Richard Goldstone gör avbön

Den 15 september 2009 publicerade FN:s människorättsråd en rapport över misstänkta krigsbrott under Operation gjutet bly (kriget i Gaza i december 2008- januari 2009). Goldstone-rapporten, som den kom att kallas (efter undersökningskommissionens ordförande, Richard Goldstone), anklagade Israels försvarsstyrkor för en rad krigsbrott. Bland annat påstods civila mål ha angripits med det medvetna syftet att ”förnedra och terrorisera” och vid flera tillfällen under kriget påstås civila palestinier som viftade vit flagg ha dödats. Palestinska terroristorganisationer (som i rapporten kallas för ”palestinska väpnade grupper”) ska också ha gjort sig skyldiga till krigsbrott när de avfyrade hundratals raketer mot israeliska städer och gränssamhällen. Rapporten uppmanade båda sidor att själva undersöka de påstådda krigsbrotten och att ställa de ansvariga inför rätta. FN:s säkerhetsråd uppmanades att överlämna ärendet till den Internationella brottmålsdomstolen i Haag om så inte skulle ske.

Goldstone-rapporten utsattes för hård kritik redan innan den publicerades. Undersökningskommissionens mandat var nämligen ”att undersöka alla brott mot internationella mänskliga rättighetslagar begångna av ockupationsmakten, Israel, mot det palestinska folket över hela det ockuperade palestinska territoriet”. Israel var alltså redan utpekat som skyldigt och mandatets ordalydelse var allt annat än opartisk. Mandatet reviderades senare informellt innan Richard Goldstone accepterade uppdraget som kommissionens ordförande, men det reviderade mandatet (”att undersöka alla brott mot internationella mänskliga rättighetslagar och internationell humanitär lag som kan ha begåtts inom ramen för de militära operationer som utfördes i Gaza under perioden från den 27 december 2008 till den 18 januari 2009”) antogs aldrig officiellt av FN:s människorättsråd.

När den 574 sidor långa rapporten publicerades besannades kritikernas farhågor. Den amerikanska kongressens underhus kallade den för ”ohjälpligt ensidig och ovärdig vidare beaktande”. Israels regering publicerade ett formellt svar med 32 punkter som specifikt visade hur rapporten var jävig, tendentiös och full av faktafel. Rapporten anklagades för att förvränga internationell lag och att ”förmedla budskapet till alla stater som konfronterar terrorism att internationell lag inte har något som helst effektivt svar att erbjuda dem”.

Trots den hårda kritiken som Israel riktade mot rapporten undersöktes de påstådda övergreppen. Detta skedde dock som ett led i den naturliga självrannsakan som alla demokratiska rättsstater underkastar sig, inte pga. rapportens slutsatser. Israels försvarsmakt har öppnat förundersökningar i över 400 fall där soldater och officerare misstänkts för tjänstefel. Hamas och de andra palestinska terroristgrupperna i Gaza har dock inte lyft ett finger för att undersöka de övergrepp som de anklagades för i rapporten.

I fredags publicerade Washington Post en artikel av Richard Goldstone i vilken han tillstår just att Israel har tagit konkreta steg för att undersöka misstänkta övergrepp. Vidare hävdar han nu att Israel aldrig medvetet riktade krigshandlingar mot civila, till skillnad från Hamas och övriga terroristorganisationer i Gaza. ”Att brotten som tillskrivits Hamas var medvetna säger sig självt – deras raketer var avsiktligt och urskiljningslöst riktade mot civila mål” skriver han bland annat. ”Om jag hade vetat då det jag vet nu hade Goldstone-rapporten varit ett annat dokument.”

Denna sensationella nyhet – att en av Israels mest beryktade kritiker öppet gör avbön och säger sig ha haft fel – har i Sverige bara bevärdigats med en liten felstavad TT-notis med rubriken ”Israel kräver att FN-rapport skrotas”, två dagar efter att den hade kablats ut över hela världen. På Carl Bildts blogg kan vi läsa om utrikesministerns mångfasetterande måndag, dock inte så mångfasetterad att den inkluderade denna avgörande nyhet. Sverige var EU:s ordförandeland när Goldstone-rapporten publicerades och Carl Bildt anammade rapportens ogrundade israelkritik, vilket bidrog till att EU-parlamentet i mars 2010 röstade för att stödja rapportens slutsatser.

Paul Widen, Jerusalem


En helt vanlig fredag

VästerviksTidningen publicerade idag en reflektion över Sveriges insats i Libyen som jag tror kan vara av intresse för nyhetsbrevets prenumeranter. HÄR kan den läsas.

Då dagens datum medför en risk att man inte tas på allvar avstår jag från vidare nyhetsrapporter tills nästa vecka.

Paul Widen, Jerusalem

 


En olycksbådande fredsprocess

Fatahs fredsansträngningar gentemot Hamas har fortsatt de senaste dagarna, trots förra veckans bombattack i Jerusalem och den upptrappade raketbeskjutningen från Gaza, attacker som Hamas gett sitt gillande. Igår uppgav en talesman för den Palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas att man är villig att offra det ekonomiska stödet från USA för att uppnå enighet med Hamas, som man legat i strid med sedan sommaren 2007. I lördags träffade Abbas den högsta representanten för Hamas på Västbanken, Abdel Aziz Dweik. Det var första gången på över ett år som så höga representanter för parterna träffats. Man kom överens om att fortsätta samtalen i Kairo i april.

Målet med samtalen är att uppnå enighet mellan alla palestinska fraktioner inför öppnandet av FN:s Generalförsamling i september. Den Palestinska myndigheten med Mahmoud Abbas i spetsen planerar nämligen att försöka övertyga Generalförsamlingen att erkänna ”Palestina” som en självständig stat inom det som missvisande kallas 1967 års gränser, dvs. vapenstilleståndslinjen från 1949.

Som ett steg i sina fredsansträngningar har Mahmoud Abbas också begärt att PLO:s konstitutionskommitté ska sammanträda så fort som möjligt för att formulera ändringar i PLO:s stadgar. Det är ännu oklart vilka stadgeändringar som Mahmoud Abbas hoppas få till stånd, men relevant i sammanhanget är de punkter som fastslår att PLO ska inkludera alla palestinska fraktioner och att organisationen är den enda legitima representanten för det palestinska folket. Konstitutionskommittén har inte sammanträtt sedan Hamas vann det palestinska parlamentsvalet i januari 2006. Hamas är inte medlem i PLO, vilket orsakade en unikt besvärlig situation efter valsegern, inte bara för PLO, vars stadgar alltså inte erkänner legitimiteten av palestinska fraktioner som inte är medlemmar, utan också för Israel och resten av den demokratiska världen, som bara erkänner PLO som palestiniernas legitima representant. Efter valet lades därför alla fredsförhandlingar med Israel på is, eftersom Israel vägrade att ha en dialog med en motpart vars mål var Israels undergång. Västvärlden kunde för sin del inte fortsätta att ge ekonomiskt bistånd till den Palestinska myndigheten, som nu till stor del styrdes av Hamas, en organisation som är terroriststämplad av USA och EU. Över 50% av den Palestinska myndighetens budget försvann därmed i ett svep.

Det ekonomiskt ohållbara samstyret mellan Hamas och Fatah höll bara i ett och ett halvt år. Spänningarna mellan grupperna ökade successivt och nådde sin kulmen i juni 2007, då ett mindre inbördeskrig bröt ut i Gaza. Fatahs ledarskap antingen dödades eller flydde till Israel och Hamas etablerade sitt eget styre, vars legitimitet bara erkänns av Syrien och Iran. Fatah för sin del tog över styret av Västbanken och fängslade en mängd Hamas-medlemmar där.

Den djupa splittringen mellan Hamas och Fatah innebar att det internationella stödet till den Palestinska myndigheten kunde återupptas, nu när terroriststämplade Hamas inte längre ingick i regeringen. Ingen brydde sig om att den nya styret saknade demokratiskt mandat. Omvärlden tycktes resonera att vilket styre som helst är bättre än en kompromisslös islamistisk dödskult, som ju Hamas när allt kommer omkring faktiskt är.

Om Fatah och Hamas mot förmodan skulle lyckas nå en överenskommelse skulle klockan vridas tillbaka till juni 2007 och de ekonomiska sanktionerna mot den Palestinska myndigheten skulle åter träda i kraft. Det palestinska styret skulle visserligen vara enat, men frågan är om FN:s Generalförsamling skulle erkänna ett självständigt ”Palestina” om Hamas skulle sitta med i regeringen. Starka krafter motsätter sig dessutom fredsansträngningarna, inte bara USA och EU, där man är mån om att bevara Fatah och PLO som en legitim fredspartner, utan också Iran och Syrien, som skulle förlora sin utpost i Gaza om Hamas (mot all förmodan) skulle välja att anta ett mer pragmatiskt förhållningssätt gentemot Israel. Förra veckans bombattack och raketbeskjutningar var förmodligen, som påpekats tidigare, avsedda att försvåra fredsansträngningarna. I den mån samtalen mellan Fatah och Hamas fortsätter lär därför också terroristattackerna öka.

Paul Widen, Jerusalem


Dramatisk upptrappning av raketterrorn

 

Terrorister i Gaza har under dagen fortsatt att avfyra raketer mot mål djupt inne i Israel. Raketlarmet har ljudit så långt norrut som Rishon Letzion, vilket inte har hänt sedan Operation gjutet bly (Gazakriget) i december 2008-januari 2009. Uppgifterna om nedslagsplatserna har varit knapphändiga och motstridiga, och i vissa fall har myndigheterna av säkerhetsskäl mörklagt uppgifter som skulle kunna användas av terroristerna för att öka precisionen i attackerna.

En raket uppges ha slagit ner strax utanför Bat Yam, 50 km norr om Gaza. Om detta stämmer innebär det att det inte längre bara rör sig om Grad/Katyusha-raketer, eftersom deras maximala räckvidd är 40 km. Det kan istället röra sig om iransktillverkade Fajr-5-raketer, som har en räckvidd på 75 km och en stridsspets med 90 kg sprängämnen.

Den shiamuslimska terroristorganisationen Islamiska Jihad säger sig ligga bakom de flesta raketattackerna. De skyller upptrappningen på ”sionistiska aggressioner”, utan att specificera. Organisationen är en svuren dödsfiende till Israel, så de behöver ju egentligen inte motivera varje enskild raketattack. Att de i nuläget har valt att gräva fram sina tyngsta raketer från sina gömmor har, som påpekats tidigare, förmodligen inte så mycket med Israel eller judarna att göra. Islamiska Jihad finansieras av Iran och tar därmed order från Iran. Fajr-5-raketerna som man nu avfyrar mot Israel har man suttit på i flera år utan att använda dem. Det som sker nu är alltså en kyligt övervägd provokation som syftar till att dra in Israel i en ny krigsomgång. Israel kommer ofrånkomligen att utmålas som skurken i en sådan omgång, eftersom världens nyhetskonsumenter har förvägrats information om de senaste dagarnas upptrappning och därför kommer att uppfatta Israels motattack som oprovocerat övervåld. Iran, som dirigerar händelseutvecklingen på avstånd, och Irans kärnvapenambitioner, hamnar därmed långt, långt ner på listan av vad som känns angeläget för världens beslutsfattare att ta tag i.

Israel för sin del kan inte göra annat än att spela med, eftersom man inte kan förbli passiv när flera miljoner israeler tvingas ner i skyddsrum flera gånger dagligen. Alla skolor inom räckhåll för raketerna har tills vidare stängts av säkerhetsskäl. Strax innan klockan 21:00 lokal tid inledde Israel omfattande flyganfall mot terroristmål i Gaza (vilket också, naturligtvis, var TT:s första notis för dagen om den upptrappade konflikten).

Paul Widen, Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 725922Läsningar totalt:
  • 222Läsningar idag:
  • 585114Besökare totalt:
  • 28Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen