Krönikor

När ”mörda” är en artig omskrivning

Yossef Romano הי״ד

Yossef Romano הי״ד

(Artikeln nedan innehåller grafiska beskrivningar av det som hände under massakern vid OS i München 1972. Känsliga personer avråds från att läsa vidare.)

Min knappt fyraårige son satt i mitt knä på bussen imorse. Vi satt precis bakom busschauffören och jag kunde därför höra radion ganska väl, först bara som ett sorl som jag inte reagerade på, men ganska snart kom ord, ord som jag in i det längsta vill försöka skydda min son från. Radioprataren hade nämligen Ilana Romano på tråden, änka till Yossef Romano, en av de 11 israeliska idrottsmän som mördades av palestinska terrorister under de olympiska spelen i München 1972. Ordet ”mördades” är dock en ganska artig omskrivning av det som idrottsmännen utsattes för. New York Times publicerade igår en artikel i vilken det framkom att Yossef Romano (och eventuellt även ett eller flera av de andra offren) kastrerades av de palestinska terroristerna under det utdragna gisslandramat. De misshandlades och torterades i två dygn. Först nu, 43 år efter massakern, har Ilana Romano valt att prata om det offentligt för första gången.

Fram till 1992 visste Ilana Romano bara att hennes make hade dödats under gisslandramat. Det året, 20 år efter det brutala dådet och efter en utdragen process med tyska myndigheter, fick hon och andra anhöriga till offren tillgång till bilder tagna på brottsplatsen, bilder som myndigheterna i 20 år hade förnekat existensen av. Bilderna offentliggjordes inte, men de nådde ändå Los Angeles Times, som på årsdagen av dådet 2002 skrev att ”bilderna starkt talar för att [Yossef] Romano kastrerades”. Artikelförfattaren tillade dock detta inte definitivt kunde bevisas, och citerade även den enda överlevade terroristen Jamal Al-Gashey, som kallade påståendet för ”en komplett lögn”. 10 år senare, 40 år efter dådet, när Israel hoppades (förgäves, skulle det visa sig) att den internationella olympiska kommittén (IOC) skulle gå med på att högtidlighålla 40-årsminnet av massakern med en tyst minut under OS-invigningen, skrev Guri Weinberg, son till den mördade idrottsmannen Moshe Weinberg, en debattartikel i vilken han citerade ett affekterat meningsutbyte sommaren 1996 mellan anhöriga till de mördade israeliska idrottsmännen och Alex Gilady, medlem i IOC. Gilady hade just förklarat för de anhöriga att en tyst minut under invigningen av OS i Atlanta för att hedra de israeliska idrottsmännen inte vore möjligt, eftersom man då också skulle behöva utlysa en tyst minut för palestinierna som dog under OS 1972:

   [Moshe Weinbergs änka] sa, ”Men det dog ju inga palestinska idrottsmän”.

   Gilady svarade, ”Nej, men det fanns palestinier som dog under OS 1972”.

   Jag hörde en av änkorna säga till Gilady, ”Jämställer du mordet på min man

   med terroristerna som dödade honom?”

   Tystnad.

   Då brast Ilana Romano ut i ett vrål som har hemsökt mig till denna dag. Hon

   skrek på Gilady, ”Hur understår du dig! Du vet vad de gjorde med min make!

   De lät honom ligga där i timmar, att dö långsamt, och sedan gjorde de slut på

   honom genom att kastrera honom och preja in den i munnen på honom, Alex!”

De påstått okända brutala detaljerna som New York Times publicerade igår har alltså varit kända i åtminstone 23 år, och vidden av brutaliteten valde man ändå att inte publicera. Rimligtvis kände även Steven Spielberg till exakt vad bilderna visade när han spelade in filmen München 2005, eftersom han korrekt återger flera andra detaljer som han bara kan ha känt till om han hade sett bilderna, men även Spielberg valde att inte göra rättvisa åt brottets fulla omfattning. Man vågar liksom inte öppna ögonen hela vägen, orkar inte erkänna att man står inför en fiende som inte ”mördar”, utan som sadistiskt torterar med syfte att totalt degradera och avhumanisera sina offer innan de dör.

Imorse satt jag alltså på bussen och lyssnade på Ilana Romanos skälvande stämma på radion, med min son sittande i mitt knä, och jag funderade på hur många ord han hörde, hur många han lyckades uttyda och förstå. Ganska snart orkade busschauffören inte lyssna mer och bytte därför kanal, tacksamt nog innan min sons nyfikenhet hade väckts, fast det är ganska uppenbart att han för länge sedan började inse att något inte är som det ska här i världen.

Paul Widen

Jerusalem

 

Preferensen för döda judar

Yellow Star of DavidUnder Kristallnatten, natten mellan den 9 och 10 november 1938, utsattes Tysklands och Österrikes judiska befolkning för en statligt organiserad progrom. Minst 90 människor mördades, samtidigt som över 1000 synagogor och 7000 butiker ägda av judar brändes ner. 30000 judar deporterades till koncentrationsläger.

Minnet av Kristallnatten brukar högtidlighållas varje år med manifestationer på många håll i Europa, så även i år, men i Umeå fick årets manifestation en smått ironisk vridning då stadens judiska förening inte fick någon inbjudan att delta. ”Det kan upplevas som en ovälkomnande eller otrygg situation för dem”, förklarade manifestationens arrangör Jan Hägglund. Tidigare har nämligen enskilda deltagare hållit upp plakat med ett likhetstecken mellan Israels flagga och ett hakkors, dvs. ett klockrent exempel på modern politisk antisemitism. Istället för att utesluta antisemiterna valde dock Hägglund att utesluta judarna, för att liksom undvika liknande penibla situationer.

Jan Hägglunds ynkliga beslut har fått utstå skarp kritik de senaste dagarna. ”Historielöst mörker” är ett omdöme som har hörts. ”Antirasisterna verkar lida av minnesförlust” konstateras det på annat håll. Det finns emellertid inget som tyder på att Jan Hägglund skulle ha bristande historiekunskaper eller lida av minnesförlust. Det finns heller ingen anledning att tro att han är en antisemit. Av allt att döma är han bara en ryggradslös arrangör som inte förmådde säga ifrån när antisemiter kidnappade en manifestation som borde vara tillägnad minnet av just antisemitismens offer. Hans obefintliga civilkurage gör honom exceptionellt olämplig att arrangera den här typen av manifestationer, men för att förstå vad som hände i Umeå bör man blicka bortom Hägglund och istället fundera över individerna och organisationerna som gjorde att han kände sig tvingad att inte bjuda in Umeås judiska förening. Kristallnattsmanifestationen i Umeå är nämligen bara en av flera liknande manifestationer runtom i Europa som har kapats av judehatare. Igår deltog exempelvis den arabiskisraeliska knessetledamoten Hanin Zoabi i en minnesstund för Förintelsens offer i Amsterdams judiska kvarter, under vilken Zoabi likställde Israel med nazisterna. Hon försvarade sina uttalanden genom att hänvisa till Kristallnattens ”universella och mänskliga perspektiv”, som alltså gjorde det möjligt för henne att utnyttja minnet av ett massmord på judar för att demonisera den judiska staten. Den här typen av svador har kunnat höras i Amsterdam i flera år under manifestationerna till minne av Kristallnatten.

Minnet av förföljda och mördade judar högtidlighålls alltså, men samtidigt utesluts judar från högtidlighållandet och/eller utpekas judar som likställda förövarna. Det kan förefalla skrattretande dumt och historielöst, och tänk om det ändå vore så väl om vi här hade att göra med dumhet eller okunskap. Så icke. I själva verket är detta nämligen ett uttryck för den urgamla och vida utbredda europeiska preferensen för döda judar framför levande judar. Genom sin blotta existens har ju levande judar alltid ruckat på Västerlandets ekvilibrium. Det är först när judar dör som de uppfattas som användbara, både teologiskt och politiskt. Det är alltså inte så konstigt att antisemiter nu ikväll tänder ljus till minne av mördade judar. Vi känner ju igen detta från andra sammanhang.

Paul Widen

Jerusalem

Heliga platser

This is a holy placeI veckan förväntas sex arabstater presentera ett förslag till FN:s organisation för utbildning, vetenskap, kultur och kommunikation UNESCO som officiellt skulle beteckna Västra muren (Klagomuren) som en del av al Aksa-området. Enligt förslaget, som är författat av den palestinska UNESCO-delegation, bör därmed Västra muren kontrolleras av Wakfen, den muslimska myndigheten som förvaltar Tempelberget (kallat al Haram al Sharif på arabiska). Eftersom arabiska och muslimska länder för närvarande är i majoritet i UNESCO:s verkställande råd förväntas förslaget godkännas.

Den Palestinska myndigheten nöjer sig alltså inte med att kräva ett förbud mot att judar besöker Tempelberget, judendomens heligaste plats. Nu vill man även ta kontroll över området intill Tempelberget och sannolikt införa samma förbud där. Den häpnadsväckande fräckheten är emellertid bara en logisk konsekvens av den Palestinska myndighetens upprepade påstående att alla judiska anspråk på Tempelberget är grundade i falsifierade arkeologiska upptäckter. Något judiskt tempel har aldrig funnits på platsen, hävdar man. Allt tal om ett tempel är i själva verket bara en judisk förevändning för att attackera al Aksa. Det faktum att Wakfen själv så sent som 1925 publicerade en guidebok som konstaterade att det var ”oomtvistat” att al Haram al Sharif var den plats där Salomos tempel en gång stod väljer man behändigt att inte låtsas om. Att Klippdomen (byggnaden med guldkupolen) är en helgedom upprättad av muslimer till minne av templet låtsas man heller inte om, liksom inte heller det kanske mest absurda i det här absurda resonemanget, nämligen att det arabiska namnet på Jerusalem, al Kuds, betyder ”den heliga” och syftar på just templet som brukade stå där. Denna oerhört kraftfulla subversiva potential ligger alltså i själva islams kärna, men det här är ju känsliga ämnen, väldigt känsliga ämnen, så… öh… vi kanske kan prata om något annat istället.

De senaste dagarnas händelser i Israel för osökt tankarna till den judiska bibelkommentaren Bereshit Rabba från 200-talet e.Kr. ”Rabbi Judan, son till Rabbi Simon, sa: Dessa är de tre platser om vilka nationerna i världen inte kan håna Israel och säga: ‘Ni har stulit dem’: Makpelah-grottan, [platsen där] Templet [stod], och Josefs grav. Machpelah-grottan: Abraham vägde upp silver åt Ephron (1 Mos. 23:16). Templet: Och David gav åt Ornan för platsen sex hundra siklar guld (1 Krön. 21:25.). Och Josefs grav: han köpte jordstycket (1 Mos. 33:19)”. Detta skrevs alltså för ungefär 1800 år sedan, när resonemanget var helt hypotetiskt eftersom judar vid den tiden inte hade överhöghet över någon del av Landet Israel. Världens länder må påstå (med viss rätt) att judarna stal landet från kananéerna, men beträffande dessa tre platser faller deras resonemang platt på marken, menade Rabbi Judan, eftersom självaste Bibeln dokumenterar att just dessa tre landplättar förvärvades enligt bokens alla regler.

Och ändå, eller kanske snarare just därför, är det kring precis dessa tre platser som våldsamheterna den senaste tiden har varit som starkast: Patriarkernas grav i Hebron, Tempelberget i Jerusalem och Josefs grav i utkanten av Nablus på norra Västbanken (som brandbombades i torsdags). Det är från just dessa tre platser som ansträngningarna att tvinga bort alla judar är som störst, och det är just dessa tre platser som en helt oförstående och ack så välmenande omvärld (och även många lika oförstående och välmenande israeliska politiker) uppmanar Israel att dra sig tillbaka ifrån. Då blir det lugnt, lovar man, eftersom Israel då skulle förvägra palestinierna alla förevändningar till våldsamheter. Just de tre platser i Landet Israel som i över 3000 har knutit judarna till landet måste alltså judarna lämna för att kunna leva i fred i landet. Hänger ni med i logiken?

Många skruvar på sig nervöst när man påpekar att konflikten mellan Israel och palestinierna har en djupliggande religiös dimension som parterna själva bara vill medge när den gynnar eller missgynnar den egna sidan, eller när den kan användas som slagträ mot den andra sidan. Politiska konflikter går att lösa genom kompromisser, medan religiösa konflikter per definition är olösliga. Lättare då att låtsas att den religiösa dimensionen är en helt irrelevant eller ytterst marginell aspekt av konflikten som bara riskerar att ge ytterligare bränsle till den redan eldfängda situationen. Det här är som sagt väldigt, väldigt känsliga ämnen. Vi kanske kan prata om något annat istället? Och om judarna också vänligen kunde ta några steg tillbaka, för att dämpa spänningarna…

Paul Widen

Jerusalem

Hur lögnen tar fäste

Lögner och åter lögner.

Lögner och åter lögner.

”Vad längtar du efter mest av allt?” Så lyder den första frågan i den personliga intervjun för palestinska ungdomar som vill delta i ett projekt organiserat av en israelisk ickestatlig fredsorganisation. En god vän till mig (A) är ansvarig för ansökningsprocessen och berättar hur det lät under en intervju med en ung palestinier (B) den gångna veckan:

A: Vad längtar du efter mest av allt?

B: Fred!

A: Vadå, har vi inte fred?

B: Eh… nej?

A: OK, varför inte?

B: På grund av… eh… judarna…?

A: Det är judarnas fel att vi inte har fred?

B: Ja.

A: Vet du vad? Jag är en jude.

B: [Panikslagen stum häpnad.]

A: Ingen fara, ingen fara. OK, berätta nu, varför är det judarnas fel att det inte är fred?

B: Därför att Storbritannien i början av 1900-talet ville bli av med sina judar och flyttade hit dem…

A: …

B: …och fred blir det först när Storbritannien går med på att låta sina judar återvända.

Min vän känner att hon börjar hyperventilera och lämnar därför snabbt rummet. En kollega följer efter och försöker lugna ner henne. Kollegan är också en palestinier och deltog i samma projekt för tio år sedan. Idag är han anställd inom organisationen. ”Så där tänkte jag också innan jag kom hit”, förklarar han.

Att det är så här unga palestinier resonerar borde naturligtvis inte vara förvånande: Palestinian Media Watch publicerar ofta översättningar av barn- och ungdomsprogram på palestinsk TV med rent löjeväckande historieförfalskningar. Här får jag emelllertid se effekten av hjärntvätten, hur lögnerna har blivit en självklarhet och upprepas som om de vore objektiva faktum.

Om man tittar närmare på det här specifika fallet inser man dock att det som egentligen är mer oroväckande än lögnerna är att de yttras av en ung palestinier som är intresserad av att delta i ett fredsprojekt. Å ena sidan påstår han att det bara kan bli fred om judarna ”flyttar tillbaka till Storbritannien”, men å andra sidan vill han delta i ett sammanhang som uttryckligen handlar om fredlig samexistens här, mellan Havet och Floden. Det krävs bara ett minimum av kritiskt tänkande för att inse att detta är djupt motsägelsefullt, och det är just det som är så oroväckande: den unge palestiniern i fråga kan inte ens uppbåda detta minimum av kritiskt tänkande. Precis som i alla diktaturer motarbetas nämligen alla former av kritiskt tänkande i det palestinska samhället, inte minst i skolan.

Det har gått så långt att Mahmoud Darwish, den palestinske nationalskalden som dog 2008, inte ens ingår i den Palestinska myndighetens undervisningsplan, då hans poesi (med undantag av nationalsången och ett litet urval av hans andra dikter) anses vara alltför subversiv. Den Palestinska myndigheten tillåter inte ens att skolklasser besöker Darwish-muséet i Ramalla: bara kunskap om hans levnadsöde som fri intellektuell kan ju trots allt väcka oönskade tankar hos ungdomarna.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 650371Läsningar totalt:
  • 127Läsningar idag:
  • 521937Besökare totalt:
  • 120Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen