Simsons rävar

Givatibrigadens insignier

En militärtribunal i Tel Aviv tillkännagav på tisdagen straffet för soldaten Elor Azaria, som den 4 januari dömdes för dråp på en oskadliggjord palestinsk terrorist. Det var den 24 mars förra året i Hebron på Västbanken som Azaria sköt ihjäl Abdel Fattah al-Sharif, som några minuter tidigare hade gått till attack mot en grupp israeliska soldater med kniv. Åklagarsidan hade begärt ett straff på mellan tre till fem år, medan försvaret hoppades på en villkorlig dom. Det uppmärksammade fallet har väckt mycket starka känslor i Israel och tillkännagivandet av straffet dominerade därför tisdagens nyhetsrapportering.

Straffet, 18 månaders fängelse, gjorde nästan ingen glad. Abdel Fattah al-Sharifs familj i Hebron menar att straffet är löjligt lågt och beskriver rättegången som en fars. De får medhåll från bland annat den Palestinska myndigheten, som i ett uttalande hävdade att domen ”ger ockupationsarmén grönt ljus att fortsätta sina brott”. Azarias familj, som uppfattar honom som en hjälte, är också djupt besviken, men uppfattar alltså domen som alldeles för hård. Kritik mot själva straffet har varit begränsat bland israeliska politiker, men flera regeringsministrar förespråkar benådning. Azarias försvarsadvokater planerar för sin del att överklaga domen. Den dömde soldaten kommer tills vidare att fortsätta vara hänvisad till sin armébas, som han med undantag av ett fåtal hempermissioner har varit förbjuden från att lämna sedan den 24 mars 2016.

Många i Israel (och i omvärlden) har förfasat sig över de sympatiyttringar för Elor Azaria som utspelade sig i Israel under den utdragna rättegången. Hans supportrar bad inte bara om förståelse eller överseende med hans agerande: de försvarade och till och med lovordade det. Det drogs bibliska paralleller, bland annat till David och Goliat: var inte Goliat också medvetslös och oskadliggjord när David högg huvudet av honom? Varför var Azarias agerande fel, när Davids agerande okritiskt höjs till skyarna? Bör inte Azaria snarare hyllas på samma sätt som den bibliske David?

Sådana resonemang bevärdigas som regel inga kommentarer i debatten. ”Vi lever i en annan tid”, är det underförstådda svaret. ”Kom inte dragandes med Bibeln nu igen…”

Det mest slående med fallet Elor Azaria är dock att man inte behöver komma dragandes med någon Bibel, eftersom den bibliska symboliken redan är närvarande – i soldatens insignier som var fullt synliga i rättegångssalen. Azaria tillhör infanteribrigaden Givati, vars symbol är en räv, som åsyftar IDF-enheten Shualei Shimshon (”Simsons rävar”) som var verksam under Israels självständighetskrig, och som i sin tur alltså syftar på Simsons rävar i Domarboken 15: ”Och Simson gick bort och fångade tre hundra rävar; sedan tog han facklor, band så ihop två och två rävar med svansarna och satte in en fackla mitt emellan de två svansarna. Därefter tände han eld på facklorna och släppte djuren in på filistéernas sädesfält och antände så både sädesskylar och oskuren säd, vingårdar och olivplanteringar”. Samme Simson utförde senare i Domarboken som bekant historiens första nedtecknade självmordsattack: ”Men Simson ropade till HERREN och sade: ‘Herre, HERRE, tänk på mig och styrk mig allenast denna gång, o Gud, så att jag får taga hämnd på filistéerna för ett av mina båda ögon’. Därefter fattade Simson i de båda mittelpelare som huset vilade på, och tog fast tag mot dem; han fattade i den ena med högra handen och i den andra med vänstra. Och Simson sade: ‘Må jag nu själv dö med filistéerna’. Sedan böjde han sig framåt med sådan kraft, att huset föll omkull över hövdingarna och allt folket som fanns där. Och de som han så dödade vid sin död voro flera än de som han hade dödat medan han levde”.

Notera att vi här har att göra med två exempel på vad som idag skulle betraktas som otvetydiga krigsbrott, men ändå var symbolen för dessa gärningar fullt synlig på Elor Azarias axelklaff i rättegångssalen.

När Gershom Scholem, som senare blev en framstående professor i judisk mystik, immigrerade till det då brittiskstyrda Palestinamandatet 1923, slogs han av detta tanklösa språkliga flörtande, hur det sakrala hebreiska språket hade väckts ur sin tusenåriga slummer utan att någon tycktes ta de ofrånkomliga konsekvenserna av detta i beaktande. I ett brev till filosofen Franz Rosenzweig skrev han följande reflektion: ”Ett språk består av namn. Kraften i ett språk är gömt inuti namnet; dess avgrund är beseglat däri. Efter att ha åberopat de forntida namnen dag efter dag kommer vi inte längre att kunna värja oss från deras kraft. Vi har väckt dem och de kommer att framträda eftersom vi har frammanat dem med enorm kraft. Vi talar alltså oartikulerat, i ett spökspråk. Namn vandrar omkring i våra meningar som spöken. Journalister leker med dem, låtsas för sig själva eller för Gud att de egentligen är meningslösa. Men ibland hoppar vårt språks helighet ut och talar till oss inifrån dess spöklika förnedring. Namn har ett eget liv. Vore det inte så – ve våra barn, som har överlåtits till tomhet. Gud kan inte tiga på ett språk som han har åkallats på tusentals gånger för att återkomma till vårt liv”.

Elor Azaria stred alltså i en arméenhet vars symbol är hämtad från berättelsen om en biblisk hjälte som gjorde sig skyldig till långt värre saker än de Azaria nu har dömts för. Vad mer är: namnet på enheten anspelar alltså även på den ursprungliga IDF-enheten med samma namn som stred under självständighetskriget. Enhetens inofficiella kampsång blev en populär slagdänga i Israel i slutet av 1940-talet och kan ibland fortfarande höras på radio. Sångens sista vers känns extra relevant i sammanhanget:

Fyra och fyra kör vi med jeeparna in i den våldsamma striden

Till motorns sakta bullrande

Ja: ny är kulsprutan som spottar ut eld

Men elden i sig är uråldrig

Den här symboliken är en del av murbruket i det sionistiska projektet och kan därför ses och höras överallt i Israel. Bibeln gör sig ständigt påmind, uttalat och outtalat, i alla områden i det israeliska samhället. Oftast sker det på ett sätt som inte väcker anstöt i det som samtidigt är ett modernt och upplyst samhälle, men man censurerar inte bort de anstötliga bitarna. Istället finns det en sorts underförstådd förväntan att dessa bitar ska sublimeras. Man leker alltså med namnen och låtsas som att de egentligen är meningslösa, för att använda Scholems ord.

Men namn har, som Scholem också påpekar, ett eget liv, och det som hände i Hebron den 24 mars 2016 kan ses som ett exempel på detta: en ung israelisk soldat, vars infanteribrigad symboliskt var knuten till en annan tid med helt andra spelregler, började plötsligt agera enligt just dessa andra spelregler. ”Han förtjänar att dö”, sa Azaria till sin kamrat innan han sköt Abdel Fattah al-Sharif i huvudet.

Syftet med detta resonemang är inte på något sätt att försvara Elor Azarias agerande, utan att lyfta fram en fundamental och för många obekväm frågeställning som ligger och lurar under diskussionen om Azarias individuella skuld: Hur kan Staten Israel vara vad man önskar att vara när man samtidigt vädjar till minnet av något som är så väldigt annorlunda?

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen
Prenumerera
Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:
Kategorier:
Besöksstatistik
  • 505Det här inlägget:
  • 635006Läsningar totalt:
  • 84Läsningar idag:
  • 508520Besökare totalt:
  • 62Besökare idag:
  • 3Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:
Nyheter
Analyser
Krönikor
I marginalen
Meddelanden
Smultronställen