När barn utnyttjas som propagandaverktyg

Ahed Tamimi (foto: Facebook)

Den 16-åriga palestinska aktivisten Ahed Tamimi har återigen skapat rubriker världen över, efter att hon i mitten av december filmades när hon örfilade och sparkade en israelisk soldat i Nabi Saleh på Västbanken. Händelsen spelades in av hennes egen mamma, Nariman, som också samsände förloppet via Facebook Live. I klippet ser man hur Ahed Tamimi och hennes 21-åriga kusin Nour Tamimi går fram till två soldater och börjar knuffa och glåporda dem. Soldaternas reaktioner är ytterst behärskade: det värsta de kan ses göra är att slå bort händer och knytnävar som slungas mot dem.

Istället för att arrestera de våldsamma provokatörerna inför kamerorna på stället valde de israeliska soldaterna att göra det under en nattlig räd några dygn senare. Förutom Ahed och Nour Tamimi arresterades även Nariman, anklagad för uppvigling för att ha spelat in och samsänt konfrontationen på internet. Nour åtalades för grovt överfall men försattes på fri fot i väntan på rättegång. Även Nariman försattes på fri fot efter att åtal mot henne hade väckts, men Ahed, som det utöver grovt överfall och olaga hot föreligger ytterligare 10 åtalspunkter mot, kommer att sitta häktad tills rättegången är avklarad och domen fastställs.

Omedelbart efter den nattliga arresteringsräden påbörjade Aheds pappa, Basem Tamimi, en kampanj för att få sin dotter frisläppt, bland annat genom en namninsamling på aktivistsajten Avaaz. ”För några dagar sedan stormade soldater in i mitt hus mitt i natten och slet med sig min 16-åriga dotter till fängelse”, inleder han sin appell. ”Nu sitter min lilla flicka i en kall cell”. Basem påstår att han har vigt sitt liv åt ”civilt motstånd”, men i själva verket är han en professionell agitator som tidigare har dömts för bland annat stenkastning och uppvigling och som i flera år har kommenderat ut sina egna barn och syskonbarn i våldsamma konfrontationer med israeliska soldater. Han har nekats inresevisum till både USA och Australien, i det förra fallet för att han inte informerade om fängelsedomen mot honom och i det senare fallet för att man misstänkte att han hade för avsikt att ”uppvigla till missämja”. Under en tidigare föreläsningsturné i USA var det just detta Basem Tamimi gjorde, då han inför publik förklarade att videofilmer på våldsamma konfrontationer mellan palestinska barn och israeliska soldater kan användas ”till enastående effekt”: ”När tillräckligt många människor ser dessa videoklipp och hör våra historier kan det utlösa en sorts intifada mot Israel i USA”.

Detta sa Basem Tamimi lite mer än en månad efter en annan mycket uppmärksammad sammandrabbing mellan barnen Tamimi och en israelisk soldat den 28 augusti 2015. Efter att ha gripit den då 12-årige Muhammed Tamimi för stenkastning övermannades soldaten av två äldre palestinska kvinnor och Ahed, som tillsammans bet, klöste och slog honom tills han släppte Muhammed och drog sig tillbaka, allt inför aktivisternas och den internationella pressens kameror. Ahed var dock välkänd redan då: tre år tidigare hade hon som blott 11-åring filmats av en fotograf från nyhetsbyrån AFP när hon stod på en israelisk arméjeep och hytte en knytnäve mot en israelisk soldat.

Ahed Tamimi, liksom flera av hennes syskon och kusiner, ser inte ut som typiska palestinier. De har ljust hår, ljus ögonfärg och klär sig västerländskt. Detta har påtalats i flera år av mindre godtrogna bedömare, som menar att de upprepade konfrontationerna mellan barnen Tamimi och israeliska soldater i själva verket är utstuderade provokationer, planerade och regisserade för maximal medial effekt. Ett underutskott till det israeliska utrikes- och säkerhetsutskottet har till och med undersökt huruvida familjen Tamimi verkligen är en familj, eller om det i själva verket rör sig om unga skådespelare, utvalda för sitt västerländska utseende för att maximera propagandaeffekten. Inga säkra slutsatser har kunnat dras, men man anser det för sannolikt att flera av barnen förmodligen inte är biologiska barn till de påstådda föräldrarna. Ovedersägligt är dock att dessa barn i flera år har uppmuntrats av vuxna människor att delta i våldsamma sammandrabbningar med israeliska soldater, som de vuxna sedan på säkert avstånd har fotograferat och filmat för att producera propagandamaterial mot Israel. När barnen oundvikligen skadas betraktas detta av de vuxna som en propagandatillgång: bilderna på blodiga barn kan ju användas ”till enastående effekt”. Och när barnen till slut hamnar i fängelse som Ahed Tamimi, går propagandamaskinen på högtryck. ”Min lilla flicka sitter i en kall cell”, snyftar nu Basem Tamimi, som själv kommenderade ut henne mot de israeliska soldaterna, fullt medveten om vilka konsekvenser det kunde få, och vars fru istället för att stoppa henne gick för att hämta kameran.

Paul Widen

Jerusalem


Ett välregisserat mediajippo under uppsegling

Igår publicerade det israeliska försvarsdepartementet statistik över hur mycket gods som transporterades från Israel till Gaza genom gränsövergången Kerem Shalom under 2017. Sammanlagt 160000 lastbilslaster med byggmaterial, livsmedel, kläder, medicin och andra detaljhandelsprodukter nådde Gaza, med en topp i april månad då mer än 1000 lastbilslaster överfördes dagligen. Kerem Shalom är den enda gränsövergången till Gaza som är byggd för godstraffik och är därför livsviktig för Gazas över två miljoner invånare.

Det israeliska försvarsdepartementets pressmeddelande informerade även om att hundratals smugglingsförsök hade avslöjats vid Kerem Shalom under föregående år. Gaza styrs som bekant av terroristorganisationen Hamas, som outtröttligt försöker föra in krigsmateriel till området. Bland de beslagtagna produkterna kan bland annat nämnas lasersikten, militäruniformer, militärstövlar och dykarutrustningar. Produkterna hade ofta inhandlats på internet, bland annat på den populära nätaffären Ali Express. Flera ton material som bedömdes som farligt och som skulle kunna användas för vapentillverkning beslagtogs också.

Två saker som redan är välkända framgår tydligt i pressmeddelandet: att det finns en fungerande gränsövergång för godstraffik till Gaza som opererar sex dagar i veckan och som har möjlighet att tillgodose Gazas befolkning med allt den behöver, samt att Israels kontroll över denna gränsövergång förhindrar Hamas från att importera krigsmateriel menad att användas i dess kamp mot Israel.

Den som vill skicka humanitärt stöd till någon av den uppsjö av hjälporganisationer som är aktiva i Gaza kan alltså utan svårighet göra det. Försändelsen kommer att undersökas av säkerhetspersonalen vid Kerem Shalom och sedan placeras på det nya transportband som Israel förra året lät installera till en kostnad av flera miljoner kronor, och därefter föras in i Gaza för vidare transport till dess slutdestination.

Trots att uppemot 1000 lastbilslaster med humanitär hjälp når Gaza varje dag höll organisationen Freedom Flotilla Coalition nyligen ett möte i Göteborg för att planera årets Ship to Gaza-seglats. Den svenska grenen av organisationen har köpt in en 22 meter lång segelbåt som håller på att rustas upp i Stenungsund. Någon gång i maj beräknar man lätta ankar och segla ner längs med Europas västkust, där andra båtar kommer att ansluta sig. Hittills har Ship to Gazas planer främst uppmärksammats av berörda lokaltidningar och vänsterpressen, men av tidigare års mediebevakning att döma lär snart rikligt med strålkastarljus riktas mot förberedelserna och sedan seglatsen och sist den oundvikliga sammandrabbningen med den israeliska flottan, vars uppgift det är att förhindra införseln av kontraband till Gaza.

Om alla de pengar som svenska Ship to Gaza kommer att investera i årets seglats istället skulle användas för att köpa in mat, medicin och kläder som sedan skickades till Gaza på konventionellt sätt hade organisationens påstående att man vill ”förse invånarna med humanitärt bistånd” varit trovärdigt. Men istället investerar man i ett välregisserat mediajippo som man redan på förväg vet inte har en chans att nå Gaza. Syftet med Ship to Gaza är alltså inte att ”bryta blockaden”, utan att väcka avsky mot Israel för att landet har fräckheten att försöka förhindra att terroristorganisationen Hamas beväpnar sig ytterligare. Och samtidigt som alla kameror och mikrofoner sedan riktas mot Ship to Gazas snyftande deltagare efter att de har avvisats från Israel kommer gränsövergången Kerem Shalom att operera som vanligt, till verklig hjälp för Gazas extremt utsatta befolkning, utan att bevärdigas med ens en notis i svensk media.

Paul Widen

Jerusalem


Klassisk palestinsk utrikespolitisk såpopera

USA:s vicepresident Mike Pence och Israels premiärminister Binyamin Netanyahu (foto: Mark Neiman, GPO)

USA:s vicepresident Mike Pence befinner sig på besök i Israel, där han har fått ett blandat mottagande. President Reuven Rivlin, premiärminister Binyamin Netanyahu och merparten av oppositionen välkomnade honom som en sann vän av Israel och tackade honom för den amerikanska administrationens erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. När Pence igår skulle tala inför Knesset (Israels parlament) blev han dock avbruten av flera arabisk-israeliska ledamöter, som skrek och höll upp skyltar med en bild på Klippdomen och texten ”Jerusalem är Palestinas huvudstad” på arabiska och engelska. De blev snabbt eskorterade från plenisalen av de vaktmästare som ser till att talmannens beslut efterlevs. Det är visserligen inte ovanligt att vaktmästarna måste ingripa för att återställa ordningen i Knesset, men eftersom det skedde när det var USA:s vicepresident som talade uppmärksammades förstås händelsen internationellt.

I talet som Pence sedermera höll lovade han bland annat att flytten av USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem kommer att verkställas innan slutet av 2019. Samtidigt uppmanade han det palestinska ledarskapet att återvända till förhandlingsbordet och försöka nå ett fredsavtal med Israel. I förra veckan avfärdade som bekant den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas USA som medlare i förhandlingarna. Trots Abbas många hårda ord mot den amerikanska administrationen och mot president Donald Trump personligen antog alltså Pence en försonlig ton.

Nästan samtidigt som Pence talade inför Knesset befann sig Abbas i Bryssel för att träffa EU:s samlade utrikesministrar, som han uppmanade att erkänna ”Palestina” och överta rollen som medlare i fredsförhandlingarna. Han bad även EU att skjuta till de pengar som USA nyligen beslutade att tills vidare inte betala ut till UNRWA, FN:s organ för palestinska flyktingar. Under en ordrik presskonferens efter sammanträdet nämnde emellertid inte EU:s högsta representant för utrikes- och säkerhetsfrågor Federica Mogherini frågan om ett erkännande av ”Palestina”. Hon nämnde istället tidigare förhandlingar mellan den palestinska myndigheten och EU om en eventuell ”associationsöverenskommelse”, men förklarade att detta ämne inte hade legat på dagordningen. Fokus hade istället legat på att ”återuppliva en internationell ram för direkta förhandlingar” mellan parterna. Mogherini förklarade att EU:s position i frågan har varit oförändrad i ”årtionden”: att varken USA eller EU var för sig kan få till stånd meningsfulla förhandlingar mellan parterna och att man därför måste agera gemensamt. I frågan om stödet till UNRWA betonade hon hur viktigt organisationens arbete är, både för de människor som betjänas och för regionens stabilitet. EU-länderna står sammantaget för merparten av biståndet till palestinierna och man har även ökat detta bistånd de senaste åren, fortsatte hon. Nu ska man ”se över sätt att göra ännu mer”, sa hon sedan, för att därefter leverera de tämligen förödande avslutningsorden, ”det är inte möjligt att föreställa sig att vi ska kunna kompensera för de beslut eller avsteg som andra länder gör som tidigare har bidragit en betydelsefull del av UNRWA:s budget”.

Budskapet till Abbas var alltså att inget gemensamt erkännande av ”Palestina” är att vänta av EU. Inte heller är en uteslutning av USA från fredsförhandlingarna aktuell. Och inte tänker EU kollektivt skjuta till 65 miljoner dollar till UNRWA:s verksamhet. Trots detta hävdade den palestinska myndighetens utrikesminister Riyad Malki i en intervju med den PLO-kontrollerande nyhetsbyrån Wafa att Abbas möte med EU:s utrikesministrar var ”framgångsrikt”. Det här är ett utmärkt exempel på klassisk palestinsk utrikespolitisk såpopera: skrik som en tvååring att du har blivit förorättad; avres i vredesmod till ett Viktigt Möte med Viktika Människor och framför dina absurda krav; bli lyssnad på och ge intryck av att bli tagen på allvar av sagda Viktiga Människor, som bakom lyckta dörrar avvisar samtliga dina krav men sedan döljer detta i en utdragen och osammanhängande presskonferens; res hem igen och konstatera för media som du själv kontrollerar att ditt uppdrag är utfört och att det var Mycket Framgångsrikt. I bästa fall kommer indicenten att tillåta Abbas att börja klättra ner från det träd han frivilligt klättrade upp i genom sitt besinningslösa fördömande av USA:s erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. Han har ju haft ett framgångsrikt möte i Bryssel! Han har visat var skåpet ska stå! Visserligen står det någon helt annanstans, men ändå…

Paul Widen

Jerusalem


Mahmoud Abbas till Donald Trump: ”Må Gud riva ner ditt hus”

PLO:s styrelseordförande Mahmoud Abbas under sitt möte med USA:s president Donald Trump i Vita huset den 3 maj, 2017 (foto: Vita huset)

Efter att USA:s president Donald Trump för en och en halv månad sedan erkände Jerusalem som Israels huvudstad sammankallades PLO:s centralkommitté för första gången på nästan tre år. Mötet, som avslutades på måndagskvällen efter två dagars överläggningar, resulterade i att man krävde att PLO ska upphäva sitt erkännande av Israel tills Israel erkänner ”staten Palestina”, häver annekteringen av östra Jerusalem, samt avbryter all byggnation på bosättningarna.

Det är oklart om beslutet är bindande eller bara utgör en rekommendation. När centralkommittén sammanträdde i mars 2015 krävde man bland annat att den palestinska myndigheten skulle upphäva säkerhetskoordinationen med Israel, vilket aldrig skedde. Förmodligen var därför även gårdagens beslut bara en rekommendation, som det nu är upp till PLO:s styrelseordförande Mahmoud Abbas att ta ställning till. Abbas själv var närvarande vid mötet, inför vars ledamöter han höll ett mer än två timmar långt tal på söndagskvällen, fullt av arga anklagelser mot USA:s president, Israels ledarskap och Abbas palestinska rivaler. I likhet med andra tal av palestinska ledare präglades Abbas oration av absurda självmotsägelser, konspirationsteorier och historierevisionism. Vid ett tillfälle hävdade han exempelvis att Israel genom sitt agerande har upphävt Oslo-avtalet, för att en stund senare hota Israel att själv upphäva samma avtal. Vid ett annat tillfälle påstod han att Israel är ett europeiskt kolonialprojekt utan någon koppling till judendomen, att Europas judar hellre lät sig slaktas av nazisterna än att immigrera till det då brittiskstyrda palestinamandatet, samt att Israel under den nybildade statens första år tvångsförflyttade judar från länderna i Nordafrika och Mellanöstern mot deras vilja. Även Abbas budskap till Trump var förvirrat: han avfärdade kategoriskt USA som medlare i förhandlingarna med Israel, samtidigt som han lika kategoriskt hävdade att palestinierna aldrig har vägrat att förhandla. ”Skäms!” fräste han argt, hans utbrott riktat mot USA:s president. ”När ska vi ha vägrat att förhandla? Må Gud riva ner ditt hus!”

Mahmoud Abbas tal fördömdes hårt av både Israels regering och opposition. Talet skiljde sig emellertid inte så värst mycket från andra uttalanden som Abbas och andra företrädare för den palestinska myndigheten har gjort de senaste åren, vilket gjorde att de israeliska reaktionerna präglades av en märkbar brist på chock. ”Jag hörde vad Abu Mazen sa”, hette det exempelvis i ett pressmeddelande från premiärminister Binyamin Netanyahu, som använde Mahmoud Abbas nomme de guerre. ”Han har avslöjat sanningen. Han har slitit av sig masken och visat alla den enkla sanningen som jag har strävat efter att få folk att inse under många, långa år. Roten till konflikten mellan oss och palestinierna är deras ihärdiga vägran att erkänna den judiska staten, oavsett vad gränserna går”.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 725921Läsningar totalt:
  • 221Läsningar idag:
  • 585114Besökare totalt:
  • 28Besökare idag:
  • 1Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen