdestination.

Trots att uppemot 1000 lastbilslaster med humanitär hjälp når Gaza varje dag höll organisationen Freedom Flotilla Coalition nyligen ett möte i Göteborg för att planera årets Ship to Gaza-seglats. Den svenska grenen av organisationen har köpt in en 22 meter lång segelbåt som håller på att rustas upp i Stenungsund. Någon gång i maj beräknar man lätta ankar och segla ner längs med Europas västkust, där andra båtar kommer att ansluta sig. Hittills har Ship to Gazas planer främst uppmärksammats av berörda lokaltidningar och vänsterpressen, men av tidigare års mediebevakning att döma lär snart rikligt med strålkastarljus riktas mot förberedelserna och sedan seglatsen och sist den oundvikliga sammandrabbningen med den israeliska flottan, vars uppgift det är att förhindra införseln av kontraband till Gaza.

Om alla de pengar som svenska Ship to Gaza kommer att investera i årets seglats istället skulle användas för att köpa in mat, medicin och kläder som sedan skickades till Gaza på konventionellt sätt hade organisationens påstående att man vill ”förse invånarna med humanitärt bistånd” varit trovärdigt. Men istället investerar man i ett välregisserat mediajippo som man redan på förväg vet inte har en chans att nå Gaza. Syftet med Ship to Gaza är alltså inte att ”bryta blockaden”, utan att väcka avsky mot Israel för att landet har fräckheten att försöka förhindra att terroristorganisationen Hamas beväpnar sig ytterligare. Och samtidigt som alla kameror och mikrofoner sedan riktas mot Ship to Gazas snyftande deltagare efter att de har avvisats från Israel kommer gränsövergången Kerem Shalom att operera som vanligt, till verklig hjälp för Gazas extremt utsatta befolkning, utan att bevärdigas med ens en notis i svensk media.

Paul Widen

Jerusalem

”Stark bild”

Carl Bildts inlägg på Twitter på söndagskvällen.

”Stark bild av en palestinsk flicka arresterad av israeliska styrkor efter protester i ockuperade Hebron”, kommenterade Sveriges före detta utrikesminister Carl Bildt en bild som han delade på Twitter på söndagskvällen. På bilden ser man uppemot 20 israeliska soldater i full stridsmundering föra iväg en ögonbindelförsedd yngling. Varför ynglingen förs bort av soldater bryr sig Bildt inte om att förtälja. Inte heller skottlossningen mot en skolbuss med israeliska ungdommar samma kväll, knivöverfallet i Jerusalem några timmar tidigare, eller raketerna från Gaza som slog ner i ett dagis i Sderot samma helg bevärdigas en kommentar. Bara denna ”starka bild”.

Den ”starka bild” som Carl Bildt sprider på Twitter passar perfekt i den svartvita beskrivningen av konflikten mellan Israel och palestinierna som utgör den mest grundläggande motivationsfaktorn i palestinska våldsbrott riktade mot Israel: Israel är en orättvis, våldsam och samtidigt feg maktapparat som ger sig på svaga och försvarslösa barn. Att Bildt påstår att ynglingen på bilden är en flicka när det är helt uppenbart att det rör sig om en pojke utgör ett tafatt försök att ytterligare understryka den israeliska fegheten och den palestinska utsattheten och oskulden: 20 tungt beväpnade soldater mot en enda stackars flicka!

Denna svartvita beskrivning av konflikten är näranog allenarådande i stora delar av Mellanöstern, där demonisering av Israel är en politisk självklarhet. Den är starkt dominerande bland flyktingar från Mellanöstern som har bosatt sig i Europa, där den även anammas av stora delar av det politiska etablissemanget. En av många gemensamma nämnare för alla som tilltalas av denna grova förenkling är att de gillar att sprida ”starka bilder” på försvarslösa palestinier och utstuderat våldsamma israeler som bekräftar den grova förenklingen. Bakgrunden till dessa ”starka bilder” utelämnas lika självklart som man ignorerar själva konfliktens bakgrund och historia, eftersom man inte sysslar med kritisk analys. Man sysslar med uppvigling.

Samtidigt som Carl Bildt spred den ”starka bilden” på Twitter kämpade en israelisk säkerhetsvakt för sitt liv på ett sjukhus i Jerusalem efter att ha blivit knivhuggen i bröstet av en palestinsk terrorist, motiverad av samma uppvigling. Och i Sverige tävlande politiker om vem som hårdast kunde fördöma lördagskvällens brandbombning av synagogan i Göteborg och fredagens demonstration i Malmö där deltagare kunde höras skrika ”slakta judarna”, två händelser motiverade av exakt samma uppvigling. Människor som avfyrar raketer från Gaza mot israeliska samhällen och som hugger ner israeliska medborgare på Jerusalems gator, människor som uppmanar till slakt på judar i Malmö och som försöker bränna ner synagogor i Göteborg, dessa människor är själva övertygade om att deras handlingar är rättfärdiga, eftersom de har blivit hjärntvättade av ”starka bilder” som visar att fienden (Israel, och därmed också alla judar) är en alltigenom ond maktapparat som sadistiskt förtrycker den hjälplösa palestinska befolkningen och som därför måste bekämpas med alla medel. Raketbombning mot deras städer, knivmord på deras gator, slakt av deras trosbröder runt om i världen och mordbränder mot deras bönehus är alltså i förövarnas ögon helt rimliga och försvarliga reaktioner på denna ondska.

När Carl Bildts enda reaktion på de senaste dagarnas händelser i Israel och de palestinskkontrollerade områdena på Västbanken och i Gaza är att dela en ”stark bild” som utmålar Israel som feg och förtryckande och palestinierna som oskyldiga och hjälplösa spelar han dessa krafter i händerna. Det är med andra ord inte så hemskt förvånande att två av helgens antiisraeliska demonstrationer i Sverige urartade i våldsuppvigling mot judar och försök till mordbrand.

Paul Widen

Jerusalem

Thomas Gür och teodicéproblemet

”Tzedaka tatzil mimavet – välgörenhet räddar från döden” står det på en insamlingslåda utanför en synagoga i Jerusalem.

Samhällsdebattören Thomas Gür, känd för sina skarpa politiska analyser, förkärlek för turkiska ordspråk och nolltolerans mot svordomar, startade nyligen en diskussion om teodicéproblemet på sin Facebooksida genom att kommentera på en krönika i tidningen Dagen skriven av Frida Park. ”En allsmäktig och god Gud som bestraffar de onda begriper jag – människans fria vilja och allt det där”, skriver Gür. ”Det jag inte lyckats med är att få ett enda tillfredsställande svar på rationell nivå och med den interna logiken som förutsätter en allsmäktig och god Gud, är varför han i så fall inte stoppar att sjuåringar dör i cancer” osv osv.

Om Gud är god, hur kan det då finnas ondska? Denna fråga, som filosofen Gottfried Leibniz i början av 1700-talet började kalla för teodicéproblemet, har sysselsatt människor i tusentals år. Man kan ägna ett helt liv åt att läsa det som har skrivits i ämnet, allt från Jobs bok i Bibeln till The blessing of a broken heart  av Sherri Mandell, vars 13-årige son Kobi stenades till döds av palestinska terrorister 2002. I sin Facebookkommentar undanber sig dock Thomas Gür boktips – ”Svara inte med: ‘Läs den här boken, den fick mig att förstå’ – svara i så fall med vad det är du har förstått, som inte jag begriper” – men syftet med litteraturen (och det som gör den tilltalande för många) är inte alltid att ge den sortens enkla svar som Thomas Gür tycks efterlysa, utan snarare att helt enkelt beskriva hur enskilda människor har brottats med ”rättvisans öde och ödets rättvisa”, för att citera Jonathan Sacks, Storbritanniens före detta chefsrabbin.

Men okej, det går att besvara Thomas Gürs frågeställning på två sätt, ett kort och ett lite längre. Först det korta svaret. Den amerikanske författaren Jonathan Safran Foer (just det, en jude) berör helt kort teodicéproblemet i sin roman Everything is illuminated. ”ONDSKANS PROBLEM: VARFÖR VILLKORSLÖST ONDA SAKER DRABBAR VILLKORSLÖST GODA MÄNNISKOR – Det gör det aldrig”. Sådärja, problemet löst.

Det lite längre svaret (också judiskt, naturligtvis) är en berättelse som min egen rabbin Shlomo Riskin brukar berätta. För en massa år sedan levde det en fattig judisk familj på the Lower East Side i New York, man, hustru och deras ende son. Hustrun var sjuk, läkarna förstod inte vad det var, och hon tynade sakta bort i sin säng medan fadern och sonen hjälplöst såg på. En fredagskväll i synagogan blev fadern uppmärksam på en äldre man i slitna kläder som han aldrig sett förut. Efter kvällsbönen frågade han mannen om han hade någonstans att gå för att äta sabbatsmåltiden. Mannen skakade på huvudet. ”Då är du välkommen hem till oss”, förklarade fadern utan att tveka.

Högst motvilligt delade sonen med sig av den redan skrala mängden mat familjen hade att erbjuda. ”Har vi inte nog med elände i vår familj?” tänkte han för sig själv. ”Varför måste vi också ge det lilla vi har till andra?” Men så plötsligt kom han ihåg något som han hade hört sedan han var en liten pojke: tzedaka tatzil mimavet, välgörenhet räddar från döden. Nu förstod han! Hans far hade visat välgörenhet till trashanken i synagogan för att på så sätt rädda livet på hans mor! Efter måltiden, när deras gäst var mätt och belåten och hade tagit farväl, delade sonen ivrigt med sig av sin insikt till sin far. ”Tzedaka tatzil mimavet: mamma kommer att bli frisk!” Fadern tittade sorgset på sin son och sa, ”Kära barn, när vi säger tzedaka tatzil mimavet är det inte människor vi syftar på, utan Gud. Det är Gud vi räddar från döden genom att visa välgörenhet”.

Misstaget som Thomas Gür gör är alltså att uppfattta ”barn med cancer” som att Gud antingen inte är god, eller inte är allsmäktig. Men ”barn med cancer” har exakt samma moraliska värde som ett gasellföl som slits i stycken av lejon på National Geographic TV. Lyssna, Thomas Gür: Gud. Är. Helt. Frånvarande. I. Den. Ekvationen. Livet, döden, själva tillvaron, alltings existens är moraliskt neutral. Det moraliska värdet uppstår först när vi människor reagerar och försöker skapa moralisk ordning genom att avhjälpa detta lidande, vare sig det är med donationer till Barncancerfonden eller tjänstgöring på ett hospis. Där, i människors konkreta handlingar som strävar efter helande och rättvisa, där förverkligas Guds existens: där görs Gud levande.

Detta kan uppfattas som ett medgivande att Gud inte är allsmäktig: Gud kan inte förhindra lidande och orättvisor. Men det går också att se saken från rakt motsatt perspektiv, att föreställa sig en god och allsmäktig Gud som ställer oss människor inför lidande och orättvisor och sedan tittar på oss, nyfiket och uppfordrande, medan han tålmodigt väntar på att vi ska göra något åt saken.

Paul Widen

Jerusalem

Anna-Karin Hammar och pinkwashing

Israels dåvarande sverigeambassadör Isaac Bachman under Stockholms Pridefestival i augusti (foto: Facebook)

Under sommarens Pridefestival i Stockholm deltog en israelisk delegation, vilket uppmärksammades på Twitter av Israels dåvarande sverigeambassadör Isaac Bachman. ”En fantastisk prideparad i år med högt vajande israeliska flaggor och ett varmt välkomnande från allmänheten”, skrev han i en kommentar. Israel är som bekant det enda landet i Mellanöstern där homosexualitet är lagligt och Pridefestivalen i Tel Aviv lockar årligen till sig tiotusentals besökare.

Anna-Karin Hammar, präst i Svenska Kyrkan och en drivande kraft bakom kyrkans israelfientliga hållning, kunde naturligtvis inte låta ambassadör Bachmans fryntliga tweet få gå oemotsagd. ”Pinkwashing kallas det”, kommenterade hon på knagglig engelska. Begreppet pinkwashing myntades för att ”beskriva olika sorters marknadsföringsstrategier som syftar till att främja företag, personer eller länder genom att utmåla dem som queervänliga [därav ”pink”, dvs. färgen rosa] och därigenom få dem att uppfattas som progressiva, moderna och toleranta”, enligt Wikipedia. Hammar ville alltså få det till att ambassadör Bachman och den israeliska delegationen bara deltog i Stockholm Pride för att få Israel att framstå i god dager och avleda uppmärksamheten från det Hammar kallar ”ockupationen av Palestina”.

Till och med när Israel gör rätt gör alltså Israel fel, enligt Hammar. Det finns gott om exempel på den här sortens parodiska israelhat. Min favorit är annars när israeliska soldater anklagas för rasism för att de inte våldtar palestinska kvinnor: ”Ni IDF-soldater våldtar inte palestinier för att israeler är så rasistiska och äcklade av dem att de vägrar att röra dem”, hävdade en professor när den före detta israeliske soldaten Hen Mazzig höll ett föredrag på ett amerikanskt universitet. På den nivån ligger alltså Hammars israelhat.

Under gårdagens SVT Agenda visade emellertid Hammar själv prov på pinkwashing när hon påstod ”att kyrkan har varit före politiken […] i HBTQ-frågor. Det var inte så att samhället kom först och släpade in kyrkan efteråt”, påstod hon under en diskussion om Svenska Kyrkans politisering och vänstervridning. Enligt Hammar hade Svenska Kyrkan en utredning 1975 som bejakade samkönade par. Vilken utredning hon syftar på är oklart, liksom vilka praktiska konsekvenser den hade för Svenska Kyrkans arbete. Faktum är dock att Sverige legaliserade samkönade sexuella aktiviteter redan 1944, dvs. mer än 30 år innan den utredning som Hammar syftar till. 1995 fick två personer av samma kön rätt att ingå registrerat partnerskap i Sverige – men inte i Svenska Kyrkan. 1 maj 2009 legaliserade Sverige vigsel mellan två personer av samma kön – men först fem månader senare kunde vigslarna ske i Svenska Kyrkan. Helt uppenbart är det alltså så att det svensk lagstiftning alltid har haft en mer liberal hållning till homosexuellas rättigheter än Svenska Kyrkan. Att som Anna-Karin Hammar påstå något annat är ren och skär (!) pinkwashing.

Paul Widen

Jerusalem

1 2 3 12
Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 725919Läsningar totalt:
  • 219Läsningar idag:
  • 585114Besökare totalt:
  • 28Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen