Många frågor kring Israels senaste flygräd i Syrien

 

Raketförsvarssystemet Arrow (bild: IDF)

Under natten till fredagen utförde israeliska stridsflygplan en bombräd Syrien, uppgav idag en talesman för det israeliska flygvapnet. Målet för attacken offentliggjordes inte, men under det utdragna syriska inbördeskriget har Israel vid upprepade tillfällen attackerat vapenleveranser på väg till den libanesiska terroristorganisationen Hizballah. Som regel brukar Israel inte kommentera attackerna, än mindre ta på sig ansvaret för dem. Den här gången öppnade dock ett syriskt luftvärnsbatteri eld mot de israeliska stridsflygplanen, vilket aktiverade det nyutvecklade raketförsvarssystemet Arrow (hetz på hebreiska, dvs. ”pil”). Sammanlagt tre luftvärnsrobotar avfyrades av Syrien mot flygplanen, varav en sköts ner av det israeliska raketförsvarssystemet över jordanskt flygrum, medan de övriga två luftvärnsrobotarna från Syrien slog ner i jordandalen. Detta aktiverade i sin tur raketlarmet i flera israeliska samhällen i området. Explosionerna från nedslagen kunde höras så långt söderut som Jerusalem.

Tidiga uppgifter gjorde gällande att raketlarmet hade aktiverats av raketer som hade avfyrats från palestinskkontrollerade områden i Västbanken. Detta tvingade det israeliska flygvapnet att förklara att det istället rörde sig om luftvärnsrobotar avfyrade från Syrien, vilket alltså medförde att man erkände att man hade utfört en flygräd där.

Syrien påstår att man lyckades skjuta ner ett israeliskt flygplan, en uppgift som Israel bestämt dementerar.

Detta var första gången som den nya versionen av raketförsvarssystemet Arrow aktiverades i strid. Systemet började utvecklas gemensamt av Israel och USA år 2000 för att ersätta det äldre Patriot-systemet. Den tredje och nyaste versionen av Arrow förklarades stridsdugligt för bara två månader sedan.

Trots att det israeliska flygvapnet alltså tog på sig ansvaret för nattens flygräd är en mängd frågor ännu obesvarade. Ryssland har placerat sitt avancerade luftvärnssystem S-300 i Syrien. Var det luftvärnsrobotar av den typen som avfyrades mot de israeliska flygplanen? Arrow-systemet utvecklades för att skjuta ner långdistansrobotar i stratosfären och kostar motsvarande över 26 miljoner kronor för varje enskild raket. För att motivera en aktivering av systemet måste man därför anta att något väldigt stort och kraftfullt avfyrades mot de israeliska stridsflygplanen. Det är inte troligt att en vapenleverans till Hizballah skulle motivera detta. Men vad var i så fall målet för den israeliska flygräden? Och vidare, vad skulle det säga de om de spända relationerna mellan Israel och Ryssland om Ryssland faktiskt aktiverade S-300, sitt mest avancerade luftvärnssystem, mot israeliska stridsflygplan? Och vad skulle det i så fall säga om effektiviteten av S-300? Frågorna är alltså fler än svaren i nuläget.

Paul Widen

Netanya


Guds välbehövliga frånvaro

Esters bok är som bekant den enda boken i den hebreiska Bibeln i vilken Gud inte nämns en enda gång. Detta och flera andra märkliga faktum (exempelvis den nästan totala avsaknaden av judisk fromhet hos de två judiska huvudrollsinnehavarna) gör den unik bland Bibelns böcker och väcker naturligtvis frågan varför den ändå inkluderades bland de kanoniska skrifterna. Frågan går dock ofta förlorad när Esters bok läses varje år under den judiska högtiden Purim, som infaller i början av nästa vecka: mer uppmärksamhet ägnas åt den relativt nya traditionen att klä ut sig i maskeraddräkt, liksom åt den betydligt äldre traditionen att dricka vin tills man inte längre känner skillnad på den förbannade Haman och den välsignade Mordokai. Många uppfattar därför Esters bok som en simpel saga ur vilken inga djupare lärdomar kan dras.

I boken God and Politics in Esther visar emellertid den israeliske politiske filosofen Yoram Hazony att Esters bok kan tolkas som en inlaga i en tusenårig debatt om hur judar bör förhålla sig till politisk makt. Den har flera paralleller till berättelsen om Josef i Egypten, som inleder sin politiska karriär som en total outsider men som snabbt och skickligt avancerar i graderna tills han innehar den mäktigaste och mest inflytelserika rollen i den egyptiska byråkratin. Ester börjar också sin politiska karriär från den absoluta botten, som en föräldralös judisk flicka som blir tvångsrekryterad som sexslav åt kung Ahasveros, men precis som Josef avancerar hon i graderna tills hon utses till drottning. När de står vid höjdpunkten av sitt politiska inflytande är både Josef och Ester till synes helt assimilerade: de har ickejudiska namn, de är gifta med ickejudar och inget tyder på att de följer några judiska seder.

Så småningom ställs emellertid både Josef och Ester inför situationer där de måste använda sitt politiska inflytande för att hjälpa sitt folk, och här går berättelserna isär. När hungersnöden i Egypten är slut och Jakob har dött finns det ingen anledning för Josef och hans bröder att vara kvar i Egypten. När Josef då ber Farao om tillåtelse att begrava sin far i familjegraven i Hebron är det första gången som han ber om något som inte gynnar Farao. Farao verkar ana oråd, för emedan han låter Josef och hans bröder lämna landet för att begrava sin far håller han deras kvinnor och barn som gisslan i Egypten. Utåt sett har Josef samma höga position som förut, men när det kommer till kritan vågar han inte använda sitt politiska inflytande för att extrahera sin familj från Egypten.

Ironiskt nog tycks det vara Josefs övertygelse att det var Guds vilja att han hamnade i en position av politiskt inflytande som lamslår honom: om han använder sitt inflytande kanske han förlorar det, och eftersom det är Guds vilja att har hamnat i sin inflytelserika position vore det fel att riskera den. Därmed blir det politiska inflytandet ett mål i sig för Josef, vilket resulterar i att han och hans bröder stannar kvar i Egyten, där deras efterlevande sedan förslavas.

Esters bok, i vilken ju Gud aldrig direkt omnämns, är skarp kritisk till uppfattningen att en enskild människa kan vara fundamentalt oundgänglig för det judiska folkets överlevnad. När Hamans antisemitiska folkmordsdekret är ett faktum befinner sig drottning Ester i en unik position av politiskt inflytande, men när Mordokai uppmanar henne att använda detta inflytande genom att gå till kungen och vädja för sitt folk reagerar hon först som Josef gjorde 1000 år tidigare: det är för riskabelt, kungen kommer att bli arg och jag (och judarna) kommer att förlora allt det politiska kapital som vi så mödosamt har byggt upp. Mordokais svar på detta tar ner henne på jorden igen: ”Tänk icke att du ensam bland alla judar skall slippa undan, därför att du är i konungens hus. Nej, om du tiger stilla vid detta tillfälle, så skall nog hjälp och räddning beredas judarna från något annat håll, men du och din faders hus, I skolen förgöras. Vem vet om du icke just för en sådan tid som denna har kommit till konungslig värdighet?

Det är först när Guds eventuella plan eller vilja upphör att vara den avgörande faktorn i ekvationen som Ester vågar använda sitt politiska inflytande (och därmed riskera både det och sitt liv) för att försöka rädda sitt folk. Ett starkare vederläggande av Josefs agerande i Egypten går inte att hitta.

Paul Widen

Jerusalem

 


Israel börjar porta sina fiender

I förra veckan fick Omar Shakir, chefen för ”Israel/Palestina-avdelningen” på människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW), avslag på sin ansökan om arbetsvisum i Israel, med hänvisning till hans konsekvent fientliga inställning till Israel. Shakir har varit aktiv i BDS-rörelsen som förespråkar bojkott, avinvestering och sanktioner mot Israel och har jämfört Israel med den sydafrikanska apartheid-regimen. Efter avslaget uppgav Israels ambassad i Washington D.C. att Shakir kunde överklaga beslutet och tills vidare besöka Israel på ett turistvisum, men när Shakir i torsdags anlände till Ben Gurion-flygplatsen utanför Tel Aviv nekades han även turistvisum och därmed inträde i landet. Beslutet togs av flygplatsens ansvarige för gränskontoll med hänvisning till det tidigare avslaget på arbetsvisumet. ”Vi finner inga speciella omständigheter som motiverar ett godkännande av hans inträde i landet”, konstaterades det. Omar Shakir sattes sedan på första bästa flyg tillbaka till USA.

Det israeliska utrikesdepartementets talesman Emmanuel Nahshon försvarar beslutet att neka visum till HRW:s anställda, då han menar att organisationen är flagrant antiisraelisk och att dess rapporter ”enbart syftar till att skada Israel utan hänsyn till sanningen”. Israel har länge varit kritisk mot HRW, men detta är första gången man har förhindrat en av organisationens anställda från att resa in i landet. HRW säger sig för sin del vara chockade över händelsen och hävdar att Israel därmed sällar sig till förtryckarregimer som Nordkorea, Iran och Sudan. Detta är dock en grov förvrängning av saktillståndet, eftersom Israel inte har bannlyst organisationen. HRW har flera lokalanställda israeler och palestinier som fortsätter att arbeta obehindrat i landet. Det enda som har förändrats är att organisationens utländska toppchefer inte längre är välkomna i landet.

Human Rights Watch, som urspungligen kallades Helsinki Watch, grundades 1978 i USA av Robert Bernstein. Organisationen dokumenterade brott mot mänskliga rättigheter i Sovjetunionen och dess kommunistiska lydstater i Östeuropa. På åttiotalet expanderade man verksamheten genom grundandet av Americas Watch, Africa Watch, Asia Watch och Middle East Watch, som dokumenterade övergrepp och krigsbrott i sina respektive regioner. 1988 slog man ihop de olika organisationerna och bytte namn till Human Rights Watch. Under årens lopp har dock organisationen kommit att fokusera mer och mer av sin uppmärksamhet på Israel, den enda demokratin i världen som man konsekvent svartmålar i sina rapporter. Situationen blev till slut så absurd att till och med organisationens grundare Robert Bernstein offentligt sällade sig till dess kritiker. ”Mellanöstern befolkas av auktoritära regimer med förfärande brott mot de mänskliga rättigheterna, men de senaste åren har Human Rights Watch skrivit långt fler fördömanden av Israel för brott mot internationell rätt än något annat land i regionen”, skrev han i en debattartikel i New York Times i oktober 2009. ”De arabiska och iranska regimerna härskar över 350 miljoner människor, och merparten av dessa regimer är brutala, slutna och enväldiga, där lite eller ingen politisk kritik är tillåten. Den svåra situation som deras medborgare befinner sig i, och som skulle ha mest nytta av den typ av uppmärksamhet som en stor och välfinansierad internationell människorättsorganisation kan ge, ignoreras under det att Human Rights Watch mellanösternavdelning förbereder rapport efter rapport om Israel”.

HRW är långt ifrån den enda internationella organisationen vars verksamhet i Israel lider av samma ideologiska slagsida. I slutet av 2016 upprättade därför Israels regering en kommitté med representanter från flera olika regeringsdepartement som har till uppgift att kartlägga organisationer och enskilda personer som kommer till Israel enbart för att skada landet. Aktivister som redan befinner sig i landet ska spåras upp och deporteras. Omar Shakir var inte den förste att stoppas i gränskontrollen på Ben Gurion-flygplatsen: I december 2016 stoppades Kyrkornas Världsråds vice generaldirektör Isabel Phiri när hon kom för att besöka landet. Phiri har i likhet med Shakir också varit aktiv inom BDS-rörelsen.

Paul Widen

Jerusalem


Krigsrapport med förödande kritik

En av Hamas tunnlar under gränsen till Israel (foto: IDF)

Israels riksrevisionsverk offentliggjorde idag en rapport om hur regeringen och försvarsmakten agerade i upptakten till samt under kriget mot terroristorganisationen Hamas sommaren 2014. Det första utkastet av rapporten färdigställdes redan för nästan ett år sedan men hemligstämplades sedan omgående, bland annat med hänvisning till nationens säkerhet. Delar av rapportens innehåll började dock genast att läcka till israelisk press, som lyckades kringgå militärcensuren och publicera referat av rapporten. Av läckorna framgick det att mycket hård kritik riktades mot premiärminister Binyamin Netanyahu, dåvarande försvarsminister Moshe Ya’alon, samt dåvarande generalstabschef Benny Gantz, dels för att de hade undanhållit viktig information från säkerhetskabinettet, och dels för att de inte hade förberett en strategi för hur Israel skulle bemöta hotet från Hamas tunnlar som grävts under gränsen mellan Gaza och Israel. Delar av rapporten har därför diskuterats flitigt i israelisk press i nästan ett år, men i och med dagens offentliggörande av hela rapporten har allmänheten för första gången fått en helhetsbild av situationen.

Den utlösande faktorn till kriget mot Hamas sommaren 2014 var kidnappningen av tre israeliska tonåringar på Västbanken den 12 juni. Under den mycket omfattande jakten på kidnapparna arresterades flera hundra palestinier som misstänktes för samröre med Hamas. Samtidigt som detta pågick på Västbanken intensifierades raketbeskjutningen från Gaza mot Israel. Den 30 juni hittades kvarlevorna av de tre kidnappade tonåringarna. Samma dag avfyrades 18 raketer mot Israel. Trots tydliga varningar och ultimatum från Israel fortsatte sedan raketbeskjutningen, vilket ledde till att Israels flygvapen den 8 juli inledde en omfattande operation mot Hamas och övriga palestinska terroristorganisationers raketlager och avfyrningsramper. I den nu offentliggjorda rapporten framgår det att premiärminister Netanyahu, dåvarande försvarsminister Ya’alon, samt dåvarande generalstabschef Gantz ville begränsa Israels engagemang och försöka få till stånd en återgång till vapenvilan med Hamas. Dåvarande ekonomiminister Naftali Bennett förespråkade dock en markoperation, med hänvisning till de tunnlar man visste att Hamas hade grävt under gränsen mellan Israel och Gaza. Hans förslag tillbakavisades av försvarsministern, som menade att Hamas inte var intresserade av en upptrappning av konflikten och därför inte hade för avsikt att aktivera tunnlarna. Han fick stöd från premiärministerna och generalstabschefen. Först när Hamas den 16 juli aktiverade en av sina tunnlar och 13 tungt beväpnade terrorister plötsligt öppnade eld mot israeliska soldater inne på israeliskt territorium insåg de att en markoperation var nödvändig. Andra ministrar, däribland dåvarande utrikesminister Avigdor Liberman, förespråkade ett återerövrande av hela Gaza så att man en gång för alla kunde krossa Hamas. Detta övervägdes dock aldrig seriöst av säkerhetskabinettet.

Av rapporten framkommer det tydligt att Israel var illa förberedd för kriget och aldrig tog initiativet, utan i princip bara reagerade i takt med att hot uppdagades. Man var medveten om Hamas tunnlar men inte om deras antal och omfattning, och man gjorde en allvarlig felkalkylering beträffande Hamas stridsvilja. Detta resulterade i ett krig som varade i hela sju veckor, utan en tydlig militär seger. Hamas fick visserligen inte några av sina krav uppfyllda när vapenvilan inleddes den 26 augusti, men satt ändå kvar vid makten och kunde därför hävda att de drivit Israel på flykt. Israel hävdade för sin del att man hade uppnått de mål man hade föresatt sig, nämligen att förstöra tunnlarna, men enligt rapporten var detta bara delvis sant: hälften av tunnlarna förstördes inte fullt ut och enligt anonyma källor i säkerhetskabinettet har Hamas idag minst 15 tunnlar som når in på israeliskt territorium.

Även om Israels militära ledarskap tycks ha tagit till sig delar av kritiken och förbättrat sin förmåga att hantera hotet från Hamas tunnlar har ännu ingen person som rapporten kritiserar erkänt att allvarliga misstag begicks innan och under kriget. Krav har därför höjts på att bland andra Netanyahu formellt ska tvingas bemöta rapportens kritik. Krav på premiärministerns avgång har hörts både från oppositionen och från anhöriga till de 68 israeliska soldater som dödades under operationen.

Tzipi Livni, som var justitieminister under kriget och nu är en av ledarna för oppositionspartiet Hamachane Hatzioni, har vid upprepade tillfällen lyft fram en kritisk punkt som rapporten inte berör, nämligen Israels avsaknad av en övergripande strategi gentemot Gaza. ”Vi agerar bara taktiskt och släcker bränder en efter en. Så kan man inte driva en militär operation, eller någonting annat heller, för den delen. Däri ligger det verkliga misslyckandet”.

Paul Widen

Jerusalem


Senaste inläggen

Prenumerera

Fyll i fälten nedan, så kommer du att få ett e-postmeddelande när det finns något nytt att läsa på sidorna!

Alla fält måste fyllas i!

Vi kommer att hålla din e-postadress 100% säker och inte förmedla den till annan part.

Arkiv:

Kategorier:

Besöksstatistik

  • 598898Läsningar totalt:
  • 684Läsningar idag:
  • 479809Besökare totalt:
  • 618Besökare idag:
  • 4Besökare online nu:
  • 22 maj, 2013Sedan:

Nyheter

Analyser

Krönikor

I marginalen

Meddelanden

Smultronställen