Förlegade tankemönster

Under det Kalla kriget utvecklades en militärdoktrin med det passande namnet MAD – Mutually Assured Destruction (ömsesidigt säkerställd förstörelse). Den postulerade att ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle resultera i en ömsesidigt säkerställd förstörelse av samtliga inblandade parter. I en sådan situation skulle det inte finnas några vinnare, bara förlorare, eller rättare sagt: bara döda förlorare. Under flera decennier under 1900-talet, trots massiv kärnvapenupprustning, användes därför inte kärnvapen i strid en enda gång. Kommunister och kapitalister hade detta gemensamt: de höll livet kärare än förintandet av fienden.

Historikern och mellanösternexperten Bernard Lewis var en av de första att påpeka att MAD-doktrinen bara fungerar om de inblandade aktörerna är rationella, dvs. att de föredrar livet framför döden. Den islamiska republiken Iran, vars kärnvapenambitioner ställdes bortom rimligt tvivel i IAEA:s rapport i förra veckan, är dock inte en rationell aktör. Och inte nog med att de inte uppfattar utsikten om en ömsesidigt säkerställd förstörelse som avskräckande: de uppfattar detta mardrömscenario som ett incitament.

Den teologiska grunden till denna irrationella ståndpunkt är de shi’itiska trossatser om Mahdi som genomsyrar Irans ledarskap. Mahdi var namnet på den tolfte imamen, som enligt shi’itisk islam gömdes av Gud vid fem års ålder för över 1200 år sedan och vars återkomst/uppenbarelse (tillsammans med ingen annan än Jesus) kommer att förebåda den yttersta tiden. Man tror vidare att man kan påskynda detta apokalyptiska skeende genom att orsaka det globala kaos som förväntas sammanfalla med Mahdis återkomst/uppenbarelse.

De röster som nu höjs internationellt med krav på skärpta sanktioner mot Iran för att tvinga ledarskapet att avbryta sitt kärnvapenprogram utgår från att ledarskapet kan pressas till en brytpunkt, en punkt där det skulle tjäna mer på att foga sig efter Säkerhetsrådets krav än på att envist vägra. En sådan punkt finns dock inte, eftersom den ekonomiska kalkylen är fundamentalt frånvarande i ledarskapets resonemang. Ekonomiska sanktioner inverkar inte på en teologisk ekvation.

Irans ledarskap och den civiliserade världen resonerar alltså enligt två helt skilda tankemönster. Irans ledarskap förbereder sig bokstavligt talat för tidens slut och de dödas uppståndelse, medan den civiliserade världen fortfarande inbillar sig att regimen i Teheran kan tvingas till underkastelse med hjälp av materiella påtryckningar.

Av samma anledning uppfattas det inte som avskräckande att Israel och flera NATO-länder nu av allt att döma förbereder sig för en attack mot Iran. Tvärtom har det noterats en skärpning av retoriken mot västvärlden och Israel bland regimens företrädare. En militär konfrontation, som nästan säkert skulle dra med sig Libanon, Syrien och Gaza (och kanske också Saudiarabien på västvärldens sida) och därmed potentiellt sätta hela regionen i brand, är ju precis det regimen hoppas åstadkomma.

Utmaningen som den civiliserade världen står inför är alltså inte ekonomisk eller militär till sin natur, utan moralisk och filosofisk. Hur bemöter man en ondska som inte fruktar den ömsesidigt säkerställda förstörelsen utan rentav eftersträvar den? Den frågan kan inte besvaras förrän man börjar bryta sönder det tankemönster som fortfarande präglar den civiliserade världens tafatta hantering av hotet från Iran.

Paul Widen, Jerusalem


Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 123Det här inlägget:
  • 673629Läsningar totalt:
  • 13Läsningar idag:
  • 541475Besökare totalt:
  • 13Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen