Marginalanteckningar

Evidensdriven debatt

rodfarg”Riksdagsmän pratar med extremister” skrev Ingvar Persson på Aftonbladets ledarblogg i fredags angående den Jerusalem-baserade organisationen NGO Monitors medverkan i söndagens proisraeliska manifestation i Stockholm. Persson beskriver NGO Monitor som en ”ett slags högljutt kontraspionage för bosättarrörelsen och den yttersta högern i Israel” och påstår att organisationen hittills ”har upplevts som alltför extrem också av Israels vänner”. Alla människor med ett uns av vett bör därför också fortsättningsvis vägra befatta sig med organisationen, menar han, med udden riktad mot de tre riksdagsledamöter som förväntades delta i manifestationen.

Ingvar Persson är inte ensam om att vilja marginalisera NGO Monitor. 2009 utfärdade nyhetsbyrån AP ett hemligt direktiv till sina journalister att aldrig citera vare sig NGO Monitor eller organisationens styrelseordförande, professor Gerald Steinberg. ”När jag under min tid som AP-skribent rörde mig genom den lokala konflikten, med dess otaliga dårar, fanatiker och mördare, var det bara denna professor jag någonsin såg utsättas för intervjuförbud”, avslöjade journalisten Matti Friedman fem år senare. Hans avslöjande blev en stor skandal, eftersom AP inte på något sätt kunde försvara svartlistningen av NGO Monitor. Nyhetsbyrån hade alltså varit intellektuellt ohederlig, men den hade ändå varit smart nog att försöka hålla sitt oförsvarbara direktiv hemligt. Så icke Ingvar Persson.

Vad sysslar då NGO Monitor med för att bevärdiga en sådan motvilja? Enligt organisationens hemsida sysslar den helt enkelt med att ”tillhandahålla information och analyser, främja ansvarighet och stödja diskussion om icke-statliga organisationer […] som påstår sig främja mänskliga rättigheter och humanitära agendor”. Bara genom att skrapa lite på ytan har NGO Monitor kunnat påvisa att många icke-statliga organisationer som är verksamma i Israel har en tydlig politisk agenda och sprider antiisraelisk och ibland direkt antisemitisk propaganda. Det som förvärrar saken är att många av dessa organisationer har lyckats tillskansa sig en sorts helgongloria, vilket gör att deras rapporter ofta återges helt okritisk i internationell media. I Sverige ges exempelvis många deltagare i det ekumeniska följeslagarprogrammet EAPPI utrymme i både små och stora dagstidningar för att skriva dagboksrapporter om sina upplevelser på Västbanken. Legitim kritik mot Israel blandas här friskt med helt befängda och pinsamt okunniga påståenden, men allt släpps igenom av de ansvariga redaktörerna, som ju av begripliga skäl inte vill ifrågasätta en organisation som påstår sig förespråka fred och mänskliga rättigheter. Och det är alltså här NGO Monitor går in och ifrågasätter EAPPI:s och andra ickestatliga organisationers påstått ädla motiv genom att sakligt exponera deras hyckleri, ofta med direkta citat från organisationsföreträdarnas egna antisemitiska och våldsförespråkande klavertramp.

Detta vill alltså Ingvar Persson få ett slut på. Presenterar han några belägg för sina dräpande anklagelser mot NGO Monitor? Naturligtvis inte. Han försöker bara tysta en organisation som med väl underbyggda argument förstör hans egna, helt grundlösa argument. Evidensdriven debatt, med andra ord. Ni vet, den där sortens debatt som inte existerar i Sverige längre, eftersom man numera bara behöver anklaga motståndarsidan för extremism när de egna argumenten tryter.

Paul Widen

Jerusalem

Kravaller på Tempelberget

Israelisk kravallpolis under morgonens oroligheter intill al Aksa-moskén (foto: Israels polis)

Israelisk kravallpolis under morgonens oroligheter intill al Aksa-moskén (foto: Israels polis)

Maskerade muslimska män gick under morgonen till attack mot israelisk kravallpolis på Tempelberget med stenar, fyrverkerier och brandbomber. Fyra poliser skadades innan stenkastarna drog sig tillbaka till al Aksa-moskén, dit israeliska säkerhetsstyrkor i princip aldrig går in. Väl inne i moskén fortsatte de sedan att kasta sten, fyrverkerier och brandbomber mot polisen, som då tog det ovanliga steget att gå in ett antal meter i byggnaden för att stänga dörrarna och förhindra ytterligare upptrappning av situationen. Sex unga män greps under sammandrabbningen. Polisen uppger att deltagarna i upploppet hade bunkrat upp stenar och brandbomber inne i moskén och misstänker att man hade haft för avsikt att attackera de stora judiska folkmassor som idag samlas intill Tempelberget vid Västra muren för att markera Tisha b’Av, fastedagen till minne av de båda templens förstörelse. Genom ett snabbt ingripande lyckades polisen avvärja hotet och återställa ordningen.

TT:s notis om händelsen publicerades av både DN och SvD, med den typiskt verklighetsförvanskade rubriken ”Israelisk polis gick in i al-Aqsa-moskén”. Det viktiga var alltså inte det besinningslösa våldet mot polisen eller planerna att attackera tusentals bedjande judar med stenar och brandbomber under en fastedag (något som notisen inte ens nämner), utan det faktum att israelisk polis gick in i al Aksa-moskén. Eller för att uttrycka saken lite annorlunda: att skobeklädda ickemuslimer beträdde islams tredje heligaste plats. Det är väldigt svårt att förstå rubriken som något annat än ett medvetet försök till uppvigling, i synnerhet eftersom det uppmärksammade intrånget i moskén enbart syftade till att stänga dörrarna och få ett slut på våldet som kom inifrån moskén. Polisen hade synnerligen goda skäl att gå in betydligt längre för att gripa upprorsmakarna och konfiskera material avsett att användas till allmänfarlig ödeläggelse. Detta gjorde man dock inte, just eftersom man ville undvika den sortens rubriker som DN och SvD idag har valt att publicera. Ironiskt, eller hur?

Paul Widen

Jerusalem

”…men nu kommer nya vittnesmål från israeliska soldater…”

Israelisk soldat vid gränsen till Gaza (foto: IDF)

Israelisk soldat vid gränsen till Gaza (foto: IDF)

Det israeliska organisationen Breaking the Silence publicerade nyligen en rapport med utdrag ur vittnesmål från israeliska soldater som stred under förra sommarens krig i Gaza. Breaking the Silence beskriver sig som ”en organisation av soldatveteraner som har tjänstgjort i den israeliska militären [IDF] sedan början av den andra intifadan och som har gjort det till sin uppgift att avslöja för den israeliska allmänheten hur vardagen ser ut på de ockuperade områdena”. Trots att organisationen alltså enbart påstår sig vara intresserad av inhemsk opinionsbildning har den bekostat en engelsk översättning av rapportens samtliga 237 sidor. Inte helt överraskande har rapporten därför skapat stor internationell uppmärksamhet.

Det israeliska mottagandet av rapporten kan sammanfattas med ett citat från journalisten Matti Friedmans analys: ”Aktivisterna i Breaking the Silence är inte journalister och deras rapport har inte för avsikt att förklara, utan att chockera. Den är propaganda”. Systematiskt går han igenom rapportens grova brister och framför saklig, och förödande, kritik: alla vittnesmål är anonyma, vilket gör det omöjligt att konfrontera eller ifrågasätta dem i en öppen diskussion; vittnesmålen är hårt redigerade och inkluderar bara de mest stötande och motbjudande utdragen; soldaterna nämner ofta de steg som tagits för att varna civilbefolkningen att fly (flygblad, telefonsamtal, varningsskott) men tar samtidigt detta för givet, ”som om det vore en självklar del av krigföring, när i själva verket många av stegen är unika för israelisk militär praxis”. Sist men inte minst tar Matti Friedman upp det faktum att Breaking the Silence finansieras av utländska organisationer och skattebetalare från flera europeiska länder. (Sverige finns också med på listan, så du som läser det här och betalar skatt i Sverige bör med fördel läsa vidare eftersom det här handlar om dina kronor och ören.) ”Breaking the Silence pengar kommer från utlandet, inte från Israel, och de primära konsumenterna för deras produkt kommer från utlandet, inte från Israel”, sammanfattar Friedman. ”På sin utförliga engelska hemsida presenteras judiska soldater för internationell konsumtion som ett spektakel av moraliskt misslyckande, ett skådespel som betalas av norrmän, franska katoliker och tyskar. Då detta är fallet är det också helt rimligt att israeler börjar undra exakt vad denna organisation är och vilken sida den står på”.

När Sveriges Radios mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén uppmärksammade rapporten i Studio Ett tidigare i veckan refererade hon kortfattat till kritiken mot organisationen men lät sedan dess representant Avichai Stollar prata oemotsagt i ett mer än 10 minuter långt reportage. Stollar får även bemöta kritiken, i form av Uddéns pliktskydliga men tydligt sympatiska invändningar, vilket gör att han utan svårighet och mycket övertygande kan avfärda dem. Radiolyssnarna får intrycket att kritiken kommer från desperata och löjeväckande militärtalesmän och politiker och att den inte har tillstymmelse till substans. Trots att Uddén befinner sig i ett land där denna rapport har diskuterats, analyserats och dissekerats av journalister, politiker och andra beslutsfattare, samt inte minst allmänheten, i flera veckor ägnas inte en enda sekund av inslaget åt deras röster. Istället får vi förlita oss på Uddéns referat av deras åsikter. Hon är ju helt opartisk och vill bara delge oss sanningen.

”Jag frågar Avichai Stollar hur det känns att tillhöra Breaking the Silence, en organisation som många israelhatare älskar”, avslutar Cecilia Uddén sitt reportage. ”‘Det är klart att det plågar mig’, säger han. ‘Jag gör ju inte detta för att israelhatare och antisemiter ska få vatten på sin kvarn, utan för att jag är israel och drömmer om ett bättre Israel'”. Sin vana trogen försöker alltså Cecilia Uddén här föregå kritiken genom att ta till den antisemitiska handbokens mest beprövade knep: Avichai Stollars djupt israelfientliga budskap är i själva verket ett uttryck för omsorg och kärlek; han har Israels bästa i åtanke! Dessutom är han själv jude.

Låt oss helt kort titta på hur Matti Friedman bemöter detta unkna resonemang: ”Om Israels armé skulle implementera det som Breaking the Silence tycks rekommendera – det vill säga agera med mindre kraft och utsätta soldaterna för större risk – skulle Hamas få det lättare att kämpa mot Israel och fler israeler skulle dö. Låt oss säga att den israeliska dödssiffran skulle fördubblas och Hamas dödssiffra halveras. Israeler av nästan alla politiska övertygelser skulle hålla med om att detta vore ett negativt utfall. Men vore det ett negativt utfall för Danska Kyrkans utlandshjälp? Vad sägs om den norska regeringen?”

Om Cecilia Uddén hade tagit sitt journalistiska uppdrag på allvar hade hon kunnat göra som journalisten William Stern, vars djuplodande reportage inifrån IDF:s juridiska avdelning publicerades nu i veckan. I detalj beskriver han hur folkrättsjurister spelar en avgörande roll i det militära beslutsfattandet och hur extremt långt IDF går för att säkerställa en minimering av civila förluster. Mot slutet av artikeln framförs dock hård kritik mot Israel, men av ett lite annorlunda slag än det som Cecilia Uddén gillar att vältra sig i:

– Wolff Heintschel von Heinegg, framstående expert på militär juridik vid European University Viadrina i Frankfurt: ”IDF tar många fler försiktighetsåtgärder än vad som krävs. Jag fruktar att IDF därigenom sätter ett orimlig prejudikat för andra demokratiska länder i världen som kanske också strider i asymmetriska krig mot brutala ickestatliga aktörer som missbrukar dessa lagar”.

– Pnina Sharvit Baruch, tidigare chef för IDF:s juridiska avdelning och numera forskare vid Institutet för nationella säkerhetsstudier i Tel Aviv: ”När jag deltar i juridiska konferenser runt om i världen har jag vid upprepade tillfällen fått höra juridiska rådgivare från andra militärmakter säga att IDF går för långt i sina självpåtagna begränsningar som syftar till att skydda civilbefolkningen, och att detta så småningom kan orsaka problem för andra demokratiska nationer när de strider mot organiserade väpnade grupper”.

– Michael Schmitt, chef för Stockton Center for the Study of International Law vid USA:s sjökrigshögskola: ”IDF:s varningar går definitivt längre än vad lagen kräver, men ibland också längre än vad som vore stridsmässigt sunt förnuft på annat håll. Folk kommer att börja kräva att Förenta staterna och andra västerländska demokratier bör följa samma exempel i olika typer av konflikter. Detta är en verklig risk”.

Nämen oj då.

Paul Widen

Jerusalem

Jo alltså beträffande den där skinkmackan…

Mannen på bilden heter Luzer Twersky och har ingenting med artikeln att göra. Ingenting.

Mannen på bilden heter Luzer Twersky och har ingenting med artikeln att göra. Ingenting.

”Soldat straffas – åt skinkmacka” löd rubriken i en artikel av TT som publicerades tidigare i veckan av Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Aftonbladet, Metro, Dagens Industri, liksom en uppsjö av landsortstidningar. En israelisk värnpliktig hade under en militärövning mumsat i sig en skinkmacka, vilket hans befäl så småningom blev varse om och alltså reagerade synnerligen hårt på: 11 dagar i finkan för skinkan. Israels försvarsstyrkor iakttar nämligen kosher, de judiska dietlagarna, som inte tillåter griskött. När kontroversen uppmärksammades i israelisk media höjdes det genast kritik mot det hårda straffet, som därför omvandlades till en indragen helgpermission. Detta blidkade inte kritikerna, vilket ledde till att soldaten till slut slapp all form av bestraffning.

Detta är alltså i allt väsentligt en ickenyhet. Den fick stor uppmärksamhet i Israel därför att den berör den hårt omstridda frågan om relationen mellan stat och religion, men att snart sagt varje svensk dagstidning ansåg att saken hade nyhetsvärde är mycket besynnerligt. Ändå valde TT och tidningsredaktörerna att uppmärksamma denna struntsak, istället för att uppmärksamma exempelvis den massiva beredskapsövningen som inleddes i söndags, eller den israeliska regeringens ansträngningar att aktivt åtgärda bristerna i integrationen av etiopiska judar som inleddes i måndags, eller årsdagen för morden på de israeliska tonåringarna Naftali Fraenkel, Gilad Shaer och Eyal Yifrach, som markerades igår med invigningen av ett utbildningsinitiativ kallat Judiska enhetsdagen, i vilket sammanlagt en miljon människor världen över beräknas ha deltagit i. Inget av detta ansågs alltså ha något som helst nyhetsvärde i Sverige. Men när en israelisk värnpliktig får skit för att han ätit en skinkmacka, då kommer svensk press rusande likt Krösa-Maja: ”Kom hit, kom hit, gött fölk, nu ska ni få höra vad judarna har gjort…!”

Flera svenska nyhetskonsumenter har reagerat på detta och hört av sig till mig. ”Nyheten” har blivit veckans samtalsämne på svenska arbetsplatser, och inte helt oväntat har den fått många att vädra sitt hån och förakt mot Israel och judendomen. En av mina trogna prenumeranter härsknade till och skrev till Dagens Industris nyhetschef Carl Björk och klagade: ”Det får väl ändå vara lite rim och reson i er avvägning om vad som är en nyhet från Israel och inte!” Som svar kom följande motivering: ”Jag tycker nog att den nyhet (som kommer från TT) var rätt kul och ofarlig.”

Carl Björk har naturligtvis helt rätt: nyheten är rätt kul och ofarlig. Som enskild händelse kan den massiva svenska uppmärksamheten kring det israeliska skinkmacksdebaklet avskrivas som helt oskyldig. Men när den utgör en del av ett mönster i vilket alla nyheter från Israel (med försvinnande få undantag) har som gemensam nämnare att de väcker olust och avsmak inför allt som har med Israel och judendomen att göra, då är den varken rolig eller ofarlig. När svenska redaktörer konsekvent underlåter att uppmärksamma Israel annat än i sammanhang som handlar om våld, krig, förtryck, och för omväxlings skull också löjeväckande trams, gärna kopplat till uråldriga judiska seder, då inser människor med ett minimum av intellektuell heder att någonting är alldeles åt helvete fel på Sveriges utrikesredaktioner.

Carl Björk och kompani lär fortsätta att rycka på axlarna med ett urskuldrande hånflin inför den här sortens kritik, medan Sveriges få kvarvarande judiska dagis och skolor förses med ytterligare stridsutrustade specialpoliser med ”särskilt häftiga tyska kulsprutepistoler”. Det finns naturligtvis inget som helst samband mellan dessa båda fenomen. Inget alls.

Paul Widen

Jerusalem

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 650371Läsningar totalt:
  • 127Läsningar idag:
  • 521937Besökare totalt:
  • 120Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen