Marginalanteckningar

Nästan helt meningslös politisk teater

rodfargIsrael frigav igår kväll 26 terroristdömda palestinska fångar som ett led i den inofficiella överenskommelsen med PLO som har utarbetats av USA:s utrikesminister John Kerry. Samtidigt som identiteten på fångarna gjordes känd för allmänheten tidigare i veckan tillkännagav Israels bostadsminister Uri Ariel att nästan 800 nya lägenheter planeras i Östra Jerusalem samt ytterligare knappt 400 på tre olika bosättningsblock på Västbanken.

Israels planer på att bygga hus ”problematiserar” fredssamtalen med palestinierna, menar en bekymrad Leif Näslund på SVT och citerar sedan PLO:s styrelseordförande Mahmoud Abbas enträgna uppmaning till Israel att ”ge fredsprocessen en chans”. Därmed bevisar Näslund sin och i princip alla svenska journalisters obefintliga insikt i den rådande dynamiken i Mellanöstern. Igår, när svensk media för tredje dagen i rad förfasade sig över att judar planerar att bygga hus, förklarade nämligen John Kerry att både han och Mahmoud Abbas hade blivit informerade om byggplanerna i förväg av Israels premiärminister Binyamin Netanyahu. Kerry sa att planerna gällde ”områden som inte påverkar fredskartan”, dvs. judiska bostadsområden i Östra Jerusalem samt de stora bosättingsblocken på Västbanken som ingen sansad bedömare förväntar sig att Israel kommer att evakuera som ett led i ett permanent fredsavtal med PLO. Byggplanerna saknar alltså fullständigt all form av praktisk betydelse, vilket alla människor med ens en minimal insikt i frågan (däribland Mahmoud Abbas) inser.

Om Näslund och kompani hade gjort hemläxan och faktiskt satt sig in i situation hade de insett att det som nu utspelar sig framför våra ögon bara är en del av en noggrannt koreograferad teaterföreställning. För att förstå detta måste vi ta ett par steg tillbaka i händelseförloppet och titta på situationen som rådde för bara några veckor sedan, när en nästan enad kår av Mellanösternexperter var övertygad om att John Kerry inte hade en chans att få igång fredssamtalen mellan Israel och PLO.

En snabb tillbakablick alltså: 2010 lyckades USA:s president Barack Obama med konststycket att vara mer propalestinsk än den palestinska befrielseorganisationens eget ledarskap genom att kräva ett totalt byggstopp på Israels bosättningar, vilket tvingade Mahmoud Abbas att kräva detsamma. Abbas var inte dummare än att han fattade att detta var ett helt orimligt krav, men har kunde inte gärna kräva mindre än vad USA:s president krävde. Därmed körde fredsprocessen fast och i nästan tre år fördes inga officiella samtal mellan parterna. Barack Obama fattade så småningom att han hade begått ett misstag och slutade kräva ett israeliskt byggstopp, men för Mahmoud Abbas vore en liknande kovändning otänkbar: hans politiska motståndare skulle klassa honom som en förrädare. När John Kerry tillträdde som USA:s utrikesminister var han inte sen att fatta att det enda sättet att lösa dödläget var att skaffa fram en stege så att Mahmoud Abbas kunde klättra ner från det träd som Barack Obama hade tvingat honom att klättra upp i.

Den stege John Kerry skaffade fram var frigivningen av 104 palestinska terrorister. Kerry, Netanyahu och Abbas insåg vilket ramaskri detta skulle leda till i Israel: ska vi frige över 100 samvetslösa mördare i utbyte mot att bara återuppta fredssamtalen?! Så här såg de tre ledarnas cyniska kalkyl ut: ju högre man skriker i Israel, ju närmare saken närmar sig en regeringskris, ju mer kommer den palestinska allmänheten att distraheras från det faktum att Mahmoud Abbas inte längre kräver det han mot sin vilja har krävt i nästan tre år: ett byggstopp på Israels bosättningar. Netanyahus pressekreterare gör därför en stor sak av exakt hur råbarkade de just frigivna fångarna är. Och visst, de är verkligen ett gäng otrevliga psykopater, och visst, frigivningen är ett hån mot offren och deras anhöriga, men sett i ett större sammanhang är naturligtvis 100 åldrade mördare mer eller mindre i israeliska fängelser exakt lika irrelevant som… tja, jag vet inte… typ, 1200 lägenheter mer eller mindre i Östra Jerusalem och i bosättningsblocken.

Det ska betonas att det naturligtvis inte finns någon som helst moralisk ekvivalens mellan frigivningen av mördare och byggandet av lägenheter, och självfallet borde varje sund människa bli illamående över att svensk media förfasar sig mer över att judar bygger hus än att palestinska yxmördare firas som frihetkämpar efter hemkomst i Ramalla. Faktum kvarstår dock att det är Israel som friger fångarna, helt frivilligt och utan krav på motprestationer från PLO. Varför visar då plötligt Israel en sådan givmildhet? Därför att gesten saknar praktisk betydelse för Israel, medan den mycket effektivt manipulerar den palestinska folkopinionen så att Mahmoud Abbas kan återvända till förhandlingsbordet med hedern i behåll.

För att den israeliska allmänheten inte ska få för sig att Israel ändå har gått med på Mahmoud Abbas krav på ett byggstopp gör sedan bostadsministern en stor sak av att nästan 1200 nya lägenheter kommer att byggas i Östra Jerusalem och på Västbanken. Med tanke på den själsdödande byråkrati som omger varje litet myrsteg i beslutsprocessen som föregår varje byggprojekt i Israel kan man vara helt säker på att de 1200 lägenheterna antingen inte kommer att stå färdiga förrän 2023, eller att de omfattas av en ursprunglig expansionsplan av befintlig bebyggelse som fick klartecken i slutet av 1970-talet. Återigen: gesten saknar praktisk betydelse, men den manipulerar effektivt den israeliska opinionen.

Idag träffas representanterna för de båda sidorna för andra gången, och de är precis så falskt uppblåsta eller låtsat förödmjukade som omständigheterna kräver. En eloge till John Kerry är helt klart på sin plats.

Paul Widen

Efrat

Marginalanteckningar

rodfargDen 5 maj gav sig Svenska Dagbladets ”utrikesanalytiker” Therese Larsson Hultin på ämnet Israel, närmare bestämt problemet med landets växande ultraortodoxa befolkning. Artikeln verkar nästan uteslutande vara baserad på en tre år gammal artikel i New York Times som möjligtvis kan ha kompletterats med lite fakta från Wikipedia. Larsson verkar dessutom bara ha skummat igenom New York Times-artikeln, eftersom hon inte ens lyckas stava namnet rätt på den enda namngiva källan som hon inkluderar i sin egen artikel. Resultatet blir dock det önskade: ett framtida skräckscenario där Israel är översvämmat av teknikfientliga, kvinnofientliga och inte minst bögfientliga ultrareligiösa judar. Gedigen svensk journalistik med andra ord.

Artikeln innehåller naturligtvis fler faktamissar. En del av dem får vi skylla på New York Times, exempelvis den felaktiga översättningen av termen Haredim, men en del är Larssons helt egna misstag, exempelvis att forskningsinstitutet Taub Center kallas för en tankesmedja eller att hon påstår att ultraortodoxa judar förkastar modern teknik, ett påstående som visar att Larsson inte har den blekaste aning om vad hon skriver om (nyligen hölls till exempel en high-tech-konferens i Jerusalem som var specifikt riktad till just den ultraortodoxa befolkningsgruppen).

Eftersom Larsson har tagit sig an ett ämne som hon inte behärskar blir bilden som hon målar upp extremt förenklad och missvisande. Som så många andra svenska journalister verkar hon bara vara kapabel att formulera problem i enkla binära motsatsförhållanden. Israels befolkning delas därför upp i en sekulär och en religiös grupp. Den förra består av hårt arbetande och skattebetalande medborgare som gör militärtjänsten, medan den senare består av världsfrånvända, religiöst extremistiska snyltare. Israels arabiska befolkning, som är minst lika stor som den ultraortodoxa befolkningen, figurerar inte alls i Larssons artikel. Inte heller Israels nationalreligiösa befolkning, dvs ortodoxa judar som inte definierar sig som haredim, som är fler än de ultraortodoxa och som idag utgör en majoritet av arméns officerskår. Larsson låter sig inte förvirras av sådana oväsentliga detaljer. I hennes värld finns det bara en sorts religiösa judar, en miljonhövdad befolkningsbomb som består av ultrareligiösa extremister som alla tänker precis likadant och som förökar sig som löss. Larsson verkar dessutom tro att Israels sekulära befolkning insåg vidden av detta problem först i samband med att New York Times publicerade en artikel om det för tre år sedan, men, konstaterar hon bistert, ”inte har läget förbättrats nämnvärt” sedan dess.

För det första har det här ämnet diskuterats till leda i Israel sedan man utropade självständighet 1948, vilket torde vara relevant att nämna i sammanhanget.  En annan sak som kunde vara relevant att uppmärksamma är resultatet av parlamentsvalet i januari i år, som gjorde att de ultraortodoxa partierna tvingades lämna regeringen för första gången på ett decennium till förmån för sekulära och nationalreligiösa partier vars främsta mål är just arbetsmarknadsintegrering av den ultraortodoxa befolkningen, samt att värnplikten ska omfatta samtliga israeliska medborgare utan undantag. Är inte det definitionsmässigt just en ”nämnvärd förbättring”? Eller är det helt enkelt så att Larssons artikel är en fördummad omskrivning av en New York Times-artikel från 2010 som av kronologiska skäl inte nämner det som hände i januari 2013?

Att faktiskt försöka förstå och göra rättvisa åt ett så omfattande och mångbottnat problem som det Larssons artikel ger sken av att avhandla är inte alls omöjligt. New York Times-artikeln som hon massakrerar är ett bra exempel på god journalistik. Jerusalem Posts dåvarande chefsredaktör David Horowitz skrev en mycket omfattande artikel om samma ämne några månader innan New York Times-artikeln publicerades. Gemensamt för båda dessa artiklar är att de faktiskt intervjuar Dan Ben-David (som Larsson kallar David Ben-David), som leder forskningen på Taubcentret och som kan sätta statistiken i sitt rätta sammanhang. Artiklarna är faktabaserade, inicierade och håller en så självklart respektfull ton gentemot den ultraortodoxa judiska befolkningsgruppen att artikelförfattarna, till skillnad från Larsson, inte känner sig tvingade att förklara att de inte är religionsfientliga. Fattas bara att Larsson skulle tillägga att hon har många judiska vänner.

Man förvånas inte längre av att så inskränkta och provinciella texter kvalificerar som analys i en av Sveriges största dagstidningar. De bekräftar bara hur lågt ribban ligger.

Paul Widen, Efrat

Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 673630Läsningar totalt:
  • 14Läsningar idag:
  • 541476Besökare totalt:
  • 14Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen