Krönikor

När Dick Haas sjöng på sin egen begravning

Dick Haas hade en svaghet för hembakade kanelbullar (foto: Monica Öholm)

Dick Haas hade en svaghet för hembakade kanelbullar (foto: Monica Öholm)

Idag är det tre år sedan Dick Haas avled. Här i Israel uppmärksammade hans familj och vänner dödsdagen redan i söndags, den sjunde dagen i månaden Av enligt den hebreiska kalendern. Som bekant är den här nyhetsbloggen en spin-off på Dicks populära nyhetsbrev som många av er prenumererade på. Jag vill därför passa på att uppmärksamma detta datum och dela med mig några av mina minnen av honom.

Jag tog kontakt med Dick i Jerusalem sommaren 2008, i förhoppning att få lite goda råd från en äldre och mer erfaren journalistkollega, eftersom jag hade förstått att han under 70-talet och början av 80-talet hade varit Dagens Nyheters korrespondent i Israel. Han hade få konkreta råd att ge, men vi blev ganska snabbt goda vänner och träffades tidvis flera gånger i veckan.

Som bekant var Dick mycket envis och hade ett ganska häftigt humör. Ibland när vi satt på hans balkong och drack kaffe brukade han berätta om kontakten han hade med sina prenumeranter.

– Hon skrev något i stil med, ”Det är så bra att läsa dina nyhetsbrev, de balanserar det perspektiv vi ofta får i svensk media.” Jag blev helt vansinnig! Vadå ‘balanserar’? Jag har rätt, och det hon läser i svenska tidningar är fel!

När Dicks nyhetsrapportering var som mest populär, exempelvis under minikriget mellan Israel och Hamas december 2008 och januari 2009, var det dagligen flera hundra människor som surfade in på hans hemsida. Utöver detta hade han över 1000 prenumeranter som i teorin betalade för sig, men om så inte skedde brukade han skicka ut vänliga påminnelser om att han faktiskt försörjde sig på sin nyhetsrapportering.

– Allt finns tillgängligt gratis på nätet, men om ni väljer att få breven hemskickade förväntar jag mig att ni betalar, förmanade han. Ibland fick han då tafatta svar från en och annan stackars prenumerant som tyckte att det var för dyrt eller som inte alls hade fattat att de förväntades betala, och då kunde Dick vara helt skoningslös och medelst svordommar och förbannelser förklara var skåpet ska stå. Prenumerantens epostadress raderades sedan utan ceremonier från utskickslistan.

Trots att Dick inte var rädd för att ryta till betraktade han flera av sina prenumeranter som personliga vänner. Han bemötte alltid människor med ett stort mått av nyfikenhet, vilket gjorde att hans vänskapskrets bestod av en mycket brokig skara, personer i alla åldrar och från olika sorters bakgrund. Jag tror inte att jag någonsin har träffat en person som hyste ett så genuint intresse av att helt enkelt lära känna människor som Dick gjorde, att höra vad de hade att säga och att utmana deras åsikter.

Ett av mina starkaste minnen av Dick var när han berättade om hur han som 17-åring lyckades spåra upp sin biologiska pappa. Pappan hade aldrig själv försökt ta kontakt med Dick, men istället för att hysa bitterhet över detta var Dick helt förundrad över att det kunde finnas en människa som var hans far och som bara hade suttit och väntat på honom i 17 år.

– Och då slog det mig: tänk om det då också finns en Gud som bara väntar på att jag ska söka efter honom?

Så inleddes Dicks religiösa resa, som så småningom ledde honom till att flytta till Israel med sin fru och deras två döttrar. Precis som Dicks övriga relationer var hans relation till Gud präglad av en kompromisslös ärlighet, med höga känslotoppar och djupa dalar av vrede och mörker. Jag minns en gång när jag besökte honom några veckor innan han dog. Cancern hade gjort att han drastiskt hade gått ner i vikt, vilket i sin tur gjorde honom mycket svag. Ändå hade han ork att ondgöra sig över Israels president Shimon Peres, som han inte hade något till övers för och som han som bekant vägrade att nämna vid namn i sina nyhetsbrev.

– Om jag dör innan Shimon Peres kommer jag aldrig att förlåta Gud, sa han och liksom häpnade över sin egen vanvördighet under ett kort ögonblick innan han vek sig dubbel av skratt.

Jag tror ändå att Dick fick frid med sin Skapare till sist, och detta baserar jag inte på någon sorts krampaktig optimism, utan på konkreta bevis. Dick dog mitt på dagen den 18 juli, och som seden är i Jerusalem begravdes han samma dag, dock först sent på kvällen. Begravningsplatsen var beckmörk och stämningen bland familj och vänner naturligtvis outsägligt sorgsen. Precis när hans stoft, invirat i en enkel judisk bönesjal, hade sänkts ner i graven och jord hade börjat skyfflas över den ljöd någons mobiltelefon på maximal volym, och ringsignalen var James Browns sång ”I feel good”:

– Aow! I feel good! vrålade alltså James Brown över den nattsvarta begravningsplatsen. Först blev jag förstås rosenrasande. Vad var det för komplett idiot som hade glömt att stänga av mobilen under en begravning?! Men nästan genast insåg jag att det i själva verket var Dick som skrek att han mådde bra. Medan vi stod och snyftade nere på marken svävade han omkring några meter över våra huvuden och tjoade av glädje: I feel good!

Paul Widen

Efrat

Preexisterande hårdvara

magendavid”Och just som han hade slutat att tala allt detta, rämnade marken under dem, och jorden öppnade sin mun och uppslukade dem och deras hus och allt Koras folk och alla deras ägodelar.” Dessa verser från 4 Mosebok 16 ingick i gårdagens judiska textläsning. Stycket beskriver ett uppror mot Mose under ledning av en viss Kora, som alltså slutar med att marken under Koras fötter rämnar och han far ner i dödsriket alldeles levande.

När jag satt i synagogan igår och Torah-läsningen nådde dessa verser grymtade en man som satt strax intill mig. ”Vad är det här för mirakel?” viskade han irriterat till mannen som satt bredvid honom, som viskade tillbaka någonting om att Koras uppror utgjorde en mycket allvarlig politisk utmaning mot Mose ledarskap, vilket både förtjänade och nödgade ett kraftfullt gudomligt gensvar. Den irriterade mannen verkade inte särskilt övertygad.

Läsningen fortsatte, och tro det eller ej, stycket innehöll ännu fler mirakel: ”När nu Mose dagen därefter gick in i vittnesbördets tält, se, då grönskade Arons stav” (4 Mosebok 17:8). Än en gång grymtade mannen strax intill mig och började diskutera livligt med mannen bredvid. Han gillade inte alls förekomsten av övernaturliga fenomen i den politiska maktkampen mellan Mose och de motsträviga israeliterna.

Det kan kanske tyckas märkligt att en person som väljer att gå till synagogan för att lyssna på Torah-läsningen kan bli irriterad över just förekomsten av övernaturliga fenomen i bibeltexten, men faktum är att den irriterade mannen faktiskt är i gott judiskt sällskap. I Talmud kan man exempelvis läsa följande märkliga stycke: ”Tio saker skapades om aftonen innan sabbaten, vid skymningen. Dessa var: 1. jordens mun, 2. brunnens mun, 3. åsnans mun, 4. regnbågen, 5. mannan, 6. staven, 7. shamir, 8. texten, 9. inskriften och 10. tavlorna. Vissa säger: även demonerna, Mose begravningsplats och vår fader Abrahams vädur. Och vissa säger: även tänger gjorda av tänger.” (Pirke Avot 5:8)

På Talmuds typiskt konkreta och extremt kortfattade stil sammanfattar detta stycke alla Bibelns övernaturliga fenomen och hävdar att förutsättningarna för dem skapades precis innan solen gick ner på den sjätte dagen i skapelseveckan. Chefen injicerade alltså skapelsen med lite extra hårdvara precis innan han stängde butiken innan sabbaten. Bibelns mirakel är således preexisterande delar av den naturliga tillvaron och i den här listan på preexisterande fenomen ser vi just de två saker som irriterade mannen i synagogan: 1. jordens mun [som uppslukade Kora och kompani] och 6. staven [som mirakulöst grönskade]. (Bonuspoäng till alla er som kan identifiera resten av fenomenen på listan.)

Talmud-styckets förklaring på övernaturliga fenomen i Bibeln kan lätt uppfattas som provocerande och rent löjeväckande, men den döljer en fundamental grundbult i det judiska förhållningssättet till den fysiska tillvaron, nämligen att Gud inte lägger sig i. Guds omsorg är nämligen större än så, vilket kanske uttrycktes bäst av den persiska poeten Omar Khayyam för ungefär 900 år sedan:

Var lugn. Han skrev ditt ödes lag – igår.

Han mätt ditt hjärtas ångestslag – igår.

Var glad! Din bön blir aldrig hörd!

Han sörjde för ditt imorgon och ditt idag – igår.

Paul Widen

Efrat

Globalt forum för bekämpning av antisemitism

En drusisk delegat registrerar sig på konferensen (foto: GPO)

En drusisk delegat registrerar sig på konferensen (foto: GPO)

I veckan som gick träffades representanter från olika organisationer och forskningsinstitut samt inbjudna delegater från en mängd olika länder på en konferens i Jerusalem för att diskutera hur antisemitism yttrar sig idag i media, på internet och i utbildningssammanhang. Detta var den fjärde internationella konferensen för bekämpning av antisemitism som anordnats av Israels utrikesministerium i samarbete med ministeriet för Jerusalem- och Diasporaangelägenheter.

Som en händelse sammanföll invigningen av konferensen med att jag fick en bok på posten som jag nyligen beställde. ”The Sons of Pigs and Apes” – Muslim Antisemitism and the Conspiracy of Silence av Neil J. Kressel, en bok som bör läsas av alla som vill bekämpa antisemitism. Just antisemitismen bland muslimer och i den muslimska världen är ett problem som tacklades av en speciell arbetsgrupp på konferensen i Jerusalem. I Sverige har man som bekant nyligen också varit och nosat kring ämnet, sedan Socialdemokraterna valde in Omar Mustafa i sin partistyrelse, en person som enligt Svenska kommittén mot antisemitism både har ”legitimerat och prisat antisemitiska demagoger”. Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven menade dock att Mustafa hade sagt ”att han står upp mot all antisemitism” och att det därför var helt okej att han nu satt i partistyrelsen. Det som till slut fick Mustafa att avgå var att HTB-socialdemokrater sällade sig till kritikerkören, vilket gjorde att den svenska diskussionen om muslimskt motiverad antisemitism ganska snabbt kom av sig.

Överhuvudtaget tycks diskussioner om antisemitism i Sverige alltsomoftast komma av sig, vilket gör att man aldrig kommer till botten av problemet med de antisemitiska föreställningar och attityder som florerar under ytan i det svenska samhället. Man kan ofta skönja samma mönster i detta upprepande drama: en framträdande person säger/skriver något tydligt judefientligt. Någon kontrar att uttalandet är antisemitiskt. Den framträdande personen gör total avbön, en hel pudel: han/hon har uttryckt sig klumpigt, alternativt helt missförståtts. Vid det här punkten brukar någon, ibland en vän till den framträdande personen men lika ofta en debattmotståndare, säga, ”Jag tror inte att han/hon är en antisemit, men uttalandet var antisemitiskt.” Sverige drar en kollektiv lättnadssuck och tycker därmed att diskussionen är avslutad.

I Sverge finns det alltså ingen som är antisemit. Ibland råkar bara en och annan medborgare (till exempel Ilmar Reepalu, Veronica Palm, Gina Dirawi eller Omar Mustafa) uttrycka antisemitiska åsikter, men därmed kvalificerar de sig inte som antisemiter. I den svenska debatten inbillar man sig nämligen att bara fradgande tyskar i bruna skjortor är antisemiter, människor som utan omsvep inte bara skulle erkänna att de hatar judar, utan som till och med skryter om att de hatar judar. De som själva säger att de inte är antisemiter kan ju per definition inte vara antisemiter, precis som de som säger att de inte är socialdemokrater inte heller bör betraktas som socialdemokrater. Det fattar väl vem som helst!

Denna extremt naiva uppfattning tycks nästan vara allenarådande i Sverige, även bland många människor som tydligt har markerat sitt motstånd mot antisemitiska uppfattningar. Man förstår alltså inte att antisemiter i princip aldrig uppfattar sig själva som motiverade av hat mot judar, utan som förkämpar för goda och nobla värden. Antisemiter hatar nämligen alltid judar av en god anledning, vare sig denna är teologisk (”judarna dödade Jesus”/”Allahs förbannelse vilar över judarna”), biologisk (”judarna besudlar den ariska rasen”) eller politisk (”judarna stjäl palestiniernas land”). De ljuger således inte medvetet när de nekar till anklagelsen att de är antisemiter, eftersom de helt enkelt saknar sjukdomsinsikt. De tror sig rentav vara goda.

Paul Widen

Efrat

Förbluffande paralleller

Stenkastande palestinier på Västbanken (foto: IDF)

Stenkastande palestinier på Västbanken (foto: IDF)

Folkets hus här på bosättningen Efrat var igårkväll packad med folk som kommit för att höra representanter för armén och polisen ge en lägesrapport om den senaste tidens stenkastning mot bilister i området. Det är framförallt vid bosättningens norra utfart som problemen har varit störst, med en skarp ökning av våldsamma incidenter sedan årsskiftet. Missnöjet bland de församlade medborgarna var stort: man klagade på att det sällan eller aldrig sker någon uppföljning från arméns eller polisens sida när man rapporterar stenkastning, samt att inga konkreta åtgärder, bortsett från sporadisk patrullering, har vidtagits för att förhindra stenkastningen. En person hävdade att våldsamheterna ibland är organiserade av israeliska och internationella anarkister och frågade argt varför myndigheterna inte ingriper när dessa aktiviteter sker helt öppet. Många undrade också varför föräldrarna till stenkastarna inte själva ingriper.

Arméns representant, områdets högst rankade officer, försökte sätta situationen i sitt rätta sammanhang. Samtliga terroristorganisationer, Hamas, Islamiska Jihad, Tanzim, DFLP och PFLP håller sig på mattan, påpekade han. Stenkastningen utförs nästan uteslutande av tonåringar. Den är inte mindre farlig för det, men personerna som ligger bakom den är inte organiserade eller ens politiskt medvetna. Som ett exempel på detta berättade han om arresteringen av en 14-årig palestinier som hade kastat en brandbomb: pojken tiggade och bad om att inte bli häktad eftersom han hade ett viktigt prov i skolan dagen därpå. Vidare berättade arméns representant att han ibland har tvingats gå in och skydda palestinska barn när deras föräldrar kommit för att hämta upp barnen från fängsligt förvar: föräldrarna är allt annat än glada när barnen ägnar sig åt stenkastning istället för att gå till skolan och misslandlar dem därför skoningslöst. Trots att stenkastning mot bilar är livsfarligt förklarade han att armén måste vara mycket försiktig när den bemöter fenomenet, eftersom stenkastarna ibland bara är 12 år gamla eller till och med yngre än så. Hårdare tag skulle kunna leda till dödsfall, och det måste undvikas till varje pris.

Vid Efrats norra utfart har situationen förvärrats sedan den börjat få medial uppmärksamhet. När israelisk TV skickar ut team för att filma i området kommer brinnande däck och stenregn som på beställning. Detta mönster rapporterades även under den andra intifadans våldsammaste period, då västerländska pressfotografter satt på lyxhotellet American Colony i Jerusalem och sippade kall öl i sommarvärmen, innan de tog bilen ut på Västbanken för att leta efter bråk som de kunde plåta. Så fort de dök upp på en given plats började våldsamheterna: palestinska ungdomar var måna om att vara fotograferna till lags och tillmötesgick artigt sina gäster med det våld som förväntades av dem.

Mötet i Folkets hus i Efrat var otillfredsställande på många sätt: många medborgare uttryckte rädsla, vrede och hjälplöshet inför våldet och trots att representanterna för armén och polisen menade att de har läget under kontroll och att situationen faktiskt har förbättrats lyckades de inte nämnvärt mildra dessa känslor. Själv slogs jag av parallellerna mellan situationen här och den som för tillfället råder i flera svenska förorter. Samma saker diskuterades här som i Sverige: våldsverkarnas unga ålder och avsaknad av politiskt medvetande, föräldrarnas ansvar och myndigheternas bristande respons. Om man till detta även lägger diskussionen om medias oavsiktliga medverkan i våldsutveckligen verkar det som att vissa svenska förorter och vissa israeliska bosättningar på Västbanken för tillfället tampas med exakt samma problem. Jag vädrar samverkan och kommunalt erfarenhetsutbyte.

Paul Widen, Efrat

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 673630Läsningar totalt:
  • 14Läsningar idag:
  • 541476Besökare totalt:
  • 14Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen