Marginalanteckningar

”En helt egen journalistisk produkt”

Gideon Levy och Catrin Ormestad (foto: Gal Hermoni)

Gideon Levy och Catrin Ormestad (foto: Gal Hermoni)

I förra veckan uppmärksammade jag att merparten av Catrin Ormestads artikel ”Det dödliga svaret på knivattackerna” i Svenska Dagbladet den 17 januari i huvudsak är en försiktig omarbetning och översättning av två artiklar skriva av hennes israeliske sambo Gideon Levy, journalist på den israeliska vänstertidningen Haaretz. Den 22 januari ringde radioprogrammet Medierna upp SvD:s redaktionschef Maria Rimpi och frågade varför det inte framgick i Ormestads artikel att de båda journalisterna har en personlig relation. Rimpi svarade att detta förstås var ”olyckligt”, att relationen skulle ha framgått i artikeln, men att det inte var ett etiskt problem.

Den 23 januari skrev generalsekreteraren i Svensk Israel-Information Lisa Abramowicz till Maria Rimpi och påpekade att Ormestads och Levys relation bara är en aspekt av problematiken. ”Artikeln är i stora delar en översatt och bearbetad version av makens artikel i Haaretz i samma ämne”, skrev Abramowicz och hänvisade till min artikel.

Svaret från Maria Rimpi kom dagen därpå, söndagen den 24 januari. Att Ormestads artikel skulle vara en bearbetad version av Levys håller Rimpi inte med om. Ormestads och Åsells jobb är ”en helt egen journalistisk produkt” menar hon, och fortsätter sedan:

”Det var, som jag sa i Medierna, olyckligt att informationen om Ormestad och Levys relation inte framgick i tidningsartikeln. Vi ska självfallet alltid vara transparenta med den typen av personliga relationer, annars uppstår konspirationsteorier som i det blogginlägg du skriver om.”

När man påpekar ett sakförhållande är man alltså en konspirationsteoretiker, enligt Maria Rimpi. Här borde naturligtvis botten vara nådd, men det blir förstås ännu värre. Samma dag publicerade SvD en artikel av Catrin Ormestad som i det närmaste kan beskrivas som ett idolporträtt av Gideon Levy. ”Han är det israeliska samhällets samvete” lyder rubriken. Eftersom de båda journalisternas relation framgår tydligt i artikeln tycker SvD:s chefsredaktör och ansvarige utgivare Fredrik Karén att det är helt OK att israels mest kontroversielle journalist intervjuas av sin egen sambo. ”En tidning måste ibland kunna tillåta sig att ta lite kontroversiella grepp”, säger han när SVT:s kulturnyheter ber honom bemöta med den hårda kritiken som riktats mot SvD på bland annat Göteborgspostens ledarsida och av EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark.

Eftersom SvD nu utan större omsvep har valt att frångå en grundläggande jouralistisk princip (för att ”väcka känslor” och förhindra att journalistiken blir för ”förutsägbar och strömlinjeformad”, som Karén uttrycker det) känns det nästan lite överflödigt att än en gång påpeka att Ormestad inte bara intervjuade sin sambo i artikeln den 17 januari, utan att större delen av artikeln var en översättning och parafrasering av två artiklar som sambon hade publicerat i Haaretz. En genomgång visar att 22 av 35 stycken i Ormestads artikel har direkta paralleller till någon av Levys båda artiklar (som ligger bakom betalväggar här och här). I flera fall rör det sig om i princip ordagranna översättningar:

Catrin Ormestad: ”Det är viktigt för familjen att framhålla att han var en framgångsrik man, för att skingra alla misstankar om att han kan ha gjort sig skyldig till terrorism.”

Gideon Levy: ”It’s important for his family to elaborate on his financial situation, to show that their loved one could not possibly have been involved in terrorism.”

Catrin Ormestad: ”Det ligger en herrgårdsliknande byggnad i dalen nedanför Zawiya, som är omgiven av olivlundar

Gideon Levy: ”His own spacious home is situated in the valley below, amid his olive groves.

Catrin Ormestad: ”Parkerad utanför är en ny Hyundai som Said gav i present åt sin svåger två dagar innan han dödades.”

Gideon Levy: ”Parked outside [is] the new Hyundai he bought his brother-in-law as a present two days before he was killed.”

Catrin Ormestad: ”Han betalade sin terminsavgift den 5 januari. Skulle han ha gjort det om han planerade nåt sånt här?”

Gideon Levy: ”The family relates that Ali had just paid his tuition for the next semester, a sure sign he wasn’t planning a terrorist attack”

Catrin Ormestad: ”Muhammed är märkt av sorg och ser åtskilligt äldre ut än sina 50 år.”

Gideon Levy: ”Mohammed, his features ravaged by illness or grief […]”

Catrin Ormestad: ”Ali var den som bar försörjningsbördan eftersom Muhammed har hälsoproblem och har varit arbetslös sedan många år.”

Gideon Levy: ”Ali […] provided for his family as well: His father, Mohammed, has been ill and unemployed for years.”

Catrin Ormestad: ”Han säger att palestinska liv aldrig har varit så billiga som nu. ”

Gideon Levy:”But the lives of Palestinians continue to be cheap.”

Catrin Ormestad: ”Vi brukade diskutera om palestinska terrorister skulle få dödsstraff. Men nu har vi fått något som är värre och det är dödsstraff utan rättegång.”

Gideon Levy: ”If there was once discussion here about the death penalty for terrorists, now they are executed even without trial.”

Detta kallar alltså SvD:s redaktionschef Maria Rimpi för ”en helt egen journalistisk produkt”. Jag delar inte hennes bedömning. Detta är ett glasklart exempel på plagiering, även om det förstås måste vara extra penibelt för SvD att hantera det eftersom Ormestad har plagierat sin egen sambos artiklar. Det väcker dock den helt legitima och mycket viktiga frågan om hur mycket formuleringsstöd Ormestad fick av Levy när hon skrev idolporträttet om honom i gårdagens SvD. Eller är jag konspirationsteoretisk nu?

Paul Widen

Jerusalem

Översättning och bearbetning: Catrin Ormestad

Svenska Dagbladets framsida den 17 januari.

Svenska Dagbladets framsida den 17 januari.

Det är inte alla i Israel som kritiserar Margot Wallström. Journalisten Gideon Levy kallade henne i söndags för ”en av få ministrar i världen som har ett samvete” i sin krönika i den israeliska dagstidningen Haaretz. ”Ja, Israel avrättar palestinier utan rättegång” var rubriken för hans krönika, helt i linje med det clownartade israelhat som karaktäriserar Gideon Levy och som Haaretz tolererar, dels för att Levy är väletablerad, och dels för att hans alster har funnit en uppmärksam publik bland israelhatare världen över och därför lockar en massa trafik till deras hemsida.

Samma dag som Haaretz publicerade Gideon Levys krönika publicerade Svenska Dagbladet ett nyhetsreportage från Israel skrivet av Levys hustru Catrin Ormestad. ”Det dödliga svaret på knivattackerna”, löd rubriken på förstasidan. Reportaget tar upp tre sidor i tidningen och är… ja, vad ska man säga… mycket, mycket närbesläktat Levys krönika. Om man sedan tittar på det reportage av Gideon Levy som publicerades i Haaretz den 16 januari inser man att merparten av Ormestads reportage i Svenska Dagbladet i huvudsak är en försiktig omarbetning och översättning av detta reportage. Det enda stycket i Ormestads text som inte har en tydlig och direkt parallell i någon av Levys båda texter är en kort avstickare till Tel Aviv. Bortsett från detta korta stycke finns det, med undantag av några få detaljer, inget unikt material i Ormestads reportage. ”Don’t fix it if it ain’t broken”, som det heter på amerikanska.

Det Catrin Ormestad försöker förmedla till Svenska Dagbladets läsare är förstås samma sak som Gideon Levy skriver utan omsvep: ”Ja, Israel avrättar palestinier utan rättegång”. Ormestad är tillräckligt smart för att fatta att hon inte kan skriva så i ett nyhetsreportage, men eftersom större delen av artikeln är såpass… öh, närbesläktad Levys texter och Ormestad dessutom låter det sista ordet i artikeln gå till ingen annan än (du gissade rätt!) Gideon Levy är det svårt att dra någon annan slutsats efter att ha läst hennes text. Det är en sak att Haaretz av nostalgiska och pekuniära skäl håller sig med en clown som Gideon Levy. Det är en helt annan sak att hans spekulativa, uppviglande och rent parodiskt israelhatande alster översätts, omstuvas och sedan presenteras som nyheter i Svenska Dagbladet. Det är ju nästan så att man längtar tillbaka till Bitte Hammargren.

Paul Widen

Jerusalem

Karmapolis

rodfargPJ Anders Linder föreslog igår att Sveriges Radio bör utreda sin bevakning av tiggarlägret i Malmö. Förslaget var mycket ödmjukt formulerat (”jag har inte på något sätt gjort en kvantitativ studie utan kan bara gå på mina anekdotiska intryck”) men pekade på att ”problemformuleringarna [i rapporteringen] om och om igen [har] gällt det hårdhjärtade i att avvisa dem som ockuperat den aktuella tomten”. Därmed har Sveriges Radio beskrivit det ”som konstigare och mer förkastligt att upprätthålla lagen än att bryta emot den”, enligt PJ Anders Linder.

Kritiken är förstås inte tagen ur luften. ”POLISEN SLÅR TILL I MALMÖ” stod det exempelvis att läsa igår kväll på SR:s twitterflöde. En laglig polisinsats för att beivra ett brott beskrivs alltså som polisvåld. Det påminner om nyhetsrapporteringen från… eeeh… jag har det på tungan…! i… is… Israel! I SR:s rapportering från Israel utgör som bekant lagbrotten i princip alltid en bisats, oavsett om det rör sig om hus som saknar byggtillstånd, knivöverfall mot civila eller raketattacker mot storstäder. Det som konsekvent misstänkliggörs och svartmålas är istället Israels upprätthållande av lagen och beskyddande av sin egen befolkning.

Eftersom SR:s ibland rent orwellska nyhetrapportering från Israel trots åratal av ihärdig kritik har fått fortsätta och rentav har prisbelönats är det kanske inte så konstigt att dess svenska nyhetsrapportering nu också har besudlats av samma overklighet. Det är därför nästan rörande att läsa PJ Anders Linders präktiga förslag om att några oberoende personer borde ”lyssna igenom de inslag som sänts och studera inte vart inslag som avgränsad enhet utan vilken helhetsbild man har erbjudit sina lyssnare”. Han tror alltså på fullt allvar att en oberoende undersökning av en nyhetsorganisation som i ett annat sammanhang konsekvent kallar rätt för fel och fel för rätt nu ska bekräfta detta helt uppenbara faktum och sedan… ja, vadå? Få en anmärkning av Granskningsnämnden? Nu-ser-vi-över-våra-rutiner-och-går-vidare?

Rötan går förstås betydligt djupare än så och är ett resultat av statligt garanterade anslag på över 2,6 miljarder kronor om året, kombinerat med en fräck ovana att ostraffat kunna säga nästan vad fasiken man vill. Ett monster, med andra ord. Nu är det svenska myndighetsbeslut och den svenska polisen som svartmålas, och jag delar förstås helt PJ Anders Linders frustration över detta sakernas tillstånd. Samtidigt drabbas jag emellertid av den känsla som jag allt oftare erfar när jag så här på avstånd beskådar den svenska debatten, en känsla som närmast kan beskrivas som en märklig blandning av mild irritation, uppriktig förvåning och (om jag ska vara helt ärlig) ren och skär skadeglädje över alla dessa i övrigt skärpttänkta och insiktsfulla människors så yrvakna och tafatta uppvaknande till det genuint uppenbara. Nu är det alltså dags att reagera? Nu, efter åratal av systematiskt förvanskad nyhetsrapportering, bör en oberoende utredning tillsättas? Bra idé, hörrödu. Skitbra idé.

Paul Widen

Jerusalem

Dagens (fyra år gamla) Nyheter

flagIdag ”avslöjade” Dagens Nyheter att den Palestinska myndigheten betalar ut lön till dömda terrorister. Uppgifterna kommer från ett reportage i israelisk radio, får vi veta, men artikelförfattaren Nathan Shachar menar att den ursprungliga informationskällan förmodligen är den israeliska säkerhetstjänsten Shabak. Superhemligt, med andra ord, och värt vartenda uns av trycksvärtan i den feta anklagande artikelrubriken ”Abbas betalar ut lön till dömda terrorister”.

Här måste emellertid vän av ordning få inflika en helt ödmjuk invändning, nämligen att detta har varit känt sedan 2011, då den israeliska organisationen Palestinian Media Watch (PMW) först uppmärksammade saken. Sedan dess har PMW tjatat och tjatat och tjatat om detta, för att sedan tjata lite till, och lite till. Organisationens företrädare har bjudits in till parlament i Nordamerika och Europa, inklusive Sveriges riksdag, för att presentera dokument som bevisar att de allvarliga anklagelserna stämmer. Ironiskt nog rör det sig dessutom om officiella palestinska regeringsdokument som finns fritt tillgängliga för allmänheten. Den Palestinska myndigheten är nämligen stolt över de mer än 4000 palestinier som sitter dömda för terroristbrott i israeliska fängelser. Den hymlar därför inte med det faktum att terroristerna står med på myndighetens lönelista. 2015 beräknas dessa ”lönekostnader” (som även omfattar efterlevandepensioner till ”martyer”, dvs självmordsbombare och andra terrorister som dödades i samband med sina attacker) uppgå till ofattbara 1.2 miljarder.

Man behöver inte vara ett geni för att inse att garanterade livstidslöner inte bara skapar ett ekonomiskt incitament för ytterligare terroristattacker, utan också förmedlar ett starkt moraliskt stöd från den Palestinska myndigheten till palestinier som överväger att utföra terroristattacker mot israeliska medborgare.

En ärlig och balanserad journalist borde rimligtvis uppfatta ett visst nyhetsvärde i det faktum att hundratals miljoner svenska skattekronor årligen betalas ut i bistånd till den Palestinska myndigheten samtidigt som över 10% av myndighetens budget används för att avlöna terrorister. Varken Nathan Shachar eller någon annan journalist på DN har dock skrivit en enda rad om detta sedan det först blev känt för fyra långa år sedan. Trots PMW:s nästan dagliga pressmeddelanden om detta och andra, ofta rent illamåendeframkallande rapporter från det som sägs i statskontrollerad palestinsk media har DN citerat organisationen exakt noll (0) gånger. Den existerar helt enkelt inte i DN:s verklighet, och allt det vidriga som den försöker visa oss från det palestinska samhället existerar således inte heller.

Men nu, när ”avslöjandet” om Abbas löneutbetalningar till terrorister kan hänvisas till israelisk radio istället för till PMW, då fattar plötsligt Nathan Shachar sin penna. För att ta udden av sitt eget scoop ger han dock det sista ordet i artikeln till representanter för den Palestinska myndigheten, som förklarar att palestinierna själva anser att de terroristdömda fångarna i israeliska fängelser är ”hjältar… som har gjort motstånd mot ockupationen”, samt att ”att pengarna till terroristerna inte kommer från det utländska biståndet, utan betalas med skatte- och momsintäkter”. Det sista påståendet har motbevisats av PMW. Absurditeten i det första påståendet kan kanske bäst illustreras av en kort beskrivning av lördagkvällens dödliga knivattack i Jerusalems gamla stad: en ultraortodox barnfamilj på väg hem från kvällsbönen vid Västra muren attackerades av en knivbeväpnad palestinier. Mannen huggs ner. Kvinnan huggs ner, men lyckas fly från platsen. Det finns gott om folk på gatorna, men ingen lyfter ett finger för att hjälpa henne. Hon ber för sitt liv och för sina två små barns liv. Hon får en örfil, en spottloska och uppmanas att ”gå och dö”. ”Hjälten” i sammanhanget hette Muhannad Halabi och hans efterlevande kommer nu att läggas till den Palestinska myndighetens snabbt växande lönelista. Hur hans besinningslösa attack mot en barnfamilj (liksom de hjärtlösa reaktionerna från människorna som bevittnade attacken) kvalificerar som ”motstånd mot ockupationen” är oklart för mig.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 650371Läsningar totalt:
  • 127Läsningar idag:
  • 521937Besökare totalt:
  • 120Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen