Upp till Jerusalem, Carl Bildt. Upp!

Igår kväll lämnade Carl Bildt det heliga landet efter en tredagars rundresa som man har kunnat följa på hans pretentiösa blogg, Alla Dessa Dagar. Som första utländska utrikesminister någonsin gjorde han en diplomatiskt signifikant övernattning i staden Nablus på Västbanken, som kontrolleras av den Palestinska myndigheten. Det korrupta palestinska styret blev förstås överförtjust över denna symboliska markering. Under ett möte med palestiniernas utrikesminister Riad Malki sa Carl Bildt vidare att han såg fram emot att inom kort välkomna den första palestinska ambassadören i Stockholm. Det är oklart varför Sverige i nuläget, när Mellanösterns och Nordafrikas korrupta regimer ser ut att falla en efter en väljer att uppmuntra och ge sitt stöd till den Palestinska myndigheten, som är precis lika korrupt och odemokratisk som Mubaraks regim i Egypten och Gaddafis regim i Libyen. Man häpnar.

Carl Bildt må vara förlåten när han skriver att han åker ”från Nablus ner mot Jerusalem” (man åker upp till Jerusalem, Carl Bildt. Upp!) men när han sedan säger att han hann med ett kort besök ”uppe på klippmoskén” visar han hur okunnig han faktisk är. Det finns ingen ”klippmoské”, lika lite som det finns krokofanter. Klippdomen finns, men det är en helgedom och inte en moské. Al Aksa-moskén ligger intill den, men har inget med klippan att göra. Trots att Carl Bildt blandar ihop detaljerna i ett problemkomplex där varje ord, varje stavelse är avgörande, tycker han alltså att han har mandat att diktera för Israels ledare vad som ska göras för att ”lösa konflikten”. Man häpnar.

Genomgående ser man hur Carl Bildt anammar den slentrianmässiga jargong som präglar den svenska debatten kring konflikten mellan Israel och palestinierna. Bildt pratar om ”Palestina” som om det vore ett land, och förstärker detta intryck genom att prata om att palestinierna vill ”få ett slut på ockupationen”. Ändå påstår han förljuget att konflikten är ”komplicerad”. Vad i hela fridens namn är komplicerat om ”Palestina” är ”ockuperat” av Israel? Då har ju Israel 100% fel och ”Palestina” 100% rätt, och vi löser det genom att kräva att Israel lämnar varje centimeter av ”ockuperat” land. Det är ju fundamentalt okomplicerat.

Komplicerat blir det när man besitter tillräckligt mycket intellektuell heder för att tillstå att Israel har legitima historiska anspråk på Västbanken. Komplicerat blir det när man tillstår att det aldrig har funnits ett ”Palestina” och att det därför är gravt missvisande att använda det begreppet. Komplicerat blir det när man slutar använda begreppet ”ockupation” som ett skällsord mot Israel och erkänner det historiska faktum att Israel kontrollerar Västbanken som ett resultat av ett krig som startades av de omkringliggande arabstaterna, och att steg mot fred och normalisering därför är minst lika mycket (om inte mer) arabernas ansvar. Då blir konflikten genast väldigt komplicerad, eftersom vi då plötsligt har inte en utan två sidor med legitima krav. Jag tvivlar på att det här budskapet kommer att nå Carl Bildt, men jag säger det ändå: Om bara en sida har legitima krav är konflikten okomplicerad. Om båda sidor har legitima krav är konflikten komplicerad. Busenkelt, eller hur?

Paul Widen, Jerusalem


En särskild utredningskommission levererar sin rapport

Den 22 juli 2002 släppte det israeliska flygvapnet (IAF) en 900-kilosbomb på ett bostadshus i Gaza där Hamasledaren Salah Shehadeh hade tagit sin tillflykt. Shehadeh dödades i attacken, liksom 14 andra, däribland nio barn.

En särskild utredningskommission, tillsatt efter att händelsen anmäldes till Israels Högsta Domstol (HD), överlämnade igår sin rapport över händelsen till Israels premiärminister Binyamin Netanyahu. Ett sammandrag av rapporten på engelska kan läsas här.

Attacken mot Shehadeh skedde under höjden av den Andra Intifadan, när det sällan gick en vecka utan att en självmordsbombare sprängde sig själv och så många civila som möjligt i bitar på ett café eller en buss någonstans i Israel. Utredningskommissionens rapport förklarar inledningsvis att ”Shehadeh var den drivande kraften inom Hamas, dess ideologi och dess operativa verksamhet och var direkt inblandad i planeringen och verkställandet av dödliga terrorattacker. Situationen nödvändiggjorde effektiva, omedelbara och koncentrerade åtgärder för att eliminera eller åtminstone minimera attackerna. En åtgärd som valdes för detta syfte var riktat dödande av de ledande planläggarna och gärningsmännen bakom terroristattackerna.”

Rapporten beskriver den juridiska grunden för denna taktik: ”Det normgivande ramverket som gäller för riktat dödande och instruktionerna för metodens implementation granskades, analyserades och formulerades i det omfattande HD-beslutet ‘Utslag beträffande riktat dödande’ den 14 december 2006. Dessa principer har sedan dess blivit fundamentala principer som Staten Israel och dess säkerhetsstyrkor måste anpassa sig till i den militära aktiviteten mot terrorism, i synnerhet vad beträffar riktat dödande under väpnade konflikter. Kommissionens undersökning utfördes baserat på dessa principer.”

Rapporten drar slutsatsen att ”Shehadehs terroristaktivitet placerade honom inom kategorin ‘en civilperson som direkt tar del i fientligheter vid den aktuella tidpunkten’. Hotet som han utgjorde mot Israels befolkning […] var definitivt, överhängande och markant. Klassificeringen av Shehadeh som mål […] var professionellt, baserat på konkret information och i överensstämmelse med principerna i israelisk och internationell lag. Således var attacken mot Shehadeh, som hade syftet att ända hans dödliga aktivitet, ett ‘legitimt riktat dödande’.”

Israelisk lag kräver att sex villkor uppfylls för att riktat dödande ska betraktas som legitimt: Arrestering måste vara omöjligt; målet måste vara en kombattant; ansvariga regeringsmedlemmar måste godkänna varje enskild attack; civila förluster måste minimeras; operationerna måste begränsas till områden utanför israeliska kontroll; slutligen måste målen ha identifierats som framtida hot. Riktat dödande kan alltså inte tillämpas som straff eller hämnd för tidigare attacker.

Alla dessa kalkyler, nyanser och övervägningar försvinner naturligtvis nästan omedelbart i medias rapportering när en dylik attack utförs, speciellt om de oavsiktliga civila förlusterna når de höga nivåer som de gjorde när Shehadeh dödades. Jag befann mig själv i Jerusalem sommaren 2002 och minns den stumma fasa som präglade rapporteringen från Gaza. ”En 900-kilosbomb på ett bostadshus” upprepades om och om igen. Nio barn. Nio barn. Nio barn. Många människor, däribland många journalister, är inte känslomässigt kapabla att resonera kring de juridiska och moraliska distinktionerna som ligger till grund för juristernas, politikernas och militärernas beslut. Deras känslomässiga reaktion omöjliggör helt enkelt ett rationellt resonemang. Att inte ha denna reaktion betraktar de som omänskligt.

Om man vill förstå grunden för Israels handlande, även om man sedan väljer att fördöma det, måste man dock skjuta upp domen tills man har läst rapporten. Man måste släppa de cyniska analyserna, som inte hör hemma i något seriöst sanningssökande, och inse att förståelse inte implicerar överseende.

Paul Widen, Jerusalem


Mer raketer slår ner södra Israel

Under morgonen avfyrade terrorister i Gazaremsan ytterligare en raket mot Israel. Raketen, av typen Kassam, slog ner på ett öppet fält i Eshkol-regionen, den del av norra Negev som gränsar till centrala och södra Gazaremsan. Inga personer kom till skada och inga materiella skador rapporterades.

Sedan raketattacken mot Be’er Sheva i onsdags har spänningen ökat i området. Det israeliska flygvapnet IAF besvarade elden genom att attackera tre terroristrelaterade mål i Gazaremsan under natten till torsdagen. Ytterligare raketer och granater avfyrades därefter mot Israel, som besvarades med nya israeliska motattacker mot terroristmål. Israeliska medborgare uppmanades innan helgen att hålla sina barn inomhus, eftersom man förväntade sig en upptrappning av raketelden under sabbaten.

Sedan årsskiftet har över 50 raketer och granater avfyrats av terrorister i Gazaremsan mot Israel. Denna lågfrekventa raketterror resulterar sällan i materiella skador och ännu mer sällan i personskador, eftersom de hemmagjorda Kassam-raketerna avfyras på måfå och inte kan styras.

Man ska dock inte underskatta den psykologiska effekten av denna sortens krigföring. Tiotusentals israeliska civila bor inom räckhåll för kassamraketerna och har därmed 15 sekunder att ta betäckning när raketlarmet ljuder. Kassamraketernas stridsspetsar innehåller mellan 5-10 kg sprängämne packat med skruvar och bultar för maximal skadeverkan. De irantillverkade Katyusharaketerna är flera gånger dödligare, med stridsspetsar på 20 kg. De har även en avsevärt längre räckvidd, vilket gör att sammanlagt en miljon israeler lever inom räckhåll för raketterrorn.

Terroristorganisationernas strategiska mål är att förinta Staten Israel, vilket de deklarerar helt öppet. Raketerna är dock taktiska vapen och kommer naturligtvis inte att resultera i detta strategiska mål, men raketterrorn omöjliggör ett normalt liv för en ansenlig del av Israels befolkning, vilket är terroristernas taktiska syfte. Om man tittar tillbaka 60 år ser man att väldigt lite har förändrats på den här punkten. Det strategiska målet var detsamma på 1950-talet. Taktiken som användes av dåtidens Fedayin-krigare var annorlunda (infiltrationer, minering, krypskytteeld), men hade samma syfte: Att omöjliggöra ett normalt liv för de israeliska bönderna.

Raketterrorn som började för snart 10 år sedan har orsakat enorma psykologiska skador bland de israeliska civila som bor i området och som inte har någon annanstans att ta vägen. Framförallt barnen tar skada av att leva under ett konstant och konkret dödshot. Ändå blir raketattacker sällan mer än notiser i israelisk media. I resten av världen når de i princip aldrig över intressetröskeln förrän de resulterar i döda eller skadade. När Tidningarnas Telegrambyrå ändå valde att notera förra veckans dramatiska upptrappning i raketterrorn tillade man att ”Israel svarade med flera flygattacker mot Gaza under kvällen.” Man får intryck av att Israel reagerade på måfå (det nämns inget om flygattackernas mål) och att Israels handlande därför är moraliskt likvärdigt med den raketattack man just hade utsatts för. Nyhetskonsumenterna förvägras därmed den mest rudimentära analysen av de inblandade parternas strategiska mål och taktiska syften, utan vilka händelsen i allt väsentligt förblir obegriplig.

Paul Widen, Jerusalem


Katyusharaketer mot Be’er Sheva

Tre katyusharaketer avfyrades från Gazaremsan och slog ner i den israeliska staden Be’er Sheva i centrala Negev för knappt två timmar sedan. En av dem träffade ett bostadshus och orsakade materiella skador, men inga människor kom till skada.

Det var första gången sedan Operation Gjutet Bly i årsskiftet 2008/2009 som katyusharaketer avfyrats från mot Be’er Sheva, som ligger ungefär 37 kilometer från Gazaremsan. Katyusharaketer är till skillnad från Kassamraketer industritillverkade och innehåller en stridsspets på över 20 kg sprängämnen. De penetrerar armerade betongväggar som om de vore smör. Det är en under att ingen kom till skada denna gång.

Den dramatiska utvecklingen sätts i samband med morgonens konfrontationer vid gränsen till Gaza, då israeliska soldater attackerades med granateld när de patrullerade i närheten av gränsen. Israeliska stridsvagnar besvarade elden. Palestinska källor uppger att 11 palestinier skadades. Åtta av dem tillhörde terroristorganisationen Islamiska Jihad, resten var civila.

Paul Widen, Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 690713Läsningar totalt:
  • 33Läsningar idag:
  • 556292Besökare totalt:
  • 31Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen