Krönikor

1 2 3 12

Thomas Gür och teodicéproblemet

”Tzedaka tatzil mimavet – välgörenhet räddar från döden” står det på en insamlingslåda utanför en synagoga i Jerusalem.

Samhällsdebattören Thomas Gür, känd för sina skarpa politiska analyser, förkärlek för turkiska ordspråk och nolltolerans mot svordomar, startade nyligen en diskussion om teodicéproblemet på sin Facebooksida genom att kommentera på en krönika i tidningen Dagen skriven av Frida Park. ”En allsmäktig och god Gud som bestraffar de onda begriper jag – människans fria vilja och allt det där”, skriver Gür. ”Det jag inte lyckats med är att få ett enda tillfredsställande svar på rationell nivå och med den interna logiken som förutsätter en allsmäktig och god Gud, är varför han i så fall inte stoppar att sjuåringar dör i cancer” osv osv.

Om Gud är god, hur kan det då finnas ondska? Denna fråga, som filosofen Gottfried Leibniz i början av 1700-talet började kalla för teodicéproblemet, har sysselsatt människor i tusentals år. Man kan ägna ett helt liv åt att läsa det som har skrivits i ämnet, allt från Jobs bok i Bibeln till The blessing of a broken heart  av Sherri Mandell, vars 13-årige son Kobi stenades till döds av palestinska terrorister 2002. I sin Facebookkommentar undanber sig dock Thomas Gür boktips – ”Svara inte med: ‘Läs den här boken, den fick mig att förstå’ – svara i så fall med vad det är du har förstått, som inte jag begriper” – men syftet med litteraturen (och det som gör den tilltalande för många) är inte alltid att ge den sortens enkla svar som Thomas Gür tycks efterlysa, utan snarare att helt enkelt beskriva hur enskilda människor har brottats med ”rättvisans öde och ödets rättvisa”, för att citera Jonathan Sacks, Storbritanniens före detta chefsrabbin.

Men okej, det går att besvara Thomas Gürs frågeställning på två sätt, ett kort och ett lite längre. Först det korta svaret. Den amerikanske författaren Jonathan Safran Foer (just det, en jude) berör helt kort teodicéproblemet i sin roman Everything is illuminated. ”ONDSKANS PROBLEM: VARFÖR VILLKORSLÖST ONDA SAKER DRABBAR VILLKORSLÖST GODA MÄNNISKOR – Det gör det aldrig”. Sådärja, problemet löst.

Det lite längre svaret (också judiskt, naturligtvis) är en berättelse som min egen rabbin Shlomo Riskin brukar berätta. För en massa år sedan levde det en fattig judisk familj på the Lower East Side i New York, man, hustru och deras ende son. Hustrun var sjuk, läkarna förstod inte vad det var, och hon tynade sakta bort i sin säng medan fadern och sonen hjälplöst såg på. En fredagskväll i synagogan blev fadern uppmärksam på en äldre man i slitna kläder som han aldrig sett förut. Efter kvällsbönen frågade han mannen om han hade någonstans att gå för att äta sabbatsmåltiden. Mannen skakade på huvudet. ”Då är du välkommen hem till oss”, förklarade fadern utan att tveka.

Högst motvilligt delade sonen med sig av den redan skrala mängden mat familjen hade att erbjuda. ”Har vi inte nog med elände i vår familj?” tänkte han för sig själv. ”Varför måste vi också ge det lilla vi har till andra?” Men så plötsligt kom han ihåg något som han hade hört sedan han var en liten pojke: tzedaka tatzil mimavet, välgörenhet räddar från döden. Nu förstod han! Hans far hade visat välgörenhet till trashanken i synagogan för att på så sätt rädda livet på hans mor! Efter måltiden, när deras gäst var mätt och belåten och hade tagit farväl, delade sonen ivrigt med sig av sin insikt till sin far. ”Tzedaka tatzil mimavet: mamma kommer att bli frisk!” Fadern tittade sorgset på sin son och sa, ”Kära barn, när vi säger tzedaka tatzil mimavet är det inte människor vi syftar på, utan Gud. Det är Gud vi räddar från döden genom att visa välgörenhet”.

Misstaget som Thomas Gür gör är alltså att uppfattta ”barn med cancer” som att Gud antingen inte är god, eller inte är allsmäktig. Men ”barn med cancer” har exakt samma moraliska värde som ett gasellföl som slits i stycken av lejon på National Geographic TV. Lyssna, Thomas Gür: Gud. Är. Helt. Frånvarande. I. Den. Ekvationen. Livet, döden, själva tillvaron, alltings existens är moraliskt neutral. Det moraliska värdet uppstår först när vi människor reagerar och försöker skapa moralisk ordning genom att avhjälpa detta lidande, vare sig det är med donationer till Barncancerfonden eller tjänstgöring på ett hospis. Där, i människors konkreta handlingar som strävar efter helande och rättvisa, där förverkligas Guds existens: där görs Gud levande.

Detta kan uppfattas som ett medgivande att Gud inte är allsmäktig: Gud kan inte förhindra lidande och orättvisor. Men det går också att se saken från rakt motsatt perspektiv, att föreställa sig en god och allsmäktig Gud som ställer oss människor inför lidande och orättvisor och sedan tittar på oss, nyfiket och uppfordrande, medan han tålmodigt väntar på att vi ska göra något åt saken.

Paul Widen

Jerusalem

Anna-Karin Hammar och pinkwashing

Israels dåvarande sverigeambassadör Isaac Bachman under Stockholms Pridefestival i augusti (foto: Facebook)

Under sommarens Pridefestival i Stockholm deltog en israelisk delegation, vilket uppmärksammades på Twitter av Israels dåvarande sverigeambassadör Isaac Bachman. ”En fantastisk prideparad i år med högt vajande israeliska flaggor och ett varmt välkomnande från allmänheten”, skrev han i en kommentar. Israel är som bekant det enda landet i Mellanöstern där homosexualitet är lagligt och Pridefestivalen i Tel Aviv lockar årligen till sig tiotusentals besökare.

Anna-Karin Hammar, präst i Svenska Kyrkan och en drivande kraft bakom kyrkans israelfientliga hållning, kunde naturligtvis inte låta ambassadör Bachmans fryntliga tweet få gå oemotsagd. ”Pinkwashing kallas det”, kommenterade hon på knagglig engelska. Begreppet pinkwashing myntades för att ”beskriva olika sorters marknadsföringsstrategier som syftar till att främja företag, personer eller länder genom att utmåla dem som queervänliga [därav ”pink”, dvs. färgen rosa] och därigenom få dem att uppfattas som progressiva, moderna och toleranta”, enligt Wikipedia. Hammar ville alltså få det till att ambassadör Bachman och den israeliska delegationen bara deltog i Stockholm Pride för att få Israel att framstå i god dager och avleda uppmärksamheten från det Hammar kallar ”ockupationen av Palestina”.

Till och med när Israel gör rätt gör alltså Israel fel, enligt Hammar. Det finns gott om exempel på den här sortens parodiska israelhat. Min favorit är annars när israeliska soldater anklagas för rasism för att de inte våldtar palestinska kvinnor: ”Ni IDF-soldater våldtar inte palestinier för att israeler är så rasistiska och äcklade av dem att de vägrar att röra dem”, hävdade en professor när den före detta israeliske soldaten Hen Mazzig höll ett föredrag på ett amerikanskt universitet. På den nivån ligger alltså Hammars israelhat.

Under gårdagens SVT Agenda visade emellertid Hammar själv prov på pinkwashing när hon påstod ”att kyrkan har varit före politiken […] i HBTQ-frågor. Det var inte så att samhället kom först och släpade in kyrkan efteråt”, påstod hon under en diskussion om Svenska Kyrkans politisering och vänstervridning. Enligt Hammar hade Svenska Kyrkan en utredning 1975 som bejakade samkönade par. Vilken utredning hon syftar på är oklart, liksom vilka praktiska konsekvenser den hade för Svenska Kyrkans arbete. Faktum är dock att Sverige legaliserade samkönade sexuella aktiviteter redan 1944, dvs. mer än 30 år innan den utredning som Hammar syftar till. 1995 fick två personer av samma kön rätt att ingå registrerat partnerskap i Sverige – men inte i Svenska Kyrkan. 1 maj 2009 legaliserade Sverige vigsel mellan två personer av samma kön – men först fem månader senare kunde vigslarna ske i Svenska Kyrkan. Helt uppenbart är det alltså så att det svensk lagstiftning alltid har haft en mer liberal hållning till homosexuellas rättigheter än Svenska Kyrkan. Att som Anna-Karin Hammar påstå något annat är ren och skär (!) pinkwashing.

Paul Widen

Jerusalem

Tusentals hemligstämplade dokument från Sexdagarskriget offentliggjorda

Israeliska trupper på Olivbegret strax innan Gamla Stan erövrades.

Israels statsarkiv offentliggjorde på torsdagen en stor mängd dokument från Sexdagarskriget som har varit sekretessbelagda i 50 år. Dokumenten, som även inkluderar bilder samt ljud- och filmklipp, ger en unik och aldrig tidigare skådad inblick i upptakten till det ödesdigra kriget och hur det sedan utspelade sig. Den israeliska regeringens överläggningar är speciellt intressanta i sammanhanget och omfattar över 900 sidor av transkriberade diskussioner. Det mesta av materialet är på hebreiska, men för den som ännu inte behärskar detta uråldriga språk har statsarkivisten Yaakov Lozowick varit vänlig nog att ge en omfattande sammanställning på engelska.

Det är idag näst intill omöjligt att föreställa sig stämningen i Israel under veckorna innan Sexdagarskriget. Egypten och Syrien mobiliserade över 150000 soldater och Egyptens ledare Gamal Abdel Nasser utlovade ett utrotningskrig. Israels generalstabschef Yitzhak Rabin fick ett nervsammanbrott. Levi Eshkol, den 71-årige premiärministern, stammade under ett direktsänt radiotal till nationen och skapade näranog panik bland befolkningen. Tusentals gravar grävdes i Yarkon-parken i Tel Aviv i förberedelse för den masslakt som befarades. Omvärlden tittade på i skräckblandad fascination – och lyfte inte ett finger.

Israels förkrossande seger var något som ingen kunde föreställa sig, allra minst Israels egen regering. Trots att man redan 1957 hade deklarerat att en egyptisk blockad av Tiran-sundet för israelisk sjöfart skulle betraktas som en krigshandling valde man att vänta när Egypten den 22 maj 1967 stängde sundet för israeliska fartyg, då man hoppades att USA skulle kunna häva blockaden på diplomatisk väg. Trots att en enad generalstab formligen bönade regeringen om klarteckan att gå till föregripande attack den 2 juni valde man att vänta ytterligare tre dagar. Man fruktade att världssamfundet inte skulle acceptera att Israel agerade innan landet var utsatt för ett fullt väpnat angrepp på tre fronter samtidigt.

Två viktiga saker framgår väldigt tydligt när man studerar dessa 50-åriga men fortfarande högexplosiva dokument:

1. Sexdagarskriget är ett otroligt besvärligt historiskt faktum för Israels belackare, som gärna hade sett Israel förintas men samtidigt vill få oss att tro att någon förintelse av Israel aldrig var aktuell. De vägrar att acceptera att Israel agerade i självförsvar och hänvisar därför till obskyra konspirationsteorier om att kriget i själva verket var noggrannt framprovocerat av Israel i syfte att roffa åt sig Sinai, Västbanken och Golanhöjderna. Den israeliska regeringens utdragna överläggningar ger dock en rakt motsatt bild: man försökte undvika krig in i det sista och blev nästan förfärad över sin egen krigslycka.

2. Trots att det har gått 50 år sedan Sexdagarskriget finns det vissa citat i dokumenten som hade kunnat vara tagna från dagens nyhetsrapportering:

 

”Ju längre vi inte besvarar [elden], desto mer oförskämd blir [fienden]. Så förstår han vår avsaknad av reaktion. [—] Ju mer missriktad återhållsamhet vi visar, desto hårdare kommer vi tvingas vara senare” (Yigal Allon, 9 januari 1967).

”Jag förvånas över dem som tror att stormakterna någonsin, någonsin kommer att säga till oss att tiden har kommit och att vi kan gå till angrepp mot våra fiender. Det kommer de aldrig att göra” (Haim Gvati, 4 juni 1967).

Paul Widen

Jerusalem

Guds välbehövliga frånvaro

Esters bok är som bekant den enda boken i den hebreiska Bibeln i vilken Gud inte nämns en enda gång. Detta och flera andra märkliga faktum (exempelvis den nästan totala avsaknaden av judisk fromhet hos de två judiska huvudrollsinnehavarna) gör den unik bland Bibelns böcker och väcker naturligtvis frågan varför den ändå inkluderades bland de kanoniska skrifterna. Frågan går dock ofta förlorad när Esters bok läses varje år under den judiska högtiden Purim, som infaller i början av nästa vecka: mer uppmärksamhet ägnas åt den relativt nya traditionen att klä ut sig i maskeraddräkt, liksom åt den betydligt äldre traditionen att dricka vin tills man inte längre känner skillnad på den förbannade Haman och den välsignade Mordokai. Många uppfattar därför Esters bok som en simpel saga ur vilken inga djupare lärdomar kan dras.

I boken God and Politics in Esther visar emellertid den israeliske politiske filosofen Yoram Hazony att Esters bok kan tolkas som en inlaga i en tusenårig debatt om hur judar bör förhålla sig till politisk makt. Den har flera paralleller till berättelsen om Josef i Egypten, som inleder sin politiska karriär som en total outsider men som snabbt och skickligt avancerar i graderna tills han innehar den mäktigaste och mest inflytelserika rollen i den egyptiska byråkratin. Ester börjar också sin politiska karriär från den absoluta botten, som en föräldralös judisk flicka som blir tvångsrekryterad som sexslav åt kung Ahasveros, men precis som Josef avancerar hon i graderna tills hon utses till drottning. När de står vid höjdpunkten av sitt politiska inflytande är både Josef och Ester till synes helt assimilerade: de har ickejudiska namn, de är gifta med ickejudar och inget tyder på att de följer några judiska seder.

Så småningom ställs emellertid både Josef och Ester inför situationer där de måste använda sitt politiska inflytande för att hjälpa sitt folk, och här går berättelserna isär. När hungersnöden i Egypten är slut och Jakob har dött finns det ingen anledning för Josef och hans bröder att vara kvar i Egypten. När Josef då ber Farao om tillåtelse att begrava sin far i familjegraven i Hebron är det första gången som han ber om något som inte gynnar Farao. Farao verkar ana oråd, för emedan han låter Josef och hans bröder lämna landet för att begrava sin far håller han deras kvinnor och barn som gisslan i Egypten. Utåt sett har Josef samma höga position som förut, men när det kommer till kritan vågar han inte använda sitt politiska inflytande för att extrahera sin familj från Egypten.

Ironiskt nog tycks det vara Josefs övertygelse att det var Guds vilja att han hamnade i en position av politiskt inflytande som lamslår honom: om han använder sitt inflytande kanske han förlorar det, och eftersom det är Guds vilja att har hamnat i sin inflytelserika position vore det fel att riskera den. Därmed blir det politiska inflytandet ett mål i sig för Josef, vilket resulterar i att han och hans bröder stannar kvar i Egyten, där deras efterlevande sedan förslavas.

Esters bok, i vilken ju Gud aldrig direkt omnämns, är skarp kritisk till uppfattningen att en enskild människa kan vara fundamentalt oundgänglig för det judiska folkets överlevnad. När Hamans antisemitiska folkmordsdekret är ett faktum befinner sig drottning Ester i en unik position av politiskt inflytande, men när Mordokai uppmanar henne att använda detta inflytande genom att gå till kungen och vädja för sitt folk reagerar hon först som Josef gjorde 1000 år tidigare: det är för riskabelt, kungen kommer att bli arg och jag (och judarna) kommer att förlora allt det politiska kapital som vi så mödosamt har byggt upp. Mordokais svar på detta tar ner henne på jorden igen: ”Tänk icke att du ensam bland alla judar skall slippa undan, därför att du är i konungens hus. Nej, om du tiger stilla vid detta tillfälle, så skall nog hjälp och räddning beredas judarna från något annat håll, men du och din faders hus, I skolen förgöras. Vem vet om du icke just för en sådan tid som denna har kommit till konungslig värdighet?

Det är först när Guds eventuella plan eller vilja upphör att vara den avgörande faktorn i ekvationen som Ester vågar använda sitt politiska inflytande (och därmed riskera både det och sitt liv) för att försöka rädda sitt folk. Ett starkare vederläggande av Josefs agerande i Egypten går inte att hitta.

Paul Widen

Jerusalem

 

1 2 3 12
Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 661756Läsningar totalt:
  • 187Läsningar idag:
  • 531341Besökare totalt:
  • 140Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen