Krönikor

”Sekulär muslim”? Ain’t no such animal.

"Am I the only one that cares about the rules?!"

”Am I the only one that cares about the rules?!”

När Sadiq Khan nyligen vann borgmästarvalet i London var det många sekulära västerlänningar som uttryckte sig optimistisiskt. ”En muslim som borgmästare i London är ett steg i rätt riktning, men så är Khan inte bra jurist utan också till 100 procent sekulär”, skrev exempelvis den pensionerade svenske juristen Krister Thelin på Twitter. Min omedelbara reaktion på detta var att påpeka att en person som är 100% sekulär rimligtvis inte längre bör betraktas som en muslim. Detta triggade i sin tur en kort Twittertråd med den outtröttligt eminenta Malin Lundgren (@konsensuseliten), som invände att, ”Hmm, ser mig som kristen trots att jag är 100% icke troende. Har judiska vänner som känner likadant”. Då mina invändningar på detta resonemang inte riktigt kunde sammanfattas i 140 tecken ulovade jag en utveckling av mina egna argument i ett annat forum. Här följer alltså resultatet av mina funderingar.

Denna text är skriven med all tillbörlig respekt, även om jag inser att mitt resonemang ifrågasätter och kritiserar andra människors uppfattningar om sin egen identitet, vilket naturligtvis är känsligt. Personer som blir harmsna av detta resonemang bör dock inse att jag och många, många, många med mig blir minst lika harmsna när dessa personer approprierar begrepp utan hänsyn till vad dessa begrepp de facto betyder. Och inte går vi omkring och är surar för det: när någon har fel på internet släpper vi det helt enkelt och går och lägger oss. Nåja, inte alltid, men oftast.

Kristendom och islam är trosuppfattningar. Att kalla någon för ”sekulär kristen” eller ”sekulär muslim” är således en direkt självmotsägelse. Om man inte tror på och efterlever dessa religioners respektive trossatser upphör det att vara meningsfullt att identifiera sig med dem. Ändå finns med bevisligen en massa människor som kallar sig för sekulära kristna eller sekulära muslimer. Hur bör man förstå detta? Enkelt: personliga trosuppfattningar är i praktiken helt irrelevanta i västvärlden idag. Vi gör oss löjliga över att studenter på Södertörns högskola inte kan svara på om de egentligen är katter, men faktum är att detta bara är den yttersta och mest absurda konsekvensen av man idag kan kalla sig för vad man vill. Hur en människa identifierar sig själv medför inga som helst praktiska konsekvenser.

Detta upphör i samma ögonblick som de självmotsägande identitetskonstruktionerna konfronteras med verkligheten och därmed tvingas omsättas i någonting konkret. Om man idag exempelvis skulle transportera en ”sekulär kristen” till de delar av Syrien och Irak som kontrolleras av IS skulle personen i fråga med största sannolikhet inte gå i döden för att försvara sin ”sekulära kristna” identitet: han/hon [sic] skulle istället antingen söka sig tillbaka till kristendomen och försvara den, eller konvertera till islam. Eller som C.S. Lewis skulle ha sagt: ”Om kristendomen inte är sann är den helt irrelevat. Om den är sann är den oändligt relevant. Det enda den inte är är måttligt relevant”.

En muslimsk teolog skulle kunna säga exakt samma sak om islam som C.S. Lewis sa om kristendomen, då båda dessa religioner gör absoluta sanningsanspråk. I den mån det finns ett mittemellan beror det på att den historiska utvecklingen har tillåtit framväxten av ett postreligiöst samhälle i Västvärlden där oxymoroner som ”sekulär kristen” och ”sekulär muslim” kan existera, religioner utan trosuppfattningar i ett samhälle utan tro. Det man egentligen menar med dessa nonsensbegrepp är alltså ”postreligiös person uppvuxen i en familj som var kristen/muslimsk eller kallade sig kristen/muslimsk av nostalgiska eller traditionella skäl, men som idag saknar starka religiösa övertygelser”. Och eftersom människor i allmänhet följer det minsta motståndets lag bryr de sig oftast inte om att aktivt ta avstånd från den religion de mer eller mindre väl känner från sin uppväxt.

(En kort avstickare om sekulära judar: eftersom judendomen är en stamreligion definieras inte judar av sin tro, utan av sin nationstillhörighet, Am Israel, Israels folk. Grisätande judar är således fortfarande 100% judar, så även sabbatsbrytande judar och judar som flyttar till Tibet och blir buddhistmunkar.)

Att kalla sig för sekulär kristen höjer inte längre några ögonbryn. Däremot blir det stora rubriker när ”sekulära muslimer” kommer på tal. När exempelvis malmöbon Siavosh Derakhti 2010 grundade organisationen Unga muslimer mot antisemitism fick han nästan omedelbart internationell uppmärksamhet. Folk var eld och lågor: ”En muslim som inte hatar judar! Wow! Sekulär är han också. Mer sånt!” Han fick till och med träffa USA:s president Barack Obama. Bilderna på Derakhti visar en tatuerad kille med hål i örat. Eftersom både tatueringar och manlig piercing strider mot islam vore det dock mer korrekt att kalla Derakhti för en sekulär västerlänning. Det var inte Derakhtis muslimska bakgrund som gjorde att han började engagera sig i kampen mot antisemitism, utan det faktum att hans föräldrar är sekulära akademiker som från tidig ålder inskärpte liberala värderingar hos honom. Derakhtis organisation heter för övrigt numera kort och gott Unga mot antisemitism och främlingsfientlighet: tydligen var för få muslimer i Malmö intresserade att gå med i en organisation mot antisemitism för att det skulle vara meningsfullt för organisationen att existstera. Namnbytet liksom bekräftar problemet som organisationen bekämpar. Håhå jaja.

Den västerländska fascinationen för personer som Sadiq Khan och Siavosh Derakhti grundar sig i en desperat förhoppning att de miljontals muslimer som flytt eller migrerat till Europa de senaste åren på något magiskt sätt ska förvandlas till ”sekulära muslimer”, dvs. postreligiösa västerlänningar. Man hoppas alltså att muslimer i allt väsentligt ska upphöra att vara muslimer (vilket för övrigt både Khan och Derakhti har anklagats, och dödshotats, för). Krister Thelin är inte ensam om att uppfatta detta som ”ett steg i rätt riktning”, men frågan är kanske om detta verkligen är en realistisk förhoppning.

Paul Widen

Jerusalem

Snacket på gatan

"Kom ihåg".

”Kom ihåg”.

– Igår var det som att polletten äntligen trillade ner, hör jag busschauffören säga till en passagerare som han tydligen känner och som precis har stigit på bussen. Radion väsnas och motorn bullrar, men över oljudet hör jag tydligt att de båda männen diskuterar höjdpunkten i gårdagens judiska bibelläsning, Parashat Zachor (5 Mosebok 25:17-19): ”Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen, när ni drog ut ur Egypten. Utan att frukta Gud gick han emot dig på vägen och slog din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du var trött och utmattad. När därför Herren , din Gud, har låtit dig få ro för alla dina fiender runt omkring i det land som Herren, din Gud, ger dig till besittning som arvedel, då skall du utplåna minnet av Amalek under himlen. Glöm inte detta”. Jag lutar mig framåt för att kunna höra dem bättre. Passageraren lägger ut texten i enlighet med den judiska traditionen, i vilken Amalek inte bara är namnet på ett historiskt folkslag som låg i strid med israeliterna för 3500 år sedan, utan även är ett slags mytologiskt koncept som omfattar alla fiender till det judiska folket som agerar på samma sätt som Amalek: de som attackerar de svaga som inte utgör något som helst militärt hot. Eftersom man är uppmanad att utplåna minnet av Amalek har detta uppfattats som inte främst en fysisk kamp, utan snarare en andlig kamp.

Medan passageraren orerar fromt ser jag i backspegeln hur busschauffören skakar på huvudet. Han är inte alls övertygad.

– Det vi ser nu nästan varje dag, judar som attackeras till höger och vänster, är inte det Amalek? frågar han retoriskt.

– Nej, det är Ismael, förklarar passageraren, men han låter inte särskilt övertygande.

– Varför då? dristar jag mig till att inskjuta, uppriktigt nyfiken på hur han resonerar. Från ett religiöst judiskt perspektiv brukar relationen mellan judar och muslimer ofta tolkas i ljuset av den bibliska berättelsen om relationen mellan Isak och Ismael, men jag förstår inte på vilket sätt vågen av knivöverfall och andra terrordåd som hittills krävt livet på 29 israeliska medborgare skulle vara kännetecknande för Ismael.

– Det här är väldigt, väldigt djupa grejer, säger min medpassagerare urskuldande. Så har rabbinerna tolkat det.

– Ska våldet behöva bli ännu grövre? fortsätter busschauffören retoriskt. Terroristattacken igår i Turkiet [i vilken tre israeliska medborgare dödades], skulle inte det vara Amalek? Han låter varken arg eller hatfull när han säger detta, men det är tydligt att han inte tänker tolerera någon from sublimering av den uppenbara och renodlade ondskan som i princip har blivit vardag i Israel. För busschauffören har alltså polletten trillat ner: han kan inte annat än att uppfatta dagens fiender till det judiska folket som just Amalek.

Passageraren lyssnar besvärat på sin vän utan att kunna bemöta hans argument.

– Det sägs att slutet kommer att bli gott, suckar till slut busschauffören trött, men nu låter inte heller han särskilt övertygande.

Att använda sig av termen ”Amalek” i den politiska diskursen i Israel är mycket kontroversiellt. Det sker bara i undantagsfall, oftast i affekt, exempelvis efter synnerligen brutala terroristattentat, och nästan alltid förhastat, innan implikationerna av åberopandet riktigt har tänkts igenom. Att åberopa Amalek innebär nämligen att definitivt utesluta möjligheten till samexistens, vilket i sin tur medför att det då inte heller finns något utrymme för konstruktivt politiskt handlande. Man kan inte förhandla eller kompromissa med Amalek, som ju är renodlat ond. Man är rentav uppmanad att utplåna Amalek, och som för att liksom inpränta detta är profettexten som man läser i samband med Parashat Zachor hämtad från 1 Samuelsboken 15, i vilken profeten Samuel uppmanar kung Saul att utplåna amalekiterna. Detta gör han också (män, kvinnor och barn), men han skonar boskapen. Därmed förlorar han Guds gunst, eftersom allt som tillhörde Amalek skulle ha utplånats. Det regelrätta folkmordet är inte bara tillåtet, utan kompromisslöst anbefallt. När man kallar någon Amalek förpliktigar man sig alltså att också utplåna Amalek.

Ändå finns denna tabubelagda tolkning ständigt närvarande precis under ytan i den politiska diskursen i Israel. Även när den ter sig ovedersäglig förblir den ofta outtalad, eftersom dess konsekvenser är så brutala, men ibland dryftas den alltså helt öppet (framförallt då bland människor som saknar politiskt inflytande och för vilka tolkningen därför inte har några omedelbara politiska konsekvenser). Samtidigt blottlägger tolkningen en fundamental svaghet i den sionistiska historieskrivningen, enligt vilken dagens israeler är etniskt, religiöst och kulturellt besläktade med Bibelns israeliter, medan Staten Israels fiender inte på något meningsfullt sätt knyts till det bibliska Israels fiender. Från ett politiskt perspektiv är detta givetvis fullt begripligt, eftersom en sådan förståelse allvarligt skulle begränsa eller till och med eliminera det politiska manöverutrymmet. Ibland är det dock svårt att inte dra slutsatsen att det politiska manöverutrymmet i Israel tidvis är beroende av att beslutsfattare aktivt undviker frågan om vem fienden egentligen är, inte för att det egentligen råder någon tvekan om svaret, utan helt enkelt för att man inte gillar svaret.

Paul Widen

Jerusalem

Den store förhudsinsamlaren

Far, son och mohel (foto: Yosef Funke)

Far, son och mohel (foto: Yosef Funke)

I fredags morse välkomnades min nyfödde son in i Abrahams förbund och fick namnet Roee Chai. När min förste son föddes för lite mer än fyra år sedan skrev jag en djupt personlig krönika om den judiska omskärelseceremonin (länk). Läsarreaktionerna var nästan uteslutande positiva och många skrev att de uppfattade ceremonin som mycket vacker. Bara en enda person framförde sina invändningar och förklarade sakligt att hon tyckte att det var fel att utsätta ett litet barn för detta helt onödiga kirurgiska ingrepp.

Jag funderade länge på hur jag bäst borde bemöta denna reaktion, som jag tyckte var synnerligen arrogant och förmäten. Till slut valde jag att inte bemöta den alls, eftersom jag av allt att döma hade att göra med en person vars uppfattningar om tillvaron skiljde sig så mycket från mina egna att det var orealistiskt att hoppas på ens ett minimum av samförstånd. Om hennes påstådda omsorg för gossebarnens bästa vore lagstadgad hade den resulterat i en värld där judendomen inte hade kunnat existera. Förmodligen hade hon inte reflekterat över detta, eller över att hennes argument mot omskärelse går som en röd tråd genom antisemitismens historia, från Antiokus IV Epifanes till Adolf Hitler.

Under de fyra år som förflutit sedan dess har jag ibland tänkt tillbaka på det jag skrev i den där krönikan. Ämnet återaktualiserades förra våren när min fru blev gravid igen och det alltså även denna gång var en pojke. Ju mer jag tänkte på saken, desto mer övertygades jag om att den arrogant förmanande läsaren i själva verket hade haft all rätt att ta anstöt och bli provocerad. Visst, man kan sublimera och estetisera omskärelsen, men genast infinner sig då frågan om ett så brutalt och onaturligt ingrepp verkligen var avsett att bara vara vackert. Är det inte mer rimligt att anta att det ska vara just anstötligt och provocerande, att det på ett fundamentalt plan är ämnat att beröra?

I det antika Grekland uppfattades människokroppen som naturligt fulländad. Judendomen utmanade denna uppfattning och hävdade istället att människan själv måste fullborda verket genom att skära bort en liten bit, och inte vilken bit som helst, utan en bit av manslemmen. Den store förhundsinsamlaren (som James Joyce lite hädiskt kallar Gud i sin klassiker Ulysses) kräver alltså tillträde till det som symboliserar människans mest grundläggande djuriska drift, och som samtidigt är människans mest intima, privata och sårbara aspekt. Där, i detta på samma gång djuriska och intima, där vill Gud vara närvarande och där måste därför något friläggas och skäras bort för att göra människan mottaglig och bli berörd. Både ingreppets brutalitet och dess provocerande anspråk om Gud och människan och skapelsen var så anstötliga att Antiokus IV Epifanes belade seden med dödsstraff.

Mer än 2000 år har förflutit sedan dess, men ändå fortsätter ämnet att provocera eftersom frågorna om Gud och människan och skapelsen aldrig blir inaktuella, och eftersom judendomens svar fortsätter att utmana och ifrågasätta. För att kunna föra en ärlig dialog måste man dock först erkänna detta, för vilken nytta gör en utmaning om man på förhand kräver att alla ska hålla med och tycka att det är vackert?

Paul Widen

Jerusalem

”Israels mest respekterade tidning”

haaretzI synagogan som jag brukar gå till föregicks igår den föreskrivna profetläsningen (Jer. 34:8-22, 33:25-26) av att personen som kallats upp för att läsa avvek från den urgamla liturgin genom att anknyta texten som han stod i begrepp att läsa till ett myndighetsbeslut som hade verkställts under föregående vecka. Det ovanliga avbrottet från gudstjänstordningen var kort och plötsligt, vilket gjorde att jag inte hann uppfatta exakt vad som sas. Efter gudstjänsten gick jag därför upp till sagda herre, en distingerad akademikertyp och tillika levit, och frågade vad det var han hade syftat på.

”Israels justitiedepartement har beslutat att avveckla den enhet inom myndigheten som är ansvarig för bekämpning av människohandel”, förklarade leviten indignerat. Profetläsningen ur Jeremia som han just hade läst handlade om hur kung Sidkia och befolkningen i Jerusalem först frigav alla sina slavar (i enlighet med 2 Mos. 21, som var en del av dagens Torah-läsning), men hur kungen och befolkningen sedan ändrade sig och tog tillbaka sina slavar. Jeremias profetiska dom över folket för detta brott mot Bibelns mest grundläggade frihetsprincip är mycket hård: de ska ”hemfalla åt svärd, pest och hungersnöd; […] deras döda kroppar ska bli mat åt himmelens fåglar och markens djur”. Israels regering gör nu i allt väsentligt samma sak som kung Sidkia gjorde för 2600 år sedan, menade leviten: genom att avvekla enheten som bekämpar människohandel kommer antalet kvinnor som traffikeras och tvångsprostitueras än en gång att skjuta i höjden. ”Tur att jag inte är bokstavstroende”, tillade han med ett skevt leende, ”annars hade jag uppriktigt fruktat att Hakadosh Baruch Hu [den Helige, välsignad vare Han] skulle fimpa mig”.

Men varför har man beslutat detta, undrade jag, och när togs beslutet? Jag hade inte sett eller hört någonting om saken. ”Det stod på Haaretz förstasida häromdagen”, förklarade leviten. ”Och varför? Ja du, de skyller på resursbrist, men ärligt talat: Ayelet Shaked [Israels justitieminister] bryr sig inte om goyim [icke-judar] och det är ju bara goyim som berörs. Regeringen borde nu öppet förklara att de högaktningsfullt skiter i judiska värderingar”.

Bestört och beklämd lämnade jag synagogan. Förutom det dagliga flödet av knivöverfall dominerades en stor del av förra veckans nyheter av de amerikanska primärvalen. Hur kunde det komma sig att enbart Haaretz hade ansett att detta ödesdigra beslut hade nyhetsvärde? Det var först när jag senare hittade artikeln på Haaretz hemsida som jag insåg att den gode leviten av allt att döma hade överreagerat. Rapporten är grundad på rykten, anonyma källor och diverse domedagsprognoser som av allt att döma har utlösts av att chefen för den berörda enheten, Merav Shmueli, har beslutat att avgå. Justitiedepartementet har tagit emot hennes avskedsansökan men förnekar kategoriskt att man har tagit något beslut om att ändra enhetens arbete, och betonar också att det inte heller föreligger några sådana planer.

En storm i ett vattenglas, således, eller rättare sagt: en storm i Haaretz ankdamm. Inalles 5.8% av Israels tidningsläsare (bevisligen även den ovannämnda leviten) tilltalas av den här sortens journalistik, där Israels verkliga och påhittade brister förstoras, där regeringen per definition är oförblommerat rasistisk och fascistisk, och där anständiga judar därför har god anledning att befara att den Helige, välsignad vare Han (som man egentligen inte tror på) närsomhelst kan komma att fimpa hela det sionistiska projektet. Tidningens redaktörer instämmer naturligtvis till fullo när Svenska Dagbladet publicerar debattartiklar som kallar Haaretz för ”Israels mest respekterade tidning” och idolporträtt där dess mest förbittrade och israelhatande journalist beskrivs som ”Israels samvete”. 94.2% av tidningsläsarna i landet har dock valt bort denna nyanslösa svartmålning till förmån för andra, mer politiskt sansade publikationer. Om Svenska Dagbladet vill förmedla en mer rättvisande bild av Israel bör man alltså överväga att ägna en tanke eller två åt hur 19 av landets 20 tidningsläsare resonerar, istället för att bara fokusera på den där enda stollen som läser Haaretz.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 673630Läsningar totalt:
  • 14Läsningar idag:
  • 541476Besökare totalt:
  • 14Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen