Snacket på gatan

"Kom ihåg".

”Kom ihåg”.

– Igår var det som att polletten äntligen trillade ner, hör jag busschauffören säga till en passagerare som han tydligen känner och som precis har stigit på bussen. Radion väsnas och motorn bullrar, men över oljudet hör jag tydligt att de båda männen diskuterar höjdpunkten i gårdagens judiska bibelläsning, Parashat Zachor (5 Mosebok 25:17-19): ”Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen, när ni drog ut ur Egypten. Utan att frukta Gud gick han emot dig på vägen och slog din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du var trött och utmattad. När därför Herren , din Gud, har låtit dig få ro för alla dina fiender runt omkring i det land som Herren, din Gud, ger dig till besittning som arvedel, då skall du utplåna minnet av Amalek under himlen. Glöm inte detta”. Jag lutar mig framåt för att kunna höra dem bättre. Passageraren lägger ut texten i enlighet med den judiska traditionen, i vilken Amalek inte bara är namnet på ett historiskt folkslag som låg i strid med israeliterna för 3500 år sedan, utan även är ett slags mytologiskt koncept som omfattar alla fiender till det judiska folket som agerar på samma sätt som Amalek: de som attackerar de svaga som inte utgör något som helst militärt hot. Eftersom man är uppmanad att utplåna minnet av Amalek har detta uppfattats som inte främst en fysisk kamp, utan snarare en andlig kamp.

Medan passageraren orerar fromt ser jag i backspegeln hur busschauffören skakar på huvudet. Han är inte alls övertygad.

– Det vi ser nu nästan varje dag, judar som attackeras till höger och vänster, är inte det Amalek? frågar han retoriskt.

– Nej, det är Ismael, förklarar passageraren, men han låter inte särskilt övertygande.

– Varför då? dristar jag mig till att inskjuta, uppriktigt nyfiken på hur han resonerar. Från ett religiöst judiskt perspektiv brukar relationen mellan judar och muslimer ofta tolkas i ljuset av den bibliska berättelsen om relationen mellan Isak och Ismael, men jag förstår inte på vilket sätt vågen av knivöverfall och andra terrordåd som hittills krävt livet på 29 israeliska medborgare skulle vara kännetecknande för Ismael.

– Det här är väldigt, väldigt djupa grejer, säger min medpassagerare urskuldande. Så har rabbinerna tolkat det.

– Ska våldet behöva bli ännu grövre? fortsätter busschauffören retoriskt. Terroristattacken igår i Turkiet [i vilken tre israeliska medborgare dödades], skulle inte det vara Amalek? Han låter varken arg eller hatfull när han säger detta, men det är tydligt att han inte tänker tolerera någon from sublimering av den uppenbara och renodlade ondskan som i princip har blivit vardag i Israel. För busschauffören har alltså polletten trillat ner: han kan inte annat än att uppfatta dagens fiender till det judiska folket som just Amalek.

Passageraren lyssnar besvärat på sin vän utan att kunna bemöta hans argument.

– Det sägs att slutet kommer att bli gott, suckar till slut busschauffören trött, men nu låter inte heller han särskilt övertygande.

Att använda sig av termen ”Amalek” i den politiska diskursen i Israel är mycket kontroversiellt. Det sker bara i undantagsfall, oftast i affekt, exempelvis efter synnerligen brutala terroristattentat, och nästan alltid förhastat, innan implikationerna av åberopandet riktigt har tänkts igenom. Att åberopa Amalek innebär nämligen att definitivt utesluta möjligheten till samexistens, vilket i sin tur medför att det då inte heller finns något utrymme för konstruktivt politiskt handlande. Man kan inte förhandla eller kompromissa med Amalek, som ju är renodlat ond. Man är rentav uppmanad att utplåna Amalek, och som för att liksom inpränta detta är profettexten som man läser i samband med Parashat Zachor hämtad från 1 Samuelsboken 15, i vilken profeten Samuel uppmanar kung Saul att utplåna amalekiterna. Detta gör han också (män, kvinnor och barn), men han skonar boskapen. Därmed förlorar han Guds gunst, eftersom allt som tillhörde Amalek skulle ha utplånats. Det regelrätta folkmordet är inte bara tillåtet, utan kompromisslöst anbefallt. När man kallar någon Amalek förpliktigar man sig alltså att också utplåna Amalek.

Ändå finns denna tabubelagda tolkning ständigt närvarande precis under ytan i den politiska diskursen i Israel. Även när den ter sig ovedersäglig förblir den ofta outtalad, eftersom dess konsekvenser är så brutala, men ibland dryftas den alltså helt öppet (framförallt då bland människor som saknar politiskt inflytande och för vilka tolkningen därför inte har några omedelbara politiska konsekvenser). Samtidigt blottlägger tolkningen en fundamental svaghet i den sionistiska historieskrivningen, enligt vilken dagens israeler är etniskt, religiöst och kulturellt besläktade med Bibelns israeliter, medan Staten Israels fiender inte på något meningsfullt sätt knyts till det bibliska Israels fiender. Från ett politiskt perspektiv är detta givetvis fullt begripligt, eftersom en sådan förståelse allvarligt skulle begränsa eller till och med eliminera det politiska manöverutrymmet. Ibland är det dock svårt att inte dra slutsatsen att det politiska manöverutrymmet i Israel tidvis är beroende av att beslutsfattare aktivt undviker frågan om vem fienden egentligen är, inte för att det egentligen råder någon tvekan om svaret, utan helt enkelt för att man inte gillar svaret.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 883Det här inlägget:
  • 673629Läsningar totalt:
  • 13Läsningar idag:
  • 541475Besökare totalt:
  • 13Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen