”Stark bild”

Carl Bildts inlägg på Twitter på söndagskvällen.

”Stark bild av en palestinsk flicka arresterad av israeliska styrkor efter protester i ockuperade Hebron”, kommenterade Sveriges före detta utrikesminister Carl Bildt en bild som han delade på Twitter på söndagskvällen. På bilden ser man uppemot 20 israeliska soldater i full stridsmundering föra iväg en ögonbindelförsedd yngling. Varför ynglingen förs bort av soldater bryr sig Bildt inte om att förtälja. Inte heller skottlossningen mot en skolbuss med israeliska ungdommar samma kväll, knivöverfallet i Jerusalem några timmar tidigare, eller raketerna från Gaza som slog ner i ett dagis i Sderot samma helg bevärdigas en kommentar. Bara denna ”starka bild”.

Den ”starka bild” som Carl Bildt sprider på Twitter passar perfekt i den svartvita beskrivningen av konflikten mellan Israel och palestinierna som utgör den mest grundläggande motivationsfaktorn i palestinska våldsbrott riktade mot Israel: Israel är en orättvis, våldsam och samtidigt feg maktapparat som ger sig på svaga och försvarslösa barn. Att Bildt påstår att ynglingen på bilden är en flicka när det är helt uppenbart att det rör sig om en pojke utgör ett tafatt försök att ytterligare understryka den israeliska fegheten och den palestinska utsattheten och oskulden: 20 tungt beväpnade soldater mot en enda stackars flicka!

Denna svartvita beskrivning av konflikten är näranog allenarådande i stora delar av Mellanöstern, där demonisering av Israel är en politisk självklarhet. Den är starkt dominerande bland flyktingar från Mellanöstern som har bosatt sig i Europa, där den även anammas av stora delar av det politiska etablissemanget. En av många gemensamma nämnare för alla som tilltalas av denna grova förenkling är att de gillar att sprida ”starka bilder” på försvarslösa palestinier och utstuderat våldsamma israeler som bekräftar den grova förenklingen. Bakgrunden till dessa ”starka bilder” utelämnas lika självklart som man ignorerar själva konfliktens bakgrund och historia, eftersom man inte sysslar med kritisk analys. Man sysslar med uppvigling.

Samtidigt som Carl Bildt spred den ”starka bilden” på Twitter kämpade en israelisk säkerhetsvakt för sitt liv på ett sjukhus i Jerusalem efter att ha blivit knivhuggen i bröstet av en palestinsk terrorist, motiverad av samma uppvigling. Och i Sverige tävlande politiker om vem som hårdast kunde fördöma lördagskvällens brandbombning av synagogan i Göteborg och fredagens demonstration i Malmö där deltagare kunde höras skrika ”slakta judarna”, två händelser motiverade av exakt samma uppvigling. Människor som avfyrar raketer från Gaza mot israeliska samhällen och som hugger ner israeliska medborgare på Jerusalems gator, människor som uppmanar till slakt på judar i Malmö och som försöker bränna ner synagogor i Göteborg, dessa människor är själva övertygade om att deras handlingar är rättfärdiga, eftersom de har blivit hjärntvättade av ”starka bilder” som visar att fienden (Israel, och därmed också alla judar) är en alltigenom ond maktapparat som sadistiskt förtrycker den hjälplösa palestinska befolkningen och som därför måste bekämpas med alla medel. Raketbombning mot deras städer, knivmord på deras gator, slakt av deras trosbröder runt om i världen och mordbränder mot deras bönehus är alltså i förövarnas ögon helt rimliga och försvarliga reaktioner på denna ondska.

När Carl Bildts enda reaktion på de senaste dagarnas händelser i Israel och de palestinskkontrollerade områdena på Västbanken och i Gaza är att dela en ”stark bild” som utmålar Israel som feg och förtryckande och palestinierna som oskyldiga och hjälplösa spelar han dessa krafter i händerna. Det är med andra ord inte så hemskt förvånande att två av helgens antiisraeliska demonstrationer i Sverige urartade i våldsuppvigling mot judar och försök till mordbrand.

Paul Widen

Jerusalem


”…ett nytt förhållningssätt till konflikten mellan Israel och palestinierna”

 

USA:s president Donald Trump håller upp det signerade tillkännagivandet av Jerusalem som Israels huvudstad (foto: Vita Huset)

Här följer en svensk översättning av kvällens pressmeddelande från Vita Huset beträffande Jerusalem:


President Donald J. Trumps tillkännagivande av Jerusalem som Israels huvudstad

”Min kungörelse idag markerar början på ett nytt förhållningssätt till konflikten mellan Israel och palestinierna”.

– President Donald J. Trump

 

 

ERKÄNNANDE AV JERUSALEM: President Donald J. Trump uppfyller sitt löfte att erkänna Jerusalem som staten Israels huvudstad och har instruerat utrikesdepartementet att börja flytta den amerikanska ambassaden i Israel från Tel Aviv till Jerusalem.

  • Idag, den 6 december 2017, erkände president Trump Jerusalem, det judiska folkets urgamla huvudstad, som huvudstad i staten Israel.
    • Genom denna åtgärd uppfyllde president Trump ett viktigt vallöfte som han och många tidigare presidentkandidater givit.
  • Trumpadministrationen är fullständigt samordnad i stödet av denna historiska åtgärd av presidenten och har engagerat sig brett med både våra samarbetspartners i kongressen och internationellt i denna fråga.
    • President Trumps åtgärd åtnjuter ett brett tvärpolitiskt stöd i kongressen, bland annat som uttryckt i [lagen] Jerusalem Recognition Act från 1995. Lagen bekräftades för bara sex månader sedan i en enhällig omröstning i senaten.
  • President Trump har instruerat utrikesdepartementet att utveckla en plan för att flytta den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem.
  • Departement och myndigheter har implementerat en robust säkerhetsplan för att garantera säkerheten för medborgare och tillgångar i regionen.

JERUSALEMS STATUS: President Trump är införstådd med att specifika gränser för suveränitet i Jerusalem är mycket känsliga och att de är att avgöras i slutförhandlingar.

  • President Trump är införstådd med att Jerusalems status är en mycket känslig fråga, men han tror inte att fredsprocessen gynnas av att man ignorerar den enkla sanningen att Jerusalem är hem för Israels lagstiftande församling, högsta domstol, president och premiärminister.
  • President Trump är införstådd med att de specifika gränserna för israelisk suveränitet i Jerusalem är att avgöras i slutförhandlingar mellan parterna.
  • President Trump bekräftar på nytt USA:s stöd för status quo vid Tempelberget, även känt som Haram al Sharif.

FORTSATT ENGAGERAD I FREDSPROCESSEN: President Trump är fast besluten att uppnå ett varaktigt fredsavtal mellan israeler och palestinier.

  • President Trump är fortsatt fast besluten i att uppnå ett varaktigt fredsavtal mellan israelerna och palestinierna och han är optimistisk att fred kan uppnås.
  • Fördröjningen av erkännandet av Jerusalem som Israels huvudstad har inte hjälpt till att uppnå fred under de senaste två decennierna.
  • President Trump är beredd att stödja en tvåstatslösning i konflikten mellan israelerna och palestinierna om parterna är överens om det.

I väntan på en deklaration om Jerusalem

Israels premiärminister Binyamin Netanyahu och USA:s president Donald Trump under ett möte i FN-skrapan den 2 oktober 2017 (foto: Vita Huset)

I måndags löpte tidsfristen ut för USA:s president Donald Trump att aktivera dispensklausulen i den amerikanska lag från 1995 som föreskriver att USA:s ambassad ska flyttas till Jerusalem. Klausulen ger presidenten rätt att skjuta upp implementeringen av lagen i sex månader om han bedömer att en ambassadflytt skulle skada nationens säkerhet. Denna bedömning gjorde Trump den 1 juni i år, men beslutet är alltså bara giltigt i sex månader. Därefter måste presidenten aktivera klausulen igen. Att så inte skedde under måndagen är mycket uppseendeväckande och har orsakat vilda spekulationer och farhågor om ett nytt palestinskt våldsutbrott.

Varje amerikansk president sedan 1995 har konsekvent utnyttjat sin laggivna rätt att avvakta med ambassadflytten, då man på goda grunder fruktat att en sådan flytt skulle orsaka våldsamma protester inte bara bland palestinier, utan över hela den muslimska världen. Var sjätte månad skrev alltså Bill Clinton, George W. Bush och Barack Obama under ett papper som sköt upp flytten ytterligare ett halvår, ett agerande som var så väntat att det i princip inte uppmärksammades i media. För ett halvår sedan skrev även Donald Trump under ett sådant papper, men den gången var det osäkert in i det sista om så skulle ske, eller om den oförutsägbare presidenten faktiskt skulle göra det han hade lovat under valkampanjen. När Trump ändå sköt på implementeringen var besvikelsen stor bland dem som hade hoppats på en förändring efter mer än 20 år av välregisserat politiskt hyckleri i frågan.

I Israel har det alltid rått bred politisk konsensus bland beslutsfattare att inte bara USA utan alla länder bör flytta sina ambassader från Tel Aviv till Jerusalem och därigenom markera att man accepterar staden som Israels huvudstad. Även i USA råder det bred konsensus i frågan, vilket inte minst reflekteras i den nu aktuella lagen från 1995 som föreskriver en ambassadflytt och som röstades igenom med röstsiffrorna 93-5 i senaten och 374-37 i representanthuset. Vidare brukar amerikanska presidentkandidater rutinmässigt lova att de kommer att flytta ambassaden så fort de klivit över tröskeln till Ovala Rummet. Att detta sedan inte har gjorts har varit lika förutsägbart som valkampanjernas dyra löften.

Och i måndags var det alltså dags igen för USA:s president att inte flytta ambassaden. I takt med att dagen närmade sig surrade intensiva rykten även denna gång om att Trump inte skulle aktivera dispensklausulen, alternativt att han skulle göra det men samtidigt erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och presentera en tidsplan för ambassadflytten. När tidsfristen löpte ut utan att någon dispensåtgärd vidtogs eller att saken ens kommenterades ökade förväntningarna/farhågorna på det tal som det har utannonserats att presidenten ska framföra idag onsdag. Under tisdagskvällen rapporterades det att Trump har varit i kontakt med den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas och Jordaniens kung Abdullah för att i förväg förklara sina avsikter för dem. En odramatisk återgång till status quo ante är alltså i nuläget inte trolig.

Det palestinska ledarskapet har varnat att en amerikansk ambassadflytt eller ett erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad kommer att innebära dödsstöten för fredsprocessen och resultera i våldsamma protester. Det är emellertid samma palestinska ledarskap, både Fatah och terroristorganisationen Hamas, som ligger bakom planeringen av dessa protester. “Varningen” är alltså i princip bara ett förtäckt hot: “Gör som vi säger, annars startar vi ett våldsamt upplopp”.

Den mest intressanta frågan i allt detta men som lätt hamnar i skymundan pga de dramatiska spekulationerna är frågan om vad USA i nuläget skulle tjäna på en ambassadflytt eller ett erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. I 22 långa år har amerikanska presidenter gjort en enkel kostnadsanalys och snabbt dragit slutsaten att man inte har något att vinna på att erkänna något som de facto redan är såsom erkännandet erkänner att det är. Hur har denna kostnadsanalys förändrats?

Paul Widen

Jerusalem


Ytterligare en israelisk attack i Syrien

Ett israeliskt F-35I stridsflygplan under en övning (foto: IAF)

Natten till lördagen utsattes en militäranläggning i Al Kiswah söder om Damaskus för en raketattack, enligt statskontrollerad syrisk media. Skulden för attacken lades på Israel. Målet ska ha varit en vapendepå tillhörande den syriska regimens styrkor, men enligt andra källor i och utanför landet ska den attackerade militäranläggningen i själva verket ha varit en ännu inte helt färdigbyggd iransk armébas. Efter sabbatens utträde på lördagskvällen offentliggjorde Israels premiärminister Binyamin Netanyahu ett kort videoklipp som tycktes bekräfta att det var just en iransk armébas som hade attackerats och att Israel låg bakom attacken.

”Vi kommer inte att tillåta en regim som är fast besluten att förinta den judiska staten att skaffa sig kärnvapen”, slog Netanyahu fast, med hänvisning till Iran. ”Vi kommer inte att tillåta denna regim att befästa sig militärt i Syrien, som den försöker göra med det uttalade syftet att utrota vår stat”.

Det korta videoklippet var bara ett utdrag ur ett längre anförande som spelades in i torsdags för att framföras imorgon söndag under en tillställning på tankesmedjan Brookings Institution i Washington, D.C. Det offentliggjordes utan någon annan förklaring än det korta konstaterandet, ”Vi kommer inte att tillåta Iran att befästa sig militärt i Syrien”. Israel har i övrigt varken bekräftat eller dementerat att man ligger bakom attacken.

Exakt hur militäranläggningen attackerades råder det ännu oklarhet kring. Vissa källor uppger att raketerna avfyrades från israeliska stridsflygplan som befann sig i libanesiskt luftrum. Tidigare israeliska attacker mot militära mål i Syrien, främst riktade mot den libanesiska terroristorganisationen Hizballah, har ofta utförts från libanesiskt luftrum, förmodligen för att undvika att konfronteras med de ryska luftvärnsrobotar som finns i Syrien (eller, som det påstås på vissa håll, för att undvika att visa att man kan kringgå dessa luftvärnsrobotar). Andra källor, kopplade till Hizballah, hävdar att Israel avfyrade två långdistansrobotar av typen Jeriko II och att en ska ha skjutits ner av det ryska luftvärnet. Dessa uppgifter saknar helt trovärdighet, då detta i så fall skulle ha varit första gången någonsin som Israel avfyrade en sådan raket i strid. Att avfyra en robot med en räckvidd på närmare 1800 km för att slå ut ett mål som ligger blott 50 km från Israels gräns vore dessutom enastående slösaktigt. Uppgifterna bör därför förstås som prosyrisk propaganda, som syftar till att urskulda sig för att inte ha lyckats förhindra attacken (”De besköt oss med superavancerade raketer som de aldrig har använt förut!”) och samtidigt skryta lite (”Vi lyckades ändå skjuta ner en av dem!”).

Enligt den syriska regimen ska raketattacken bara ha orsakat materiella skador, men andra källor uppger att 12 soldater från det iranska revolutionära gardet ska ha dödats när militäranläggningen sprängdes i luften. Både Syrien och Iran har i nuläget ett intresse av att tona ner attackens omfattning och skadegörelse, då pressen på de båda länderna att besvara attacken står i direkt proportion till hur allvarlig den var. Detta innebär naturligtvis inte att uppgifterna om de 12 dödade soldaterna stämmer, men om uppgifterna stämmer skulle det förklara varför Syrien och Iran väljer att inte bekräfta dem.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 690712Läsningar totalt:
  • 32Läsningar idag:
  • 556291Besökare totalt:
  • 30Besökare idag:
  • 2Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen