Katyusharaketer mot Be’er Sheva

Tre katyusharaketer avfyrades från Gazaremsan och slog ner i den israeliska staden Be’er Sheva i centrala Negev för knappt två timmar sedan. En av dem träffade ett bostadshus och orsakade materiella skador, men inga människor kom till skada.

Det var första gången sedan Operation Gjutet Bly i årsskiftet 2008/2009 som katyusharaketer avfyrats från mot Be’er Sheva, som ligger ungefär 37 kilometer från Gazaremsan. Katyusharaketer är till skillnad från Kassamraketer industritillverkade och innehåller en stridsspets på över 20 kg sprängämnen. De penetrerar armerade betongväggar som om de vore smör. Det är en under att ingen kom till skada denna gång.

Den dramatiska utvecklingen sätts i samband med morgonens konfrontationer vid gränsen till Gaza, då israeliska soldater attackerades med granateld när de patrullerade i närheten av gränsen. Israeliska stridsvagnar besvarade elden. Palestinska källor uppger att 11 palestinier skadades. Åtta av dem tillhörde terroristorganisationen Islamiska Jihad, resten var civila.

Paul Widen, Jerusalem


Elände!

Som prenumeranterna har märkt finns det en liten bugg i systemet som gör att nyhetsbrevet skickas ut i nio exemplar varje gång något publiceras under analyskategorin. Jag ber än en gång om ursäkt för detta och hoppas att ni har överseende med nyhetsbrevets barnsjukdomar. Datakillarna på Ordonannsens WebbVerkstad jobbar ihärdigt för att lokalisera buggen.

Paul Widen, Jerusalem


Kvitter om Twitter

I rapporteringen från de pågående folkupproren i Mellanöstern och Nordafrika uppges Twitter och Facebook ha spelat en viktig roll. Aktivister har genom dessa nya medier kunnat organisera sig och överrösta regimernas propaganda. De hårt ansatta regimerna har därför försökt strypa tillgången till Internet, för att på så sätt återfå kontrollen över vilken information som sprids och för att försvåra motståndarnas organisering. Twitter och Facebook har därmed blivit symboler för yttrandefrihet och demokrati.

Igår hörde jag dock något som ifrågasatte den beskrivningen av dynamiken bakom folkupproren, eller åtminstone kompletterade bilden på ett betydande sätt. I Egypten och Libyen var det inte förrän regimerna började mixtra med internettillgången som folk strömmade ut på gatorna. När regimerna tog det desperata beslutet att blockera Twitter och Facebook ökade protesterna i intensitet. Det var alltså inte tillgången till den nya medierna utan avsaknaden av dem som var en viktig faktor i utlösandet av massdemonstrationerna.

En möjlig tolkning av detta intressanta faktum vore att föreslå att strypandet av Internet var droppen för alla de unga, välutbildade men arbetslösa människor som redan var väldigt frustrerade och missnöjda med regimerna. Att berövas Twitter och Facebook uppfattades som en personlig kränkning och fick dem att inse att det som höll på att hända var akut, att det inte fanns några andra alternativ än att gå ut på gatorna och kräva regimskifte.

En annan möjlig tolkning vore att påpeka det ganska uppenbara att Internet är passiviserande. Så länge folk hade tillgång till Twitter och Facebook satt många av dem snällt framför sina datorer och uttryckte sitt motstånd verbalt. Om regimerna alltså hade haft lite is i magen skulle de kanske hellre ha ökat internethastigheten och låtit folket osa sin vrede fritt på nätet. Då hade man kanske lättat på trycket tillräckligt mycket för kunna ha hållit sig kvar vid makten.

För övrigt kan ni följa min rapportering på Twitter. JtownPaul heter jag där.

Paul Widen, Jerusalem


Iranska provokationer

Efter flera förseningar och motstridiga rapporter uppges nu två iranska militärfartyg ha inlett sin färd genom Suezkanalen i riktning mot Medelhavet. Slutdestinationen uppges vara Latakia i Syrien. Den brittisktillverkade fregatten Alvand och proviantbåten Kharq blir de första iranska militärfartygen att färdas genom Suezkanalen sedan den iranska revolutionen 1979, då den nuvarande islamistiska regimen kom till makten.

Israel följer utvecklingen noggrant. Utrikesminister Avigdor Lieberman sa i förra veckan att ”Israel förväntar sig att världssamfundet agerar omgående och med bestämdhet mot de iranska provokationerna och sätter iranierna på plats.”

Den israeliska militärledningen säger sig dock inte ha gjort några speciella förberedelser inför denna helt nya situation. Man menar att den över 30 år gamla fregatten kan sänkas på nolltid om det skulle bli nödvändigt, men om den inte utför några hotfulla manövrar eller seglar in på Israels territorialvatten kommer man att låta fartygen färdas till Syrien utan incidenter.

Suezkanalen står under Egyptens överhöghet, men Egypten är bundet till internationella sjöfartsavtal, vilka ger fartyg från alla länder rätt att färdas genom kanalen. Iran gör således ingenting olagligt, men i över 30 år har alltså landet inte ens övervägt tanken att göra det man nu gör, bland annat eftersom Egypten under Hosni Mubaraks styre i princip var en lika stor fiende som Israel. Iran visste att dess militärfartyg var fundamentalt ovälkomna i området och höll sig därför på sin kant. När nu hela regionen är i gungning vill man pröva vattnen, så att säga: Man vill undersöka hur Egyptens nya ledarskap kommer att förhålla sig till en eventuell framflyttning av de iranska positionerna och man vill pråla sig precis utanför Israels territorialvatten för att se hur ledarskapet reagerar här.

Ytterligare en orsak till Irans agerande kan vara att man försöker få omvärlden att vända bort blicken från det folkliga uppror som har brutit ut i Iran, inspirerat av revolterna som har spridit sig som en löpeld genom Nordafrika och Mellanöstern. Även på hemmaplan kan man vara säker på att plocka poäng bland delar av befolkningen genom att utmana ”den sionistiska fienden”. I den Palestinska Myndigheten såg vi exempel på samma taktik förra veckan när man försökte driva igenom en resolution i FN:s Säkerhetsråd i vilken Israels bosättningar på Västbanken kallades för olagliga (se förra veckans artikel ”Israels bosättarpolitik tas upp i FN:s Säkerhetsråd”). Israels bosättningar torde vara det minst relevanta ämnet i Mellanöstern idag, men eftersom den Palestinska Myndigheten fruktar att det folkliga upproret i regionen ska sprida sig till Västbanken, väljer man att använda det beprövade kortet ”Skyll På Israel”. Och tro det eller ej: Efter att USA lade in sitt veto bröt demonstrationer ut på Västbanken till stöd för den Palestinska Myndigheten. Till och med Hamas gav den sitt gillande. Allt detta är alltså en ganska förutsägbar teater.

Denna teater kan dock vara dödlig om det vill sig illa. Om det folkliga upproret i Iran skulle växa sig så starkt att regimen i Teheran känner sig hotad till livet finns det en överhängande risk att regimen skulle beordra sitt libanesiska terrorombud Hizballah att attackera Israel. Israels motattack skulle ge regimen legitimitet, samtidigt som demonstranterna på gatan skulle kunna utmålas som sionistiska agenter. Den israeliska militärledningen är väl medveten om denna risk. Än så länge befinner sig Israel i stormens öga, men en liten gnista kan mycket snabbt ändra på detta.

Paul Widen, Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 615483Läsningar totalt:
  • 101Läsningar idag:
  • 493955Besökare totalt:
  • 93Besökare idag:
  • 0Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen