Mördade i sömnen

Natten mellan fredagen och lördagen infiltrerades den israeliska bosättningen Itamar av två palestinska terrorister. Terroristerna bröt sig in i familjen Fogels hus och mördade föräldrarna Udi, 36, och Ruth, 35, samt tre av deras barn, Yoav, 11, Elad, 4, och Hadas, 3 månader gammal. Ytterligare två små barn befann sig i huset under attacken men klarade sig oskadda. Det äldsta barnet i familjen, en 12-årig flicka, kom hem klockan ett på natten efter ett ungdomsmöte och gjorde upptäckten.

Enligt palestinska källor ska en fraktion av al-Aksamartyrernas brigader, Fatahs militära gren, ha tagit på sig ansvaret för terroristattacken. Den palestinska styrelseordföranden Mahmoud Abbas, tillhörande Fatahs politiska gren, fördömde dådet samtidigt som han fördömde ”allt våld som riktas mot civila, oavsett vem och oavsett orsak”. Premiärminister Salam Fayyad var djärvare i sin implicita israelkritik och sa att den Palestinska myndigheten ”avvisar våld, precis som vi vid upprepade tillfällen har avvisat våld mot vårt eget folk”. Terroristorganisationen Hamas, å andra sidan, lovordade attacken och kallade den för ”heroisk”. I Gazaremsan delades det ut godis till folk på gatorna, vilket är ett brukligt sätt att fira terroristattacker där.

”Jag förväntar mig att det internationella samfundet skarpt och otvetydigt ska fördöma dessa mord, dessa barnamord,” sa Israels premiärminister Binyamin Netanyahu i ett uttalande. ”Jag förväntar mig att de ska utfärda fördömanden omedelbart, utan balanseringar, utan förklaringar, utan rättfärdiggöranden. Jag är besviken på alla svaga och mumlade uttalanden. Detta har aldrig hänt förut, att terrorister går in i ett hem och skär halsen av barn.”

TT:s artikel om terroristattacken, som kopierades av alla svenska dagstidningar, gjorde gällande att en ”bosättarfamilj” (läs ”dumma judar”) hade ”dödats” (inte ”mördats”) av ”en palestinier” (inte ”en terrorist”). Mer än två tredjedelar av artikeln handlar inte ens om attacken, utan är ett hopkok av lösa anklagelser mot bosättare, med det illa dolda syftet att just balansera, förklara och rättfärdiggöra. TT tycker alltså att det är deras sak att trivialisera ett mord på en hel familj.


Paul Widen, Jerusalem


Diplomatiska uppgraderingar

 

Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen uppgav igår att Danmark uppgraderar den palestinska diplomatiska delegationens status i Köpenhamn. Det som tidigare kallades för ”den palestinska generalrepresentationen” heter nu istället ”den palestinska beskickningen till Danmark”.

Danmark sällar sig därmed till en antal andra europeiska länder som på ett liknande sätt har markerat ett ökat erkännande av den Palestinska myndigheten, däribland Storbritannien, Irland, Frankrike, Spanien och Portugal. Flera latinamerikanska länder har gått ännu längre och kallar nu de palestinska diplomatiska envoyéerna för ambassadörer.

Utvecklingen kan ses som ett uttryck för den internationella frustrationen över de fastkörda fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna. Genom att uppgradera palestiniernas diplomatiska status ökar man trycket på Israel, som av många beskylls som mest ansvarigt för att förhandlingarna har gått i stå.

I en tid när allt fler länders utrikespolitik präglas av tomma slagord är det dock svårt att se hur diplomatiska hårklyverier kommer att göra så stor skillnad, varken i praktiken för de palestinska beskickningarna eller vad beträffar fredsförhandlingarna. I Sverige kan man exempelvis se hur termen ”Palestina” sedan länge används helt okritiskt av politiker tvärs över det politiska spektrat, trots att Sverige inte har gjort motsvarande diplomatiska uppgradering av den palestinska delegationen i Stockholm som Danmark nu gör. Det är ju en sak att kreti och pleti på diverse dagsblaskor inte är kapabla att göra distinktionen mellan deras egna politiska förhoppningar och den faktiska politiska verkligheten, men det är mer oroväckande att ledande svenska politiker inte tycker att det är nödvändigt att tillämpa ens ett minimum av retorisk urskiljning.

Skulden för att fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna har kört fast ligger egentligen inte hos någon av de två sidorna. Den ligger istället hos USA:s president Barack Obama, vars vårdslösa diplomati har tvingat det palestinska ledarskapat att anta en alltmer kompromisslös hållning gentemot Israel för att inte uppfattas som mindre propalestinsk än Obamas administration. I 16 år ansåg nämligen den Palestinska myndigheten att det gick alldeles utmärkt att fredsförhandla med Israel medan det byggdes bosättningar, men när USA krävde ett totalstopp kunde inte palestinierna göra annat än att stämma in. Istället för att lösa bosättarfrågan inom ramen för fredsförhandlingarna, som det uttryckligen står i Osloavtalet, gjorde USA oförhappandes frågan till en punkt som måste lösas innan fredsförhandlingarna återupptas, vilket helt står i strid med Osloavtalet. Israel har ingen anledning att kompromissa på den här punkten bara för att det amerikanska ledarskapet gjorde ett diplomatiskt felkliv. Detta tämligen elementära faktum erkänns dock inte (eller rentav begrips inte) av de länder som nu tror att allt blir bra bara man stryker det palestinska ledarskapet medhårs genom subtila uppgraderingar av palestiniernas symboliska beskickningar.

Paul Widen, Jerusalem


Upp till Jerusalem, Carl Bildt. Upp!

Igår kväll lämnade Carl Bildt det heliga landet efter en tredagars rundresa som man har kunnat följa på hans pretentiösa blogg, Alla Dessa Dagar. Som första utländska utrikesminister någonsin gjorde han en diplomatiskt signifikant övernattning i staden Nablus på Västbanken, som kontrolleras av den Palestinska myndigheten. Det korrupta palestinska styret blev förstås överförtjust över denna symboliska markering. Under ett möte med palestiniernas utrikesminister Riad Malki sa Carl Bildt vidare att han såg fram emot att inom kort välkomna den första palestinska ambassadören i Stockholm. Det är oklart varför Sverige i nuläget, när Mellanösterns och Nordafrikas korrupta regimer ser ut att falla en efter en väljer att uppmuntra och ge sitt stöd till den Palestinska myndigheten, som är precis lika korrupt och odemokratisk som Mubaraks regim i Egypten och Gaddafis regim i Libyen. Man häpnar.

Carl Bildt må vara förlåten när han skriver att han åker ”från Nablus ner mot Jerusalem” (man åker upp till Jerusalem, Carl Bildt. Upp!) men när han sedan säger att han hann med ett kort besök ”uppe på klippmoskén” visar han hur okunnig han faktisk är. Det finns ingen ”klippmoské”, lika lite som det finns krokofanter. Klippdomen finns, men det är en helgedom och inte en moské. Al Aksa-moskén ligger intill den, men har inget med klippan att göra. Trots att Carl Bildt blandar ihop detaljerna i ett problemkomplex där varje ord, varje stavelse är avgörande, tycker han alltså att han har mandat att diktera för Israels ledare vad som ska göras för att ”lösa konflikten”. Man häpnar.

Genomgående ser man hur Carl Bildt anammar den slentrianmässiga jargong som präglar den svenska debatten kring konflikten mellan Israel och palestinierna. Bildt pratar om ”Palestina” som om det vore ett land, och förstärker detta intryck genom att prata om att palestinierna vill ”få ett slut på ockupationen”. Ändå påstår han förljuget att konflikten är ”komplicerad”. Vad i hela fridens namn är komplicerat om ”Palestina” är ”ockuperat” av Israel? Då har ju Israel 100% fel och ”Palestina” 100% rätt, och vi löser det genom att kräva att Israel lämnar varje centimeter av ”ockuperat” land. Det är ju fundamentalt okomplicerat.

Komplicerat blir det när man besitter tillräckligt mycket intellektuell heder för att tillstå att Israel har legitima historiska anspråk på Västbanken. Komplicerat blir det när man tillstår att det aldrig har funnits ett ”Palestina” och att det därför är gravt missvisande att använda det begreppet. Komplicerat blir det när man slutar använda begreppet ”ockupation” som ett skällsord mot Israel och erkänner det historiska faktum att Israel kontrollerar Västbanken som ett resultat av ett krig som startades av de omkringliggande arabstaterna, och att steg mot fred och normalisering därför är minst lika mycket (om inte mer) arabernas ansvar. Då blir konflikten genast väldigt komplicerad, eftersom vi då plötsligt har inte en utan två sidor med legitima krav. Jag tvivlar på att det här budskapet kommer att nå Carl Bildt, men jag säger det ändå: Om bara en sida har legitima krav är konflikten okomplicerad. Om båda sidor har legitima krav är konflikten komplicerad. Busenkelt, eller hur?

Paul Widen, Jerusalem


En särskild utredningskommission levererar sin rapport

Den 22 juli 2002 släppte det israeliska flygvapnet (IAF) en 900-kilosbomb på ett bostadshus i Gaza där Hamasledaren Salah Shehadeh hade tagit sin tillflykt. Shehadeh dödades i attacken, liksom 14 andra, däribland nio barn.

En särskild utredningskommission, tillsatt efter att händelsen anmäldes till Israels Högsta Domstol (HD), överlämnade igår sin rapport över händelsen till Israels premiärminister Binyamin Netanyahu. Ett sammandrag av rapporten på engelska kan läsas här.

Attacken mot Shehadeh skedde under höjden av den Andra Intifadan, när det sällan gick en vecka utan att en självmordsbombare sprängde sig själv och så många civila som möjligt i bitar på ett café eller en buss någonstans i Israel. Utredningskommissionens rapport förklarar inledningsvis att ”Shehadeh var den drivande kraften inom Hamas, dess ideologi och dess operativa verksamhet och var direkt inblandad i planeringen och verkställandet av dödliga terrorattacker. Situationen nödvändiggjorde effektiva, omedelbara och koncentrerade åtgärder för att eliminera eller åtminstone minimera attackerna. En åtgärd som valdes för detta syfte var riktat dödande av de ledande planläggarna och gärningsmännen bakom terroristattackerna.”

Rapporten beskriver den juridiska grunden för denna taktik: ”Det normgivande ramverket som gäller för riktat dödande och instruktionerna för metodens implementation granskades, analyserades och formulerades i det omfattande HD-beslutet ‘Utslag beträffande riktat dödande’ den 14 december 2006. Dessa principer har sedan dess blivit fundamentala principer som Staten Israel och dess säkerhetsstyrkor måste anpassa sig till i den militära aktiviteten mot terrorism, i synnerhet vad beträffar riktat dödande under väpnade konflikter. Kommissionens undersökning utfördes baserat på dessa principer.”

Rapporten drar slutsatsen att ”Shehadehs terroristaktivitet placerade honom inom kategorin ‘en civilperson som direkt tar del i fientligheter vid den aktuella tidpunkten’. Hotet som han utgjorde mot Israels befolkning […] var definitivt, överhängande och markant. Klassificeringen av Shehadeh som mål […] var professionellt, baserat på konkret information och i överensstämmelse med principerna i israelisk och internationell lag. Således var attacken mot Shehadeh, som hade syftet att ända hans dödliga aktivitet, ett ‘legitimt riktat dödande’.”

Israelisk lag kräver att sex villkor uppfylls för att riktat dödande ska betraktas som legitimt: Arrestering måste vara omöjligt; målet måste vara en kombattant; ansvariga regeringsmedlemmar måste godkänna varje enskild attack; civila förluster måste minimeras; operationerna måste begränsas till områden utanför israeliska kontroll; slutligen måste målen ha identifierats som framtida hot. Riktat dödande kan alltså inte tillämpas som straff eller hämnd för tidigare attacker.

Alla dessa kalkyler, nyanser och övervägningar försvinner naturligtvis nästan omedelbart i medias rapportering när en dylik attack utförs, speciellt om de oavsiktliga civila förlusterna når de höga nivåer som de gjorde när Shehadeh dödades. Jag befann mig själv i Jerusalem sommaren 2002 och minns den stumma fasa som präglade rapporteringen från Gaza. ”En 900-kilosbomb på ett bostadshus” upprepades om och om igen. Nio barn. Nio barn. Nio barn. Många människor, däribland många journalister, är inte känslomässigt kapabla att resonera kring de juridiska och moraliska distinktionerna som ligger till grund för juristernas, politikernas och militärernas beslut. Deras känslomässiga reaktion omöjliggör helt enkelt ett rationellt resonemang. Att inte ha denna reaktion betraktar de som omänskligt.

Om man vill förstå grunden för Israels handlande, även om man sedan väljer att fördöma det, måste man dock skjuta upp domen tills man har läst rapporten. Man måste släppa de cyniska analyserna, som inte hör hemma i något seriöst sanningssökande, och inse att förståelse inte implicerar överseende.

Paul Widen, Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 635019Läsningar totalt:
  • 97Läsningar idag:
  • 508521Besökare totalt:
  • 63Besökare idag:
  • 3Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen