Verklighetsinvertering i Svenska Dagbladet

Nu är jag framme med den röda pennan igen!

Svenska Dagbladet publicerade i lördags ett reportage från Västbanken med fokus på vattenfördelningen mellan Israel och den palestinska myndigheten. I det återger journalisten Jenny Stiernstedt helt okritiskt påståenden från en palestinsk aktivist, som inte helt oväntat är djupt kritisk mot Israel. Ingen representant för den israeliska sidan får ens komma till tals, och den enda gången som Israels perspektiv överhuvudtaget återges i reportaget är Stienstedt snabb med att ifrågasätta det. Israel framstår därför som en skurkstat som cyniskt roffar åt sig andras vatten och sedan till råga på allt säljer tillbaka det till ockerpris.

Just vattenfrågan är ett tacksamt ämne när Israel ska svartmålas och palestinierna ömkas, eftersom en bild av en palestinier som säger ”Israel tar vårt vatten” väcker omedelbar empati bland många nyhetskonsumenter. Nästan genast upphör alltså fakta att spela någon roll i ekvationen: det man ser är en människa som lider, en människa som är törstig. Utöver empati med den lidande palestiniern väcker givetvis vattenfördelningen i Mellanöstern inget större intresse bland gemene man i Sverige, vilket gör att journalister som Jenny Stiernstedt kan påstå nästan vad de vill i sina vattenreportage utan att ifrågasättas: allmänhetens kunskapsnivå i frågan är lika låg som deras intresse. Den propalestinska aktivismen kan därför utan större svårigheter döljas under en journalistisk täckmantel.

För knappt ett år sedan inledde Kyrkornas världsråd en kampanj kallad Sju veckor för vatten som riktade samma anklagelser mot Israel som det nu aktuella reportaget i SvD. När jag med anledning av detta kontaktade Israels vattenmyndighet för att få deras perspektiv på saken fick jag ett utförligt svar ganska omgående. Varför Jenny Stiernstedt inte brydde sig om att göra detsamma innan hon skrev sitt reportage kan vi förstås bara spekulera i, men en inte helt vild gissning vore att hon helt enkelt inte var intresserad av detta perspektiv, eftersom det då inte hade blivit någon empatitiggande artikel om lidande palestinier.

Innan Israel erövrade Västbanken 1967 hade bara 10 procent av palestinierna tillgång till rinnande vatten. Idag är den siffran 96 procent. Vem byggde vattennätet som gjorde detta möjligt? Israel. Israels ockupation av Västbanken, oavsett vad man anser om den, medförde alltså en drastisk förbättring av levnadsstandarden för områdets palestinier vad gäller vattenförsörjningen. Stiernstedts reportage handlar emellertid om en palestinier från den fyraprocentiga andelen av befolkningen som inte har tillgång till rinnande vatten. Att börja berättelsen där innebär inte bara att hon vinklar verkligheten, utan att hon helt inverterar den. När hon sedan påstår att dessa palestinier som inte har tillgång till rinnande vatten på sommaren måste åka till Jeriko flera gånger om dagen för att där köpa vatten av israeler inser man att hon saknar de mest grundläggande kunskaperna om konflikten: Jeriko styrs av den palestinska myndigheten och vid alla dess infarter informerar stora skyltar israeliska medborgare att de utsätter sig för livsfara om de åker dit. I Stiernstedts fantasier kanske det står en girig kroknäsa på Jerikos torg och säljer vatten till ockerpris, men inte i verkligheten.

Det skulle krävas en längre uppsats för att vederlägga samtliga falsarier i Stiernstedts alster, men den kanske mest illvilliga får inte lämnas utan kommentar. I en kort sidoartikel/faktaruta nämner Stiernstedt en kontrovers som uppstod i juni förra sommaren när den brittiska nättidningen The Independent påstod att Israel helt ströp vattentillförseln till stora delar av Västbanken under självaste Ramadan. ”Detta tillbakavisades dock av Israel”, skriver Stiernstedt pliktskyldigt, vilket naturligtvis inte låter så värst övertygande för en oinsatt nyhetskonsument: förbrytare brukar som bekant förneka sina brott. I själva verket visade Israel att man av hänsyn till den torra sommarens vattenbrist hade minskat vattentillförseln under dagtid, när fastande muslimer ändå inte använder vatten, för att sedan öka vattentillförseln under kvällar och nätter, då vattenförbrukningen i muslimska områden under ramadan är extra hög. På så sätt lyckades man både spara vatten och underlätta det muslimska firandet. Den palestinska myndigheten var dock inte sen med att basunera ut halva sanningen till ivriga västerländska journalister: Israel har strypt vattentillförseln till Västbanken under Ramadan! Den andra hälften av sanningen, att vattentillförseln i själva verket ökade under kvällar och nätter när det faktiskt användes, utelämnades. Denna illvilliga invertering av Israels goda avsikter spreds sedan av The Independent, för att ett halvår senare återanvändas i Jenny Stiernstedts reportage.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 3832Det här inlägget:
  • 531957Läsningar totalt:
  • 48Läsningar idag:
  • 423330Besökare totalt:
  • 49Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen